Läkemedelsbiverkan vid IVF

Tack och lov har jag en kollega som inte bara har genomgått IVF, hon är också apotekare. Vi pratade lite vid fikat om livet och tingen, och då berättade jag om Ks depp. Genast åkte FASS fram, och naturligtvis står det, att när man använder vissa läkemedel vid IVF så är depression en ganska vanlig biverkan. Åtgärdas med ex receptfria läkemedel som innehåller johannesört.

Varför var det så svårt att hitta informationen? Det är ju vansinnigt att inte varna för det här när man skickar hem patienterna med läkemedel som man administrerar själv. Nu känns det lättare – åtminstone för mig. Kanske kan det vända nu.

Uppförsbacke

Hunden är piggare och nyryckt. En förtjusande liten farbror är han. Och 12 år fyller han på lördag! Det är roligt, roligt att han är pigg. Funderar på vad en herre som han vill ha i present? En katt? Ett köttben? Ett nytt gosedjur att gå omkring med när han är glad?

Och försäljningen av torpet går vidare, visning på lördag. Spännande – får vi ihop en vettig handpenning?

Jag har haft en mäklare hemma som värderat lägenheten – inga nyheter. Vi får fortsätta leta efter vårt framtida hus. Var finns det? Var finns det?

Men vad som inte är roligt är att K är låg. Och vi pratar inte längre ledsen, vi pratar Big Depp. Oroande, jobbigt, frustrerande att stå på sidan och inte kunna hjälpa till. Kanske beror det på missfallet, kanske beror det på en serie förändringar, kanske beror det på hormonerna vid IVFn, men det spelar inte så stor roll. Någon måste ske. Stackars K.

Hej igen!

Jag har varit ganska tyst här på bloggen ett tag. Men i min lilla nallepuh-hjärna är det febril aktivitet.  Jag läser mycket bloggar just nu, många har precis fått sina efterlängtade små telningar, många misslyckas gång på gång med sina graviditetsförsök. Jag läser, känner, längtar och funderar.

Jag började min vill-ha-barnresa för över 8 år sedan. Då uttalade jag tanken högt för första gången – jag vill bli någons mamma. Ett år senare gjorde jag mina första försök att bli gravid. Då via heminsemination med en god vän, och det misslyckades – förstås. Sen två IVF-behandlingar tillsammans med samma vän. Även de misslyckades, och jag fick till slut veta att jag inte kan producera ägg av tillräckligt god kvalitet för att bli gravid. Jag har varit sjuk, opererats och dessutom blivit för gammal för det.

Beskedet var en katastrof, men också en möjlighet till avslut. Jag kunde inte försöka mer, hårdare eller oftare. Det spelade inte längre någon roll, jag kunde inte bli biologisk mor. Jag övervägde adoption, men samtidigt stängde Kina dörrarna för ensamstående kvinnor. Jag gav till viss del upp. Visst, tankarna på att åka till Ukraina för ett embryotransfer av någon annans ägg, befruktat med en annans spermier fanns där, men jag kom aldrig till skott. Tanken var tilltalande, men hjärtat följde inte med. Det var inte rätt – för mig.

Så mötte jag K. Älskade, fantastiska K. Mitt livs stora svindlande kärlek. Min modiga kvinna, som så tidigt tog upp det där samtalet, som innehöll den svåra frågan – vill du ha barn? Med mig?
JA JA JA JA JA JA JA!!!!

Nu står vi här. För tio månader gjorde vi vårt första försök till graviditet – och vi har ännu inte lyckats. Många försök och ett missfall.

Vi har nu påbörjat vår landstingsfinansierade IVF-behandling. Ett insatt embryo – inget resultat. Två i frysen. Det är lika svårt rent känslomässigt att försöka nu som för åtta år sedan. Det stora svarta molnet i mitt sinne finns där – Tänk om jag inte blir någons mamma?

Samtidigt, det finns ljusglimtar. Vi har lyckats bli gravida en gång. Det finns fina ägg. Vi har tillräckligt god ekonomi för att komplettera de landstingsfinansierade försöken med helprivata utomlands. Jag önskar bara att jag visste med säkerhet att det ska lyckas, då är väntan och längtan lättare att uthärda.

Hur ser då våra planer ut för framtiden? Jo, nu måste vi låta en menscykel passera utan försök. Nästa insättning blir i juni, om inte ägglossningen blir på en onsdag eller torsdag! Kliniken har helgstängt och kan inte sätta in ägg på lördagar eller söndagar. GRRRrrr så irriterande.

Sen har samma klinik sommarstängt. Hela juli – ingen aktivitet. GRRrrr så irriterande. Igen. 

Vi har redan kontaktat Storkkliniken och de tar gärna emot oss under semestern. De har aldrig stängt. Det får bli vår reservplan. Älskade Stork. Kanske blir det en liten dansktillverkad unge iallafall. Jag längtar så!

Det svarta molnet skickar jag dit solen aldrig lyser och försöker repa mod, och ha förtröstan. K och jag dricker vin på balkongen. Letar hus och gör karriärsändringar. Och nu är sommaren här.

Trevlig helg alla!

Man ska inte förakta små sår eller fattiga vänner

För ca 2 veckor sedan övernattade jag och K på landet. Tidigt på morgonen sätter jag på mig träskor och smyger ut i pyjamasen för att besöka utedasset. Jag vaknar till sans ungefär 2 meter från den våta yttertrappen och inser att jag fortfarande lever. Den saltomortalen gav mig några rejäla blåmärken och ett litet rivsår på skenbenet.

Jag har haft ont i benet sedan dess. Inte när jag stödjer på det men skinnet gör ont. Så ont att jag i söndags inte kunde ha jeans på mig, och i måndags började foten mer likna en fotboll än en fot.

Efter ett jourbesök på vårdcentralen konstaterades att jag fått en infektion i såret och ”om inte penicillinet hjälper inom 3 dygn – ska du läggas in på sjukhus”.

Nu har det gått 2,5 dygn och det har inte hjälpt. Det minsta. Foten är nu stor som en världsdel och jag har ont ont ont ont.

Det känns så larvigt. Ett litet skrubbsår som ställer till det så pass. Och jag har sett för många avsnitt av Dr House för att skratta åt eländet. Det visar sig säkert vara tyfus och kattpest och en ovanlig form av bältros.  Stackars stackars mig.