330 mil senare

Vi är hemma efter två hektiska veckor. Vi har flygit – förlåt menar kört – omkring som två skållade troll. Vår kära gröna kombi har verkligen fått agera packåsna.

Och hur går det då med saker och ting?  K stänkblöder. Det är inte ett bra tecken. Testdag på söndag. Fan.

Annonser

Mellanlandning

Så, nu är vi hemma efter en härlig tid på Österlen. Vi bodde på ett jättefint nybyggt gårdshotell, mitt i ett naturreservat nära Kivik. Den lilla familjen som drev hotellet gjorde allt för att vi skulle trivas. Vi rekommenderar verkligen Kuskahusens Gårdshotell!

Därifrån är det nära till allt. Kivik, Simrishamn, Ystad, Skåne, Lund, sandstränder och överfarten till Danmark. Vi åkte medvetet ner så att vi skulle hinna sova minst en natt på hotellet innan det var dags för resan till Köpenhamn och Storkkliniken.

Och så blev det! Vi kom ner på lördag kväll och redan på söndag morgon blev det dags för resan vidare.. Vi är ju vid det här laget vana resenärer, vi kan drillen. Vi har t o m skaffat oss ett favoritcafé där vi brukar dricka te och cappucino innan vi tar den sista lilla promenaden till Storkkliniken.

Jag märker att jag skriver om det här i positiva ordalag, men i  ärlighetens namn har det varit tungt ett tag. Ks depression har liksom inte riktigt velat släppa greppet om henne. Vissa dagar är det all sunshine, men nästan varje dag får hon ett svart hål som hon faller ner i. Och de flesta bloggar jag har följt  – där har det dykt upp gravidmagar och bäbisar. Men inte i min blogg. Vi är fortfarande barnlösa. Och det är tungt. Vi har mått, och mår ganska dåligt av det här.

När vi kom till Storkkliniken träffade vi Mia, den svenska barnmorskan som gjorde Ks journalsamtal. Hon frågade oss hur det gick för oss, hur vi klarade av missfallet och hur vi hanterade IVF. ÄNTLIGEN NÅGON SOM FRÅGADE! Och det bara forsade ur oss. Ångesten, paniken, sorgen, depressionen, längtan och oron för att orken ska ta slut. Att hoppet ska försvinna. Vad skönt att äntligen få någon som lyssnade!

Hennes och hennes kollegors erfarenhet var att de kvinnor som mådde dåligt av IVF, inte heller blev gravida av behandlingen. Hon kollade Ks alla testvärden och tyckte inte det fanns någon anledning att börja med hormoner. Om två år – kanske. Men inte nu. Och då väcktes den så självklara tanken – vi ber om att få avbryta IVFförsöken på Stora sjukhuset, och ber om att få inseminationer istället. Vi borde få åtminstone tre- eller fyra inseminationer om vi väljer bort ytterligare en IVF.

Efter inseminationen åkte vi tillbaka till Sverige. Men vi hann med italiensk glass och en långsam promenad längs Ströget.

Vi har haft tur med vädret, vi har nästan varje dag legat nere på en av alla dessa oändliga skånska sandstränder. Vi har suttit ute på gården på kvällarna, spelat backgammon och druckit nybryggt äppelmust.

Nu har vi hämtat upp jycken på hans sommarkollo – svärfar förbarmade sig över honom och lät honom bo på landet dessa varma dagar – och är hemma för att tvätta upp allt och packa om i bilen. Nu styr vi kosan norrut, till min mamma och de norrländska skogarna. Vi ska fiska, umgås med familjen och ha en härlig semestervecka.
När vi kommer tillbaka till civilisationen är det dags att testa för graviditet. Om inte K fått mens ännu.

Vänskaper

Fick precis bekräftat det jag misstänkt vara sant. En vän visar sig vara allt annat än just det – vänskaplig. Den som jag trodde var trofast, trovärdig och sjysst visar sig vara intrigmakare, lögnare och antagligen lite galen. Sorgligt men sant.

Försöker hitta ett sätt att hantera det. Personen ifråga sprider rykten, osann information mm för att framkalla reaktioner hos andra och på så sätt få mer information som denne sprider vidare för att få mer information som denne sprider vidare. Otäckt. Väldigt otäckt.

Det läskigaste är nog att mina vänner kan få veta osanna saker som jag påståtts har sagt. Och jag kanske aldrig får frågan – har du sagt det här? Är det sant?

// Besviken

Tillbakablick

När man inte gör så stora förändringar i livet märker man inte att tiden går. Allt går i sin stilla lunk och helt plötsligt har man blivit ett decennium äldre, eller kompisars nyfödda tar plötsligt studenten.

Jag började med mina barnförsök när jag var 36. Det är sju år sedan. Om det första lyckats hade min parvel börjat skolan till hösten. Självklart är jag ledsen över att jag inte har barn, men om det där försöket lyckats kanske jag inte träffat K, och missat hela den underbara resan som vårt gemensamma liv är.

Mitt första inlägg på den här bloggen gjordes i augusti. Snart ett år sedan. Tiden går fort. Vi har gjort tre inseminationer, en IVF och två embryoinsättningar. Vi har fått ett missfall. Vi har inför Gud och församlingen gift oss.

Och i det där första inlägget på bloggen står det att jag antagligen hunnit fylla 42 innan jag blir förälder. Men sanningen är att jag kommer att hinna fylla 43 innan jag kan kalla mig mamma. Det är långt kvar innan jag ger upp. Visst föresvävar tanken då och då, att vi kanske inte kan bli föräldrar. Vi pratar om det, hanterar sorgen och försöker hitta trösterika saker att fokusera på. Men ger upp – nä inte än! Två år till har vi sagt. Två år till. Som sannolikt kommer att rusa förbi. Som alla andra år… Förhoppningsvis kommer det att sitta en liten klimp på min höft och kladda ner min hals med syltkladdiga fingrar om två år. Gud vad jag längtar. Älskade unge. Kom.

Vitt och svart

Det har känts tungt att mobilisera kraft för en insemination. Att återigen börja kolla ägglossning, skaffa tåg- eller flygbiljetter och kanske ändå ta bilen mitt i natten för att hinna ner till Köpenhamn till inseminationsdags. Ingen drömstart på semestern precis.

Min kloka hustru gjorde något åt saken. Hon bokade in oss på fint hotell på Österlen några dagar och därifrån åker vill till Köpenhamn när det är dags. Därutöver semestrar vi! Kanske stannar vi i Köpenhamn någon dag för att gå på Tivoli? Kanske hälsar vi på vänner i Lund när vi är nere? Kanske ligger vi på någon sandstrand i östra Skåne några dagar och bränner oss i skinnet?

Nedräkning pågår. Nästa fredag går jag på semester!

Vårdgaranti

Hör upp alla ni som behöver en IVF eller övriga fertilitetsbehandlingar. Om läkarna beklagande säger att det är två års kö till behandling, gå inte på det! Från 1/7 gäller nationell vårdgaranti – dvs att IVF och andra fertilitetsbehandlingar jämställs med andra medicinska behandlingar. Om du fått en remiss, har hemlandstinget krav på sig att du ska få behandling inom tre månader. Om du har ett Vårdgarantikansli centralt inom ditt landsting (finns i Stockholm, Västra Götalandsregionen och i Skåne) kan du ringa dit och få hjälp att få den behandling du har rätt till. Om du tillhör ett mindre landsting, ring till Landstinget centralt och be om att få åberopa vårdgarantin. Du ska inte behöva betala för det som landstinget har skyldighet att tillgodose.