Roliga saker som händer i mitt liv

Ikväll fick jag storspö i poker av goda vänner. Det var roligt. Och när vi kom hem  bokade jag och K en resa – det blir en repris av smekmånaden. Tre veckor i Thailand under februari månad.
Nej – vi har egentligen inte råd men det drabbar bara oss själva.
Men det är inte så roligt just nu. Och det har varit rätt tungt rätt länge. Vi har nu något roligt att se fram emot, och mitt liv ska vara roligt. Banne mig, det ska vara roligt! Basta!

Annonser

Time-out

K har bestämt sig. Inget försök på Stork den här cykeln. Hon vill avvakta Fertilitetsenhetens besök. Vila. Dricka ett glas vin. Spara en slant.

Jag vet inte om jag andas ut eller om jag får mer panik. Längtar efter lite goda nyheter. Det är verkligen dags för det. Så om jag inte skriver något här, beror det helt enkelt på att inget händer.

PS, K tog ju blodprov för att kolla sköldkörtelstatus. Det var utan anmärkning. Så vår barnlöshet beror inte på det. DS.

Värt en tanke

Läser Sanna Lundells kolumn i Aftonbladet ”Ingen ger sin unge cigg – men skitmat är ok” och blir upprörd. Förbannad på föräldrar som ger sina barn snabbmat istället för lagad mat. Snabba kolhydrater och socker istället för bra fetter och ekologiska grönsaker. Naturligtvis finns det en massa färger i gråskalans nyans, men vafan liksom.

Dagen efter jag läser kolumnen delar jag tunnelbanevagn med en pappa som ger sin sjuåring medhavd Risifrutti till frukost där i vagnen. När barnet blir törstigt får han smaka av pappans Seveneleven-kaffe i pipmugg. Tur för den farsan att jag satt för långt bort för att kasta något på honom.

MORR!

Fan, varför går inget lätt?

Nu när vi ringer till Fertilitetsenheten för att meddela att det inte tog – den här gången heller – får vi inte påbörja en ny behandling direkt. Först ska vi kallas till ett nytt läkarbesök och ny bedömning ska göras. Och det tar minst 2-3 veckor innan vi får den kallelsen. Alltså kommer vi missa åtminstone en cykel. Fan.

Jaha, det här innebär sannolikt att jag kommer att få veta hur Storkklinikens nya lokaler ser ut.

När Döden kom på besök

Klockan 19 ringde det på dörren. Det var Döden som kom. Iklädd veterinärskepnad denna gång. Jag hade till och med bett henne komma. Döden alltså. Jag frågade om hon ville ha kaffe medan vi väntade och hon tackade ja. Den lilla Farbrorn hälsade henne som en välkommen gäst. Han viftade på svansen och lät sig klappas. Han var glad. Både jag och K hade skolkat från jobbet på eftermiddagen och ägnat oss åt hunden. Vi hade kelat, borstat, promenerat och gett honom ett överflöd av godsaker.

Snabbt gav Döden honom en spruta i nackskinnet. Jag tror inte han märkte av den särskilt. Medan kaffet rann ner och jag serverade oss, blev lilla Farbrorn väldigt sömnig och la sig ner. K såg till att han låg bekvämt på sin filt i vardagsrummet. Han låg på bästa manér, framtassarna i kors och snarkade. Precis som vanligt.

När kaffet var urdrucket, och samtalet började ta slut, tog Döden fram två stora sprutor. Hon injicerade en i hans blodåder, den andra direkt i hjärtat. Han somnade in i en snarkning. Sen låg han så stilla så stilla och var så vacker att det gjorde ont. Det var en sådan otroligt lugn och harmonisk död. Döden tackade för sig och åkte iväg. Där satt vi. Två otroligt sorgsna mattar och klappade sin älskade hund. När vi hade sagt allt vi ville ha sagt till den älskade Farbrorn, virade vi in honom i filten och bar ner honom till bilen. På Djursjukhuset visste de att vi skulle komma, och vi fick ett eget rum att säga hejdå i. Vi hade sagt hejdå många gånger redan, men det var svårt att lämna honom där. Insvept i sin filt. Alldeles slapp i alla muskler, men ljuvligt väldoftande och så oerhört älskad.

Till slut var det bara tomt. Och vi släckte ljuset i rummet, öppnade dörren, gick ut och satte oss i bilen och körde hem. Alla hans saker finns kvar här hemma och det är som om även han finns här med oss. Det är bara så att vi inte längre hör honom. Hans steg över parketten. Hans snarkningar bredvid min säng. Hans svans som rytmiskt slår mot garderoben när han väntade på att K skulle komma ut från toan.

Vår älskade vovve är borta. Vi som önskade oss en större familj, vi blir bara färre.

Många inlägg blir det

Jag läser många bloggar nuförtiden. Förutom min ”favoritlista” har jag ytterligare några jag läser sporadiskt. Jag erkänner att jag läser ett ex blogg, mest för att bli riktigt irriterad och provocerad (HUR I HELVETE TÄNKTE JAG DÄR?) men jag läser också politiska bloggar, privatekonomiska bloggar och bloggar som handlar om kost och livsval.

Ibland gör de så förbannat ont, någon blir med barn och efter att jag har gratulerat 1000falt så slutar jag läsa deras blogg. Ett tag. Jag återvänder, men i början är det för svårt.

En annan mamma skrev för ett tag sedan apropå att knyta an till andra barn ”Men ungefär när vi började komma fram till att vi skulle försöka få till några egna, då hände något. Det var som att hjärterummet för alla andras barn fick en stor, fet RESERVERAT-skylt. Tyvärr det är fullt, vi väntar ett sällskap, den här platsen är reserverad – för våra egna barn.”

Och det där har jag också börjat reflektera över. Jag älskar barn. Har alltid älskat barn och söker gärna deras sällskap. Jag får ofta ett längt efter Ks systerson, lilla Gurkan 3 år och tycker verkligen om att ha en unge i knät som pratar om livet och tingen.

Men jag funderar över min relation till min brorsdotter, lilla Kråkan 1 år. Hon föddes några månader efter att jag och K hade ställt oss i kö för insemination i Landstingets regi. En förtjusande liten flicka som är väldigt lik sina föräldrar till utseendet. Hon är t o m lik mig som barn ser jag.

Jag förundras ändå – varför känner jag inte den översvallande, självklara kärleken för det lilla barnet? Är det av den anledningen att hon är lik mig, min bror och jag är rädd att det kommer att göra ont den dagen jag får barn som inte är ett dugg likt mig?  Jag tror inte det, för adoption har alltid varit mitt förstahandsval.

Kan det vara så som En annan mamma sa, att platsen i hjärtat delvis är upptagen?

Är jag så rädd och sorgsen över att vi kanske förblir barnlösa att jag inte orkar älska henne på det sätt jag trodde?

Att jag är avundsjuk och inte unnar min lillebror hans barnlycka? Det är helt uteslutet, det finns ingen jag unnar detta mirakel mer än honom.

Det är inte så att jag inte tycker om henne, jag tror t o m att jag älskar det lilla livet, men jag trodde nog att det skulle kännas mer.  Att jag skulle få ett riktigt personligt kärleksband mellan Faster och Kråka. Kanske kommer det. Hoppas bara att det inte är jag själv som står i vägen för det. Att det inte är någon knasig försvarsmekanism som förhindrar mig att älska. För då vill jag ge mig själv spö.

Räkneexempel

Jag är som många andra bekymrade över att SD kommer in i Riksdagen. Visserligen är inte valröstningen avslutat, men det ser illa ut. De får sannolikt en vågmästarroll.

Hanne Kjöller skrev en tankevärd ledare på temat, läs den här.