Vissa brev är trevligare än andra

”Bästa M och K. Vid det senaste mötet i Fertilitetsenhetens donationsgrupp har vi beslutat acceptera er som mottagarpar. Därmed går vi vidare i planeringen som vi tidigare informerat om… ”

Hurra!

Annonser

Fantastiska bloggare

Läser bloggar mellan jobbsökande, jobbande, bäbislängtande, frugullande, hundälskande, nojande och allt annat. Gråter och skrattar om vartannat. Alla dessa kvinnor (för det är nästan uteslutande kvinnor) som så modigt lämnar ut sina känsloliv, sina underliv, sina defekta äggstockar, defekta livmödrar, partners, sina missfall, sina aborter, sina biobarn, fosterbarn, adoptivbarn, barn och framförallt sina liv. Vilka underbara bloggar det finns. Tack för att jag får ta del av delar av era liv. Tack för att ni vågar lämna ut er och tack för att ni också visar hur det är att vara en liten längtande människa.

Jag ska göra en längre blogglista, lista på de bloggar jag följer. För det är ni värda. TACK!

Uppdatering

Eftersom den här bloggen mest handlar om barn, längtan och kärlek så får även det här inlägget handla om det.

Vi har nu träffat en läkare på Stora Sjukhuset. Hon berättade om vilka behandlingsalternativ som finns för oss och lite praktiska detaljer. Innan några beslut om behandling kan ske, måste vi träffa en kurator som ska diskutera föräldraskap med oss. Det är tydligen ett lagkrav för att få ge assisterad befruktning till lesbiska.

K har inte riktigt återhämtat sig efter missfallet upptäcktes det vid undersökningen, men förhoppningsvis slipper hon kirurgiska ingrepp. Vi håller tummarna. Den här veckan  ska vi träffa kuratorn. Nervöst, men också roligt tror jag. Det rör sig framåt.

Jag försöker hela tiden hålla paniken i schack. Jag känner en stor rädsla kring att ”bli ertappad”. Nä, inte alls så att jag har gjort något fel. Eller jo.. kanske. Allt beror på den som tolkar. Så här är det: För många år sedan, när jag precis blivit sjuk i den tumörsjukdom som så småningom gjorde mig infertil, fick jag en remiss till Stora Sjukhuset för assisterad befruktning. Men på den tiden fick inte lesbiska insemineras, så jag och min dåvarande sambo frågade en kompis om han ville bli medförälder – pappa – till mitt barn. Han gick med på det och vi vandrade iväg (hand i hand) som ett ”vanligt” barnlöst heteropar till Stora Sjukhuset med en remiss i handen. Och ljög oss igenom en IVF som misslyckades. Det var ångest, rädsla och i efterhand är jag inte det minsta förvånad över att det hela misslyckades. Den stressen var för stor för mig.

Nu är jag rädd att någon på Fertilitetsenheten ska säga ” men hallå där, du har ju varit här tidigare!” och sedan slänga ut oss och försegla dörren för all framtid. Ja, det är mardrömsscenariet. Jag är tyvärr sådan att jag oroar mig för mycket och ibland måste jag ner i värsta tänkbara scenariot för att kunna tänka – vad händer då? Och om det är mardrömsscenariet – så finns det förstås lösningar även på det. Om de stänger dörren – vilket jag faktiskt inte tror att de kommer att göra ens om jag blir ertappad – så finns ju alltid alternativet att resa till Finland eller Danmark eller något annat land och göra en IVF. Det finns alternativ!

Vad händer mer förutom att jag nojar och tänker för mycket? Jo, jag vantrivs på jobbet. Inte med kollegor och organisation, men däremot med arbetsuppgifterna. Letar lite bland platsannonser, men hittar inget som känns intressant. Känner mig frustrerad och uttråkad och tillbringar alldeles för mycket tid med att tänka på Thailand, sista-minuten-resor, lägenhetsförsäljningar och bäbisar.

Många i min närhet väntar barn. Vår stora utökade Bonusregnbågsfamilj utökades med ännu ett ljuvligt tillskott när lilla S kom till världen förra veckan, och Tonåringarna har nu blivit storasystrar. Några av våra kära och nära försöker skaffa syskon till sina småttingar och vi är många som längtar.

Jag längtar så. Men vågar inte riktigt låta det kännas så mycket som det borde kännas, för det gör också ont. Vi vågade glädjas åt vår graviditet och när den gick åt pipan gjorde det så fruktansvårt ont. Vår lilla septemberbäbis kommer inte. Vår älskade lilla klimp blev inget mer än en klump. Det är svårt att försöka igen – men samtidigt nödvändigt.

Tillbaka till verkligheten

Tillbaka till mellanmjölkens land. Till det förlovade schlagerlandet. Till landet med snö och vårsol!

Efter några fantastiska veckor på mycket varmare breddgrader har fruarna A nu återvänt hem. Hunden är hämtad från hundvakterna, väskorna uppackade, tvättmaskinen välanvänd. Jag lider av jetlag och vaknar före tidningsbudets ankomst.

Vi har haft det så där oförskämt bra som man ska ha det på sin bröllopsresa. Paraplydrinkar i solnedgången. Barfota promenader i vattenbrynet, längs den knallvita sandstranden. Snorklingsturer. Samtal. Närhet.

Älskade K har återhämtat sig bra efter missfallet och nu väntar vi på hennes första mens efter graviditeten. För när vi kom hem låg kallelsen till Stora Sjukhusets Fertilitetsenhet på vårt köksbord. Det har blivit vår tur.