Ofta känner jag mig som del i en minoritet. Vi som står utanför det heteronormativa. Eller som lever i det heteronormativa samhället men som åtminstone vet om att det finns ett alternativ.
Sen har vi också ett annat särartsfenomen, både K och jag är rödhåriga. Ks hela familj är faktiskt det och det gör att vi ofta refererar till oss som grupp. “Ligan” – kallar vi varandra. Båda våra syskonbarn är rödhåriga och jag erkänner – jag skulle bli förtjust om Hugin & Mumin blir rödhåriga. AHA! ni känner inte till våra smeknamn på barnen?! Hugin & Mumin kallas de, ungen till vänster – den vi också kallar Sälen är lilla Mumin. Sälen heter hen för att den vägrar ligga stilla under alla ultraljud. Den snurrar, svischar, vänder, sparkar och roterar fritt.
Ungen till höger, den som gärna ligger och visar upp sig på ultraljuden kallar vi Hugin. Ja vi vet att korparna hette Hugin & Munin, men eftersom K alltmer börjar likna en Muminmamma så heter ena ungen Mumin. Basta. 
Älskade välsignade småttingar är de i allafall.
Men åter till särarter.
Nu när vi väntar tvillingar blir vi återigen en liten särgrupp, Vi Som Väntar Tvillingar. Vi har egna föräldrautbildningar, en egen hantering på BB osv. Det är ganska kul faktiskt. Vi lär ju känna en del andra blivande tvillingföräldrar och vi känner oss verkligen lyckligt dubbelvälsignade. På vägen hem från gårdagens tvillingutbildning, den här gången på Sjukhuset, insåg vi att det fanns en undergrupp i Vi Som Väntar Tvillingar, nämligen Vi Som Väntar Tvillingar Via IVF. Det går att bonda kring nästan vad som helst men tvillingar verkar vara en bra sak att bonda kring. Ovanligt många trevliga föräldrar.
Som sagt, vi var på en bra träff igår. En barnmorska och en läkare höll en ordentlig genomgång av hur en tvillinggraviditet brukar förlöpa. Det var inga pekfingrar eller skrämselpropaganda, det var fakta och statistik och forskning. Det var lång och gedigen erfarenhet. Genomsnittlig födslotid för en tvillingmamma är i vecka 37+3. Men många mammor går faktiskt till vecka 40. Och när vi åkte hem började vi båda prata om att vi faktiskt börjar längta till förlossningen. Ligger älsklingarna bara kvar i magen en månad till är oddsen stora att de klarar av att födas. Och för varje ytterligare vecka som går blir det bara bättre och bättre.
Nästa träff kommer att handla om själva förlossningen. Vi kommer att besöka en förlossningsavdelning och prata med läkare och barnmorskor som är vana vid just tvillingförlossningar. Åååååååååååå. Det är läge att bota min sjukhusskräck nu va?
