-å vilken fin mage!
- vad roligt! Tvillingar!
- ska/vill du amma? (frågan ställs rakt och direkt till mig)
- har ni gjort barnen i Sverige eller utomlands?
- ska ni sy något fint till dem? Vad vill ni ha hjälp med?

Inte ett enda hårt ord, inte en dum fråga, inte några kränkande eller ogenomtänkta kommentarer. Bara glada, välvilliga och försiktigt nyfikna frågor. Och stor genuin omtanke och glädje. Mina rädslor och fördomar kom på skam.

Sen på kvällen gick vi ut med Ks bästa kompis och dennes nya kärlek. God mat på trevlig lokal. Och där fick vi vet hur en rasist/nazist resonerar. Vansinnets logik i all sin prakt. K fick så hög puls att vi var tvungen att korta av kvällen till ett minumum. Det var gräsligt. Och självklart gav vi svar på tal, ja självklart framgick det med all önskvärd tydlighet att vi inte sympatiserade med åsikterna. Men hur Ks vän hamnat i detta sällskap övergår vårt förstånd. Vad i helvete!?

Sen ska vi passa på att träffa en av Ks bästa vänner också, hon flyttade ner till Peking för kärlekens skull och det är jättemysigt att ses med jämna mellanrum.

Tänkte förgylla er tillvaro med en rejäl magbild. Trevlig helg önskar alla fyra.

Sen har vi också ett annat särartsfenomen, både K och jag är rödhåriga. Ks hela familj är faktiskt det och det gör att vi ofta refererar till oss som grupp. ”Ligan” – kallar vi varandra. Båda våra syskonbarn är rödhåriga och jag erkänner – jag skulle bli förtjust om Hugin & Mumin blir rödhåriga. AHA! ni känner inte till våra smeknamn på barnen?! Hugin & Mumin kallas de, ungen till vänster – den vi också kallar Sälen är lilla Mumin. Sälen heter hen för att den vägrar ligga stilla under alla ultraljud. Den snurrar, svischar, vänder, sparkar och roterar fritt.

Ungen till höger, den som gärna ligger och visar upp sig på ultraljuden kallar vi Hugin. Ja vi vet att korparna hette Hugin & Munin, men eftersom K alltmer börjar likna en Muminmamma så heter ena ungen Mumin. Basta. Älskade välsignade småttingar är de i allafall.

Men åter till särarter.

Nu när vi väntar tvillingar blir vi återigen en liten särgrupp, Vi Som Väntar Tvillingar. Vi har egna föräldrautbildningar, en egen hantering på BB osv. Det är ganska kul faktiskt. Vi lär ju känna en del andra blivande tvillingföräldrar och vi känner oss verkligen lyckligt dubbelvälsignade. På vägen hem från gårdagens tvillingutbildning, den här gången på Sjukhuset, insåg vi att det fanns en undergrupp i Vi Som Väntar Tvillingar, nämligen Vi Som Väntar Tvillingar Via IVF.  Det går att bonda kring nästan vad som helst men tvillingar verkar vara en bra sak att bonda kring. Ovanligt många trevliga föräldrar.

Som sagt, vi var på en bra träff igår. En barnmorska och en läkare höll en ordentlig genomgång av hur en tvillinggraviditet brukar förlöpa. Det var inga pekfingrar eller skrämselpropaganda, det var fakta och statistik och forskning. Det var lång och gedigen erfarenhet. Genomsnittlig födslotid för en tvillingmamma är i vecka 37+3. Men många mammor går faktiskt till vecka 40. Och när vi åkte hem började vi båda prata om att vi faktiskt börjar längta till förlossningen. Ligger älsklingarna bara kvar i magen en månad till är oddsen stora att de klarar av att födas. Och för varje ytterligare vecka som går blir det bara bättre och bättre.

Nästa träff kommer att handla om själva förlossningen. Vi kommer att besöka en förlossningsavdelning och prata med läkare och barnmorskor som är vana vid just tvillingförlossningar. Åååååååååååå. Det är läge att bota min sjukhusskräck nu va?

Ja. det är ganska mycket tårar här hemma. Vi är ömhudade av alla hormoner. Och av lycka.

Men igår fick vi också oss en varning – K fick några ordentliga sammandragningar framåt kvällen och blev rädd. Och då blev jag ännu räddare. Ändå hade hon inte varit jätteaktiv under dagen, utan faktiskt bara tagit det lugnt. Men hon förpassades till säng och en stund senare lugnade det ner sig. Men oj vad jag inte vill att hon ska jobba mer. Hon är så trött så trött.

Nu får vi fina vänner på besök – söndagslunch står på schemat. Eftersom de genomgår den årliga januaridetoxen så får det bli en quinoasallad med mango, granatäpple, spenat och avocado. För de som önskar blir det räkor på sidan. Mums.

Och då börjar vi som har ett ganska nytt, men gammalt och inte särskilt dyrt hus kolla lite på vad som händer med vår ekonomi.

1. Februariresan till Thailand som vi bokade i augusti – ja långt före tvillingarna ens fanns som tanke. Hur blir det med den? Det finns läkarintyg att det är farligt för såväl K som bäbisarna att åka. Vi har avbeställningsskydd. Får vi tillbaka pengarna när pga sjukdom avbokar den? NEJ, det gäller inte graviditetsrelaterade sjukdomar.

2. Sjukskrivningen då, kommer Försäkringskassan godta sjukskrivningen? JA, det kommer de att göra. Puh.

3. Det extra låneskyddet vi tecknade hos SEB när vi köpte huset, det som gör att vi får 2 500 kronor netto varje månad om någon av oss blir sjukskriven. NEJ, det gäller inte graviditetsrelaterade sjukdomar.

BLÄ. Försäkringar är verkligen bra att ha, ända tills man ska utnyttja dem. Eller hur?

Nu känns allt mycket lugnare, nu kan veckorna så sakta börja ticka på. K kommer sannolikt att gå ner i arbetstid så småningom, kanske börja jobba deltid från vecka 25? Och sen börjar väntans tid på riktigt. Snart kommer vårkänslor, snart kommer vår, snart kommer bäbisarna. Å vad jag längtar!

Vi var ca 20 par där, vi var de enda samkönade. Par och par förresten, det var någon singelmamma där också tror jag, men hon var där i sällskap av sin mamma. När vi kom hälsades vi välkomna med orden ” bara så ni vet kommer jag att säga Pappa väldigt många gånger ikväll”. Varpå jag vänligt förslog att partner också fungerar. Då sa föreläsaren ”det är så jobbigt att behöva säga det” varpå ånga började pysa ur mina öron. Och jag kunde knappt höra vad människan sa efter det för mitt adrenalin fick mina hjärtslag att överrösta allt i rummet. Men det tog sig! Föreläsaren sa Pappa/partner för det mesta och utbildningen var riktigt riktigt bra. Det som var bäst var nog alla magar i rummet. Och att vi inte var äldst. Äldst var en kvinna som nog var närmare de 50 och ursnygg. Högklackade stövlar, snygg klänning och en himla skön attityd. Hon var den som gått längst i graviditeten, hon hade ca en vecka kvar innan hon var fullgången. Annars var magarna mellan 14 och 37 veckor. K som tycker att hon börjar bli extremt stor, tyckte inte alls att hon var det efter kvällen. För det var STOOOOORA magar där.

Så vad lärde vi oss? Jo, det är svårt/omöjligt att få en fungerande amning av tvillingar i sängen. Man sitter upp i soffa eller fåtölj och dubbelammar dem. Annars tar man som mamma slut och får inte göra annat än amma.

Bäbisarna delar säng i ca 3 månader., de mår bra av att höra och känna varandra. Därefter behöver de en varsin  säng att sova i.

Amning är bra, men det primära är tillväxt och det är gynnsamt för både sömn och tillväxt med tillskott.

Barnen gynnas av att få egentid med sina föräldrar eller förälder, framförallt den språkliga utvecklingen gynnas. Likaså kan det vara mycket gynnsamt med tidig inskolning på dagis tvillingar, vid ett års ålder funkar det ofta utmärkt.

50% av alla tvillingar föds före vecka 37, ofta mycket för tidigt. Det förebygger man genom att bl a rekommendera tidig sjukskrivning från vecka 25.  K har insett att hon är väldigt trött och kommer att följa den rekommendationen. Hon har ju t o m slutat med boxningen nu! (efter lite tjat)

Som tvillingförälder får man fler föräldradagar per födsel än annars och tanken är att de ska användas de första tre månaderna då livet tydligen är vansinnigt kaotiskt för de flesta nyblivna tvillingföräldrar. Det gör att våra planer förändras ganska mycket, jag kommer att försöka vara ledig minst fyra månader efter barnens ankomst.  Sen får vi se hur vi delar upp ledigheten men ambitionen är att dela dagarna helt och hållet. Och att vi båda jobbar deltid även när de är på dagis för att kunna vara hemma med något av barnen någon dag i månaden. Egentid med förälder.

Så förutom detta, vad händer mer i livet? Jag har sökt en chefsutbildning på min arbetsplats. Det är 50 sökande på 14 platser och jag hoppas jag kommer med. Jag börjar ledsna på mina arbetsuppgifter och söker nya utmaningar. Får jag inte komma med på utbildningen söker jag mig nog vidare till något helt nytt.

Om en timme eller två ska jag och K på rutinultraljud. Vi är nu i vecka 19+1 och bäbisarna är ganska aktiva i magen. Vi känner dem bägge två och ser fram emot att få titta närmare på deras små siluetter. Mammas älsklingar.

Så nu ska jag börja göra mig i ordning. Ha en fin dag!

Så ser alltså inte den är dagen ut – i mitt bås i kontorslandskapet lyser såväl brasor som sovande fruar med sin frånvaro.

Jag uppdaterar inte bloggen så ofta, det beror nog mycket på att jag mår bra, att allt går sin gilla gång. Men också av praktiska skäl, jag har svårt att komma åt hemdatorn och på jobbet vill jag inte göra mer än de mest brådskande privata sakerna på datorn – kolla saldot på banken eller någon enstaka uppdatering på Facebook.  Just nu t ex har jag lagt upp en status om att jag ska köpa en digital systemkamera. Men eftersom jag inte kan något om kameror så behöver jag mina vänners (och för all del bloggläsares) hjälp för att hitta något som passar oss. Vi letar efter en enkel och lätt (väger lite alltså) kamera som ger fantastiska bilder, är skitenkel att använda och som går att sätta andra objektiv på (varför det sista kravet finns vet jag inte – det är K som tjatar om den funktionen. Hon kanske vill fotografera hur grannarna inrett sina kök utan att besöka dem? Vi bor ju trots allt i ett litet radhusområde med ganska tätt mellan husen

Just ja! K har ju inte känt några faktiska fosterrörelser från bäbisarna tidigare. Men i lördags, dvs vecka 17+4 så kände både jag och K bäbisarna röra sig – från utsidan! Det var en helt fantastisk känsla! Och fastän jag både lockat och grälat på dem så har jag inte lyckats få dem att ge nya livstecken ifrån sig genom huden.

Älskade småttingar.

Och så frågade läkaren – ska vi kolla att bäbisarna mår bra?

Så det gjorde vi. Klockan 02.00 kunde vi se våra små telningar slå och vifta omkring sig. Det var en ordentlig aktivitet! K har varit orolig ett tag för hon har fortfarande inte riktigt känt av de små. De där fiskrörelserna som många pratar om har inte riktigt varit tydliga nog för att hon ska kunna säga att hon känner av dem. Men i natt så fick vi en snabbglutt. Det var två lättade mammor som åkte hem till sängen. Och idag har Ks huvudvärk gett sig av.

Här är en bild på Ks mage, tyvärr tog vi aldrig någon bild på magen innan graviditeten. Men jag kan säga att den var väldigt platt. Det är den inte riktigt längre

För en tid sedan fick jag följande frågor i kommentarsfältet: ”Hur kommer du vidare från att hon lämnade dig? Hur lämnade hon dig? Hur vågar du lita på henne, hur gör du dom stunder när du inte gör det, när du stannar därför att du vill och måste lita på henne, men vet att historien visar något nu som inte visades förut – en tendens att lämna. Eller tänker du har man lämnat och kommit tillbaka så vet man bättre, så är man säkrare? Hur tänker du?”

Jag tror frågeställaren är seriös och faktiskt undrar hur det kommer sig och frågorna i sig fick mig att fundera vidare på detta svåra- och viktiga – nämligen kärleken.

När K och jag träffades för drygt tre år sedan, var vi båda relativt nyskilda/separerade från långa relationer. När jag träffade henne var det som att komma hem, hon var allt jag någonsin längtat efter och mer därtill. Vi hade många gemensamma värderingar och båda längtade vi efter en familj, vad det kunde innebära. Jag hade ju redan tidigare genomgått massor av försök att få biologiska barn och kommit till vägs ände, jag kan inte bli biologisk mor. Och kanske hade jag åtminstone delvis kommit till ro med tanken att inte få barn. Men när K frågade mig – vill du ha barn med mig – svarade jag JA så fort att jag ögonfransarna fladdrade. För det ville jag! För det vill jag!

När K och jag träffades var det som om Gud sagt ”nu har ni kämpat tappert i uppförsbackar och i lera, nu får ni er belöning i form av varandra och allt blir nu möjligt.” Och så tänkte vi!

Jag älskar och älskade verkligen K, men det var också en oändlig kraft i att allt var möjligt! Jag älskade tanken på oss och vår framtid. På allt som skulle ske! Så försökte vi skaffa barn, och på femte resan ner till Danmark blev K gravid. 10 dagar innan vårt bröllop konstaterades ett missed abortion och jag blev förutom förkrossad och förtvivlad även förvånad. Men hörru Gud, nu skulle ju belöningen komma!? Och sakta men säkert maldes alla förväntningar ner. Efter två missfall och allt annat elände som drabbade oss insåg jag att det där med barn nog kanske inte skulle ske. Och att min kärlek till K var det viktigast i mitt liv. Det var ett uppvaknande för mig, dvs att hon var det viktigaste för mig, inte som mor till mina barn utan just min fru. Mitt allt.

K fick hantera alla hormonella svängningar av IVF-behandlingar och graviditeter som gick åt pipan och sakta men säkert gick hon sönder. Ner i nattsvarta hålet. Ungefär samtidigt som jag tror jag började ge upp tanken på barn och acceptera att vi kunde få det bra tillsammans ändå – började K inse att drömmarna vi byggt vårt liv på var illusioner. Hägringar.

K flyttade ut och kom så hem en dag och berättade att hon ville skiljas. Det måste få ett slut, hörde jag henne säga.

Veckorna gick och vi försökte hitta ett sätt att avsluta vårt äktenskap på ett värdigt sätt.  Vi letade lägenheter, vi delade upp ägodelar.  Det fanns inte längre några förväntningar kvar. Och då hände det, mitt i all hopplöshet fanns just hoppet. Där fanns ju hon och jag. Och kärleken. Helt plötsligt fanns det plats för kärleken. 

Som en annan klok bloggläsare sa, ibland måste man slå i botten för att kunna ta sats till ytan igen.

K och jag har ett bättre äktenskap än någonsin. Det beror inte bara på graviditeten utan på att vi faktiskt har bytt fokus. Naturligtvis har familjeterapi och många många många många timmars samtal oss emellan hjälpt oss framåt, men vi fokuserar väldigt mycket på här och nu. Inte så mycket på sen och i framtiden. Nu när Ks mage börjar bli stor är det ibland svårt att hålla fokus och jag drömmer ofta om en majmorgon på uteplatsen med två små älskade ungar som sällskap. Men det är undantaget.

Om jag har förlåtit K för att hon lämnade mig? Ja, herregud ja. Jag tycker t o m att det var bra att hon gjorde det. Det gjorde att allt äntligen kom på sin spets, att vi var tvungna att fatta en massa svåra och nödvändiga beslut.
Om jag litar på K?  Ja, det gör jag. Hon kanske lämnar mig någon mer gång och då ska hon göra det. Jag får lita på hennes goda omdöme att hon gör det av skäl som känns rätt för henne. Hon är den klokaste person jag vet – efter mig själv vill säga – och hon har ju valt mig inte bara en gång utan två!

Jag har haft ett ganska turbulent liv, med några svåra relationer och stora förluster bakom mig. Något jag lärt mig av livet är att förändringar är av godo och det är genom att  hanterar svårigheter och förändringar som man växer som människa. Jag ser fram emot mitt liv. Det ska bli spännande att möta en ny dag i morgon och nästa dag och nästa dag. Och förhoppningsvis är jag lyckligt gift även då.