Förbannad!

Ja, nu har äntligen julen avslutats. Alla konflikter har landat i i min mage och jag börjar bli arg! Inser att vårt bröllop kommer att påverkas av allt, och jag förbannar de som gör det här mot oss!

Funderar allvarligt på att ställa in bröllopet, vi gifter oss utan gäster och sen drar vi till Thailand, bara jag och älskade K.

Älskade K ja.. Hon ringer och är vrålPMSig/gravid för det går ömsom upp och ner i känslorna. Antagligen beror det också på vår lite turbulenta julhelg, men kanske kanske kanske kanske?

Längtar så efter den lille. Har längtat så länge att jag nästan glömt bort att hoppet finns. Älskade lilla unge, kom någongång!

I marginalen vill jag ändå säga att planerna på bröllopet går vidare. Korsettprovning nästa vecka och därefter blir det jakt efter de perfekta klänningarna.

Annonser

Julefrid – eller?

Vet inte hur ni andra har det på julen, om ni har en riktig Fanny & Alexander-jul, med storögda glada barn, hemlagad mat, klappar i överflöd och härliga storfamiljer som alla samsas så bra så bra..  Så har inte vi det i allafall. Minst tre stora konflikter ha vi lyckats med i julhelgen – ja det är inte NYA konflikter, utan mer såna där som ligger under ytan resten av året.

Nu när alla familjemedlemmar samlas på liten gemensam yta, alla slappnar av, kanske dricker en öl för mycket, ja då exploderar allt.

Jag är så trött på den här högtiden. Jag ser faktiskt inte alls fram emot den.

K är trött och sliten, lite av familjetrasslen, men också av vad vi kallas sömnsjukan. Kanske är hon gravid och zonkad av det, eller också är det anspänningen av att vänta på resultatet. Hon är trött! I och för sig är jag lika sliten, men jag vet inte vad jag ska skylla på… medgravid?

Vi väntar och väntar och väntar och väntar. 8 dagar till testdags.

Dags för fjärde resan – tredje försöket

Så har vi varit iväg igen. Den här gången med natttåg. Vi har nu provat alla möjliga ressätt, tåg, flyg, bil, nattåg. Det är sånt man lägger märke till nu när vi gjort tre försök. Att vi provat på alla rummen på Storkkliniken är också något jag observerar. Kanske betyder det något, kanske betyder det ingenting..

Nu väntar vi.

Igår var det ett strejt tyskt par på Stork när vi var där. Gången innan ett strejt norsk par. Det glädjer mig att alla är välkomna dit. 

Nu tar jag lite julledigt. Och kanske vet jag om det tagit innan jag skriver nästa gång.

God jul!

Blod är tjockare än vatten

En av mina bästa vänner har precis blivit farmor. Tror hon. Hennes 17-årige son var på en fest med klasskamrater och andra vänner och sannolikt blev den 16-åriga flickan gravid den kvällen. Ja, om hon inte blev gravid veckan innan för då är någon annan ansvarig.

Barnet föddes i oktober, en ljuvligt söt liten varelse och nu går alla och väntar på beskedet – vem är fadern? Det finns tre kandidater – min kompis son, flickans nuvarande pojkvän (som också var pojkvän fram till veckan före festen, då de på grund av smågnabb gjorde slut) och sen en annan pojke som hon träffade ibland. Men inte riktigt minns när hon såg sist. Tro mig, jag vill verkligen inte moralisera över flickans sexvanor – go ahead. It’s all good. Det är det absurda i föräldraskapet jag vill skriva om.

Jo, för nu går där tre pojkar och besöker flickan och hennes gossebarn. Alla finns tillhands, alla har mödrar som har stickat någon liten kofta, köpt en liten present till pojken – ifall de är farmödrar. En av dessa kvinnor kommer snart att få veta om hon är farmor, två blir avskrivna.

För så viktigt är blodet. Vems bloduppsättning har barnet? Min väns son går omkring och säger att han inte vågar älska barnet – för tänk om han inte är pappa. Det finns en rimlighet i det hela, är det exempelvis pojkvännen som är biologisk pappa, kommer nog modern inte att vilja släppa in vännens son i sitt liv. Det absurda är ändå, att man lägger så enormt mycket energi på att konstatera vems blod barnet bär. Blodet avgör vem som är far.

I min underbara lilla homovärld, blir den förälder som älskar och uppfostrar barnet. Den som bidrar med sädesceller kallas donator. Älskade homovärld, du är en vacker sådan.

Söndag, stilla söndag

K gick på sitt maratonskift igår. I 11 dagar är hon borta och det känns hemskt. Det är förfärligt hur jag vänjer vid mig att ha henne så nära mitt skinn. När vi tillbringar en helg tillsammans, känns det som om vi börjar dela blodomlopp. Det är helt fantastiskt, och lika smärtsamt när hon reser iväg.

I lördagskväll, åkte vi förbi sista-minutenpostlådorna vid Årsta postterminal – 45 bröllopsinbjudningar till 93 personer gick iväg. I morgon når de de allra flesta. Spännande! Nu känns det verkligen att det är på riktigt.

Söndagen har varit ömsom vin och vatten. Först elvakaffe hos lillebror med fru och bäbis, lilla KS som nu är 5,5 månader gammal och helt underbar. Hennes leende får mig att få hjärtklappning. Det är något alldeles speciellt med bäbisar, de luktar så underbart gott och jag kan inte låta blir att nosa i hennes nacke. Sen åkte jag till IKEA. Det hade nog de flesta uttråkade Stockholmare också gjort, för det var kö in på parkeringen. Men jag lyckades göra mina ärenden på väldigt kort tid, och kunde sen återvända hem till söndagsbestyren.

Nu ser jag fram emot en arbetsvecka med enorm belastning. Har jag tur har vi hundvakt på kvällarna, för jag kommer inte att vara hemma särskilt mycket. Bokslutsvecka – igen och det känns som jag precis återhämtat mig från den förra..

Dags för en kvällspromenad med hunden, och sen blir det en tidig kväll.