Ett litet livstecken

vill inte berätta vad som hände idag just nu. Men en stor anspänning har släppt och vi mår rätt bra. Nu är vi färdiga. Förhoppningsvis för alltid, men åtminstone för den här gången. I flera veckor har vi respit från våra panikslagna känslor. Nu stundar hoppets tid.

Jag vet inte om jag orkar fortsätta blogga. Mina skrivna ord är mer negativa än mina tankar. Åtminstone är det så för det mesta. Det läskigaste är att orden, tankarna blir mer på riktigt också när de skriv i bloggen. De tar över. Och förstärker. Jag tycker inte om det. Kanske om jag hade positiva nyheter, om det fanns förväntan och glädje. Men hittills har det inte varit så.

Kanske är det dags för en paus och sen återkomma om jag har något roligt att säga. Jag sover på saken. Godnatt vänner.

Annonser

Första advent

Helgen har varit fin. Vi var på adventskonsert i Katarina kyrka i går och jag blev verkligen mjuk och varm i själen av all den vackra sången, snön, mörkret och alla ljus. Jag har satt upp adventsstjärna i köket, riggat adventsljusstake i med vit mossa och röda svampar och i morse tände vi ett av fyra ljus i staken medan vi åt frukost.

Söndagen ägnades åt adventsfirande i en annan kyrka med Ks familj och sen blev det gröt och skinkmackor vid köksbordet med Gurkan och hans föräldrar. Underbara lilla Gurkan. Som inte riktigt orkade med adventsfirandet där i kyrkan. Är man tre år så är körsång inte det man uppskattar mest. Speciellt inte om man inte sovit ordentligt. Så vi smög iväg, bara han och jag och satte oss lite bakom de andra. I ett hörn där vi kunde betrakta skeendet utan att aktivt delta. Den lilla ungen uppkrupen i knät, med huvudet mot mitt bröst och en hand i min. Lilla älskade Gurkan. Så fin.  En underbar andlig upplevelse. Innan jag gick från kyrkan tände jag ett ljus. För alla som inte orkar kämpa, för de som går under. Men också för att vi ska få vår önskan uppfylld. För att vi ska slippa kämpa mer snart.

På eftermiddagen var vi på ett välkomstkalas för lilla S som föddes på för några månader sedan.  Ett fantastiskt resultat av en IVF. Jag hade stålsatt mig för att gå till kalaset. Jag visste att det skulle finnas väldigt många bäbisar där och dessutom nygravida vänner som skulle finnas bland gästerna. Vissa dagar är sånt svårt att hantera. Men det var ett fint kalas. Ett stort och festligt kalas och lilla S blev väldigt välkomnad till världen. Och jag kan säga att jag bara tyckte att det var mysigt. Det fanns inget i situationen som gjorde mig ledsen eller påmind om tidigare misslyckanden. Bara fin vänskap. Och hopp!
För ibland går det! Även om man får vänta längre än andra. 

I morgon ska vi förhoppningsvis tillbaka till Stora Sjukhuset. Förhoppningsvis finns där ett embryo eller flera som väntar. Kanske kan advent betyda ankomst även för oss?

ORKA!

Vi hade rätt – Fertilitetsenheten hade fel.
K BLIR deprimerad av hormonerna. Vad bra då. Not.

Så den här veckan har varit rätt tuff. Nu vet vi ju trots allt att det går att vända, vi har redan bunkrat upp med Johannesört. Blir det inget positivt graviditetstest så blir det en ordentlig kur.

Och idag var det skördetid. Det gick sådär.. K har varit på monitorering några gånger den här veckan, och egentligen skulle hon behöva plockas lördag ev söndag. Men eftersom Fertilitetsenheten bara har öppen vardagar, blev det idag istället. 5 ägg. Inget vidare. Men det behövs bara ett enda för att det ska funka. Ett guldägg. Måtte det finnas i skörden. Ett enda ägg som blir det vi längtar efter.

Nu sover K i soffan, hon är synnerligen lättpåverkad av smärtlindring och jag lär ju inte höra av henne förrän vid läggtid ikväll.

Måtte det bli några livsdugliga embryon under helgen. Hoppas de byter donator denna gång, kanske har de större möjlighet att leda till graviditet då.

Och jag vet inte om jag orkar blogga länge till. Jag har nu hängt här på sidan i 14 månader. Jag trodde nog jag skulle få utveckla historien något, kanske komma till barnvagnsinköp, kolik och föräldraförsäkringselände? Kanske också dagisinskolning? Vi kämpar. Andra kämpar. Några lyckas. Och det är svårt att hantera. Jag vet inte hur länge det här går.

Tid för skörd

är fastställd, och nu håller vi tummar, tår, navelsträngar (för er som är gravida) och allt annat för att det ska bli dugliga ägg (de behöver inte vara snygga) som blir kompetenta embryon, som blir livsdugliga foster och så småningom världens mest efterlängtade och älskade unge.

Älskade barn. Jag längtar så efter dig. Kom nångång.

Återbesök av annan sort

Idag var K på Stora sjukhuset och mätte äggblåsor. Allt såg fantastiskt ut,  och beräknat äggplock är antingen fredag eller måndag. Läkaren var förvånad (men suck att det är samma jävla tugg hela tiden) att K kom tillbaka utan graviditet.  Allt ser ju så bra ut?!?

Och att det inte fäster har absoluuuuuuuuuuut inget med henne att göra, det är bara embryokvaliteten det hänger på. (fast det tror jag inte på, många sätter in skräpembryon som blir jättefina små bäbisar). Vi har skitsnygga embryon som inte fastnar.  Och om det är snygga men odugliga embryon, vad är då felet? Är det donatorn som är kass? Ks äggkvalitet ska ju enligt Stora sjukhuset också vara i topp. Suck.

I går så var vi båda så glada, halvvägs igenom en IVF-behandling och ingen depp ner i svarta hålet. Så träffar vi en läkare och VIPS är åtminstone en av oss ner i gyttjan. BLÄ BLÄ BLÄ.

K sa nog den vackraste komplimang en flicka kan få igår. ”du, nu börjar jag tro att du är på riktigt. Och det gör mig så glad” (fritt översatt och tolkad av Regnbågsmamman) Fint va?

Hur göra allt rätt?

Läser bloggar, det finns många som får sina plus så småningom. Några kämpar länge, några gör några försök bara  och så är de där… Jag tycker det är jobbigt ibland, att läsa andras bloggar. Försöker fokusera på här och nu, på oss och det här försöket. Men det är inte lätt. Det är så svårt och ångestfyllt att åka till Stora Sjukhuset. Jag har för mycket i bagaget. Jag är rädd för sjukhus, läkare, ultraljudsbilder, telefonsamtal från Stora sjukhuset osv osv. Det är verkligen en pärs. Och om allt går bra är det värt varenda ångestsvettning!

Men det var inte det jag skulle skriva om idag. Jag fick ett minne medan jag gjorde en ordentlig tur på löpbandet idag. Jag var 22-23. Bodde ihop med Ärkearsel nummer 1 som då pluggade på högskolan. Hans klasskompisar var på någon sorts fest hemma hos oss. Vi bodde stort och många personer var där. Jag minns tydligt när de kom. Han och hon, och hennes bästa kompis. Paret hade fått en liten dotter några månader tidigare. Ett efterlängtat barn och föräldrarna verkade glada. Första gången de var på fest utan barn! En stund in i festen ringer telefonen, barnvakten larmade om ett otröstligt spädbarn. Föräldrarna överlägger – ska vi båda åka? Eller? Mamman säger ”nä, stanna du. Du behöver roa dig. ” och sen pussar hon mannen och åker iväg.

En timme senare kommer mannen och mammans bästa vän ut från toan tillsammans. Det finns inget tvivel om vad som försiggått där inne. En solkig snabbis.

Jag var rosenrasande men ung och kände inte de inblandade. Jag sa ingenting. De skildes åt där utanför toadörren och åkte hem var och en för sig.

Nu, som vuxen på riktigt, funderar jag över vad som hände. Varför hände det? Är människor så jävla dumma i huvudet? Råkar jag ut för otrohet i mitt liv och närhet mer än andra? Kan inte par leva lyckligt och harmoniskt i tvåsamhet – utan att behöva knulla runt eller bekräftas av andra?

Gud ska veta att jag inte varit from och skuldfri. Men jag vill verkligen tro på kärleken, äktenskapet. Parsamhet utan att känna sig låst. Kommunikation utan att prata sönder varandra. Intimitet utan att bli för intima. Hur jävla svårt som helst. Även om jag tror att K och jag har fantastiska förutsättningar så är jag rädd att allt vi satsar kanske inte räcker på sikt. Jag ser så mycket elände omkring mig. Många säger att vid 3 år kommer första krisen, andra säger att 7-årskrisen är den värsta. De flesta säger att första barnet förändrar allt. Men måste den förändringen leda till något dåligt?  Vi har det så fantastisk bra jag och K. Vi älskar, pratar, busar, leker, grälar, planerar, överväger, kompromissar, reder ut och älskar mer. Kan man göra mer än så?

Överlevnadsstrategier

Vi försöker ta hand om oss. Vi äter bra, låter bli alkoholen. För min del är det nödvändigt att låta bli vinet när jag inte mår bra. Ångesten får lättare grepp om mig efter ett glas vin. Dyrköpt lärdom kan jag säga..

Och idag – har vi tagit ledigt. Vi har semester. Fast det liknar mer ett arbetsläger… Klockan är ännu inte tio och vi har tvättat i tvättstugan, manglat alla lakan och fått in dem i skåpet. Snart ska vi åka till däckverkstaden och få hjälp med att bryta upp bulten som gör att vi inte kan byta däck själva, själva låsmuttern är borttappad. *mutter mutter*

Sen köpa kakel till köket, och fika hos min lillebror som är barnledig med Kråkan. Sen ska vi tömma garaget, ta upp adventslådan, städa förrådet, laga middag, pussas och spela kort. Jobbigt va?

Det är så himla skönt att göra en massa måsten en fredag, då känns det som om vi får en helledig helg. Skönt att man är så lättlurad.

Ha en fin helg alla mammawannabies, alla som lyckats, alla som längtar, alla som kämpar. Mina tankar är hos er alla. Kram