Man ska inte förakta små sår eller fattiga vänner

För ca 2 veckor sedan övernattade jag och K på landet. Tidigt på morgonen sätter jag på mig träskor och smyger ut i pyjamasen för att besöka utedasset. Jag vaknar till sans ungefär 2 meter från den våta yttertrappen och inser att jag fortfarande lever. Den saltomortalen gav mig några rejäla blåmärken och ett litet rivsår på skenbenet.

Jag har haft ont i benet sedan dess. Inte när jag stödjer på det men skinnet gör ont. Så ont att jag i söndags inte kunde ha jeans på mig, och i måndags började foten mer likna en fotboll än en fot.

Efter ett jourbesök på vårdcentralen konstaterades att jag fått en infektion i såret och ”om inte penicillinet hjälper inom 3 dygn – ska du läggas in på sjukhus”.

Nu har det gått 2,5 dygn och det har inte hjälpt. Det minsta. Foten är nu stor som en världsdel och jag har ont ont ont ont.

Det känns så larvigt. Ett litet skrubbsår som ställer till det så pass. Och jag har sett för många avsnitt av Dr House för att skratta åt eländet. Det visar sig säkert vara tyfus och kattpest och en ovanlig form av bältros.  Stackars stackars mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.