Om längtan och gymnastik för själen

Har jag sagt att jag börjat träna?
Jo, K har ju alltid varit en träningsmyra och tjatade väl iväg mig på något sporadiskt pass någon gång ibland. Men nu har jag faktiskt fått lite rutin på det där tränandet och försöker få in en två till fyra pass i veckan. Duktigt va?!

Det går bra med maten också, inte så att vi försöker bli smala sylfider, men vi försöker äta sånt som våra kroppar mår bra av. Inget socker, bra fetter, inget gluten och låter bli all alkohol. (jaja, glöm förra helgen – nu är det nya tider!)

Men jag har också länge känt mig tom. Avtrubbad. Förra veckan, under ett samtal med goda vänner, kunde jag sätta ord på det – jag behöver tanka andlighet. Jag behöver fylla på själen.

Sedan dess har jag letat efter meditationsövningar, mindfullnessböcker, ja allt möjligt som hjälper mig med  att vara här-och-nu, samt få tillbaka mina känslor.

Så idag masade jag och K oss iväg på högmässa. Samma kyrka som vi gifte oss i, och med samma underbara präst. Och det var lätt att låta tankarna sväva iväg när vi satt där, det finns mycket att tänka på. Allt som ska göras, fixas, presteras, alla dåliga relationer som ska lagas och/eller ignoreras. Fast efter en stund lyckades jag ändå landa i nuet. Började lyssna och öppna. Och sorgen bara föll över mig. Ändlös svart sorg. Över hunden, den älskade jycken. Över missfallet. Över barnlösheten och vår kamp, den eviga jävla kampen och nyladdningarna och misslyckandena och sorgen. Den nattsvarta sorgen som måste hållas stången. Över min biofamiljs förfall. Att jag faktiskt förlorat så mycket.

Sen åkte jag och K hem. Fast via ekbacken där huset vi köpt ska byggas. Och guess what? De har börjat fälla träd! Vi ser nu gatan där de 23 husen ska stå. Det var helt underbart att faktiskt få promenera bland sly och stubbar i vad som ska bli Vår Gata.

Annonser

Varför fruar är bättre än tillfälliga ligg – eller älskarinnor

Den där rubriken borde väl få upp mig på förstasidan på WordPress hemsida? Om jag hade ambitionen att få fler läsare skulle jag verkligen anstränga mig för att använda ord som ligg, kön, sex, dildo och naken i min blogg. Men sån är inte jag.

Istället vill jag berätta om min erfarenhet av tillfälliga ligg och älskarinnor. Klassiska vänsterprassel och nya partners. Fast inte riktigt som ni tror.

Under en dryg vecka har jag haft en låneAudi att köra omkring i. En riktigt fin pärla, med skimrande ny lack och en massa snygga lysande knappar i kupén. Sätena är svarta – i skinn och när man kliver in i bilen luktar den ny. Att köra Audin har varit utmanande. När man sätter foten på gasen reagerar den omedelbart, med påföljd att mitt adrenalin farit upp i höjden. ROLIGT! Den är jävligt snygg och kollegorna kastar lystna blickar efter de tuffa fälgarna när jag parkerar på jobbet. Men efter några dagar märkte jag att jag fick ont i axeln, växeln var lite kinkig. Det var svårt att hitta rätt. Jag satt dessutom lite ovant och snett. Och jag märkte att jag ganska ofta körde för fort, nästan vårdslöst. (fast de som känner mig vet att vårdslöst fort för mig kan vara att jag ligger på 92 km/h istället för angivna 90).

Nåväl, idag kom min lilla nersuttna VW tillbaka efter sin lilla turné och när jag satte mig i bilen så kände jag mig så lycklig. Äntligen! Den är följsam och mjuk. Gnekar i fjädringen när jag är för hårdhänt och ger tydliga tecken när det är dags att växla. Det blir mjuka accelaration som både jag och bilen hänger med i, och dragläget är exakt och välkänt. Dessutom luktar den gammal hund och svampkorg. Mmm.

Helgfrid

Fruarna är bakis idag. Vi sammanstrålade med goda vänner i går och det blev en sen kväll tillsammans med cosmopolitans, GTs, rödvin, black russians och alldeles för lite vatten. OJOJOJ.. Men trevligt trevligt!

Dagen har varit så lugn och behaglig men snart klär vi upp oss för vi ska ut och fira vårt tvåårsjubileum. Först middag på mysig restaurang, därefter ska vi se ”Blottad” av och med Maria Lundqvist på Rival här i Stockholm.

Trevlig helg på er alla!
kram

Saker på plus- och minuskontot

Minus:
När jag kom hem idag låg ett brev från Djursjukhuset på hallmattan. Vår hunds kremerade kropp finns där för avhämtning.

Stämningen på jobbet. Kollegan som inte fick min tjänst leker martyr och hänvisar alla skitfrågor till mig ” för jag är inte betrodd att svara på såna frågor” säger hon med teatraliska svepande rörelser och ögon som nästan faller in i huvudet..

Julplanering. Återigen gör min biofamilj så besviken att jag sitter och gråter för att jag bara ställt frågan – vad vill ni göra i jul? Ångest, dåliga samveten, dåliga relationer och så jag som hamnar i skottlinjen. Som vanligt. Jag säger upp mig från den familjen.

Plus:
Att det finns otroliga många fina filmer på Youtube på söta små valpar. Jag ägnar alldeles för mycket tid av min arbetstid åt att sötsurfa på vovvar med små valpmagar.

Att jag har så vansinnigt roliga arbetsuppgifter som jag är så synnerligen lämpad för. Jag älskar mitt jobb!

K. Min älskade hustru som alltid alltid alltid är på min sida. Och som har en brokig, ibland stökig, men alltid kärleksfull familj som faktiskt vill fira jul med oss.

På söndag var det två år sedan jag fick syn på henne där på caféet och efter 30 sekunders samtal visste jag. Och vissheten blir bara större. Hon är mitt allt. Tack Gud.

Man ska inte säga hej innan…

… man fått tid för äggplock.

Gårdagens besök på fertilitetsenheten var minst sagt – omtumlande. Vi träffade en ny läkare som inte alls betedde sig som de förra. K som hela tiden fått höra att allt ser fantastiskt ut och att ingen förstår varför det inte tar, fick igår veta att hon sannolikt har PCO och vilka konsekvenser det har för fertilitetet. Inget oroväckande, hon reagerar fint på stimulering men ändå! Jag som får stort stresspåslag av att ens gå in på Stora Sjukhuset höll på att dö av skräck.

Läkaren var inte så himla pedagogisk, han började orera kring alla risker med stimulering och PCO och östrogenpåslag och förtjockning av blod.

Därefter kom nästa dråpslag. Det finns inga tider för äggplock. Vi måste vänta en menscykel innan det finns möjlighet att ta emot oss. Jag lirkade, bönade och bad men nej. Det är kört. Så vecka 48 tidigast är det vår tur.

Så även om vi kom iväg på återbesöket så kom vi inte längre fram i våra praktiska försök att bli föräldrar.

Två bra saker som hände igår:
Ks äggstockar ser finfina ut. Ingen cystbildning. Livmoderns slemhinna är precis som den ska se ut.

Så vi gick hem med vår stora bärkasse med mediciner. Tack och lov för högkostnadskort.

Konsekvenser av vårdgarantin – på kort sikt

Från och med 1 juli 2010 är vårdgarantin en del av Hälso- och sjukvårdslagen. Det innebär att om du fått ett beslut om vård, har du rätt att få den inom en viss tid. Läs gärna mer här.   Tidigare var vissa åtgärder, som ex IVF undantagna (oftast för att man ansåg det helt orimligt att kunna ge alla som behövde hjälp) men från den 1 juli är det alltså lag på att all vård som är beslutad ska ges inom viss tid.

För kliniker som Fertilitetsenheten mm, är läget tufft. De har haft upp till 2 års väntetid under lång tid och nu ska de ner på NOLL. Det blir straffsanktioner för såväl sjukhus som landsting som inte uppfyller sina tillgänglighetskrav.

Vad händer då på en Fertilitetsenhet som har 2 års väntetid i juni, men i juli ska komma ner på NOLL väntetid? Jo, eftersom man bara mäter hur lång tid det tar från att man ställer sig i kö till första nybesöket, så prioriterar man såklart detta. De som står i kö nu, blir erbjudna nybesök och behandling pronto pronto. Förhoppningsvis tar det på första försöket och man är av med kön. Hurra för alla. Eller?

Nej, det finns ett litet aber. Under den här tiden då man frenetiskt försöker beta av kön – hamnar några i kläm. Vilka undrar ni? Jo, vi som redan är inne. Ingen mäter hur lång tid vi får vänta på försök nummer 2, ingen mäter hur länge vi får vänta på återbesöket. När vi ringer för att försöka boka en tid säger de att de inte har en lucka i kalendern på minst sex veckor. Sex veckor i barnförsökarland är en eon av tid. Panik panik panik!

Jag förstår att det här är ett övergående problem, jag är verkligen FÖR att vi ska ta bort köerna, men vi har ju redan stått i kö! I över ett år fick vi stå innan vi blev kallade, och nu får vi köa igen! Vi har inte all tid i världen hörni!

K lackade ur en dag och ringde de stackars barnmorskorna om och om igen och frågade om det verkligen verkligen inte fanns en liten lucka för ett återbesök. No, det fanns det inte. Men dagen efter ringde de och erbjöd oss ett återbesök för någon annan hade lämnat återbud. Kunde vi komma med kort varsel?

Ja, vi kan komma med kort varsel. Det är dags igen. För återbesök och rädslor. Förhoppningsvis för hormonsprutor och depressioner. För äggplock och förhoppningar. För mer rädslor. Men framförallt kanske det är dags för en graviditet och om Gud är god – ett barn. (fast Gud är ju alltid god, så jag menar nog ”om omständigheterna och turen är med oss”)

Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tack för landstingets rikedomar, skattebetalarnas solidaritet och teknikens under. Tack för vår återbesökstid och låt det inte snöa i morgon för vi har tappat bort låsmuttern till vinterdäcken. Amen.

Rädslor

Helgen har varit .. bra. Tror jag.
Jo, den har varit bra! (säger jag bestämt till mig själv) Men inte helt enkel.

Vi har tagit en paus från barnförsökande – från Stork för att K inte ville den här månaden. Och från Stora Sjukhuset för att de inte hör av sig som de ska. 
Väldigt frustrerande..

Nåväl. K fick en biljetter till Svansjön och en middag av mig i födelsedagspresent när hon fyllde år i juni. I lördags var det dags att besöka Kungliga Operan för att se föreställningen. Jag är ingen van balettbesökare, men oj vad jag njöt! Jag sitter med musiken från Svansjön i hörlurarna nu när jag skriver för det var verkligen en upplevelse. Scenografin! Dansarna! Färgerna! Musiken! Miljön! Champagnen i sista pausen! K grät så att hennes bänkgranne tillslut gav henne sin näsduk. Jag tror hon uppskattade presenten. 🙂

Kvällen avslutades med en fantastiskt god middag och sedan en drink på lokal. Ovanligt att vi gör sånt numera, men kanske därför också väldigt uppskattat. En skön vuxenkväll.

Söndagen jobbade jag. K följde med och satt vid skrivbordet och gjorde uppgifter till den distanskurs på universitetet hon läser vid sidan av sitt jobb.

Det som inte får plats i den här helgberättelsen är den uppgörelse, det gräl, den konstiga situation som fick mig att fundera på det här med rädslor..
Jag oroar mig så för K, att hon inte mår bra i perioder, att barnförsökandet ska köra slut på henne – att hon inte ska orka försöka mer. Jag ser mig själv som den starka, drivande. Den som ordnar, fixar, planerar och aldrig tar ut en seger i förskott. Men min självbild fick sig en törn. Jag är rädd. Jag har gått igenom så mycket för att försöka bli mamma. Jag har gjort en egen IVF-resa – utan resultat. Jag har gjort hemmainseminationer med en kompis – utan resultat. Jag har fått domen – jag är infertil. Min förra relation gick sönder på grund av min sorg och vår gemensamma oförmåga att tala om det som var svårt.

Det är jag som är den rädda. Den panikslagna. Den frustrerade. Det är jag som knappt vågar andas i väntan på nästa försök. Och som blir helt galen inombords när K säger vänta. Det är jag som är rädd för att historien ska upprepa sig, att alla förhoppningar grusas och att allt går rent käpprakt åt helvete.

Det är kanske inte så konstigt att jag drabbades av en härdsmälta mitt i allt det där härliga som helgen erbjöd? Jag fick bara nog. Och blev arg. Kanske hade jag rätt, kanske var jag ute och cyklade men vissa saker behövde antaligen sägas för vi mår bättre nu.

Jag har redan krossats en gång av att inte få barn och jag överlevde. Men jag önskar att prövningarna vore över. Jag önskar mig en räkmacka för en gångs skull.