Svart eller vitt

Jag blir så trött på våra mänskliga attityder – att förenkla så för oss. Allt är svart eller vitt, ond eller god. Araber är kvinnoförtryckare och norrmän hurtiga. Norrlänningar fuskar med sjukskrivningar och skåningar hatar invandrare. Nu kan man läsa i DN att en vän till en terrormisstänkt berättat att den misstänkte var en snäll och omtänksam man. Jaha, skulle man inte kunna vara både och? Terrorist och samtidigt en snäll pappa och granne? Kan man inte vara både förespråkare av det offentliga ordet och våldtäktsman? Kan man inte vara både pedofil och en god son samtidigt? Vi är komplexa varelser och vi behöver förstå att våra medmänniskor inte är antingen goda eller onda. De är sannolikt och förhoppningsvis mänskliga.

Den sambo som bedrog mig med alla mina vänner (”vänner”) var också en oerhört snäll, omtänksam och humoristisk man. Den sambo som utvecklade ett blandmissbruk och ruinerade mig var en omtänksam och snäll dotter. Det som är svårast för mig att acceptera är mina egna tillkortakommanden – att även jag är mänsklig. För om och när jag misslyckas så blir jag misslyckad i mina egna ögon. Och så enkelt är det inte tycker jag. Jag kan vara lyckad som fru, dotter, syster men misslyckad som arbetstagare eller bilförare.

Nu ska jag försöka fundera vidare på vad jag ska skriva under årets sista dag. För 2010 har varit ett väldigt speciellt år.

Annonser

Gnäll

Nä hörni, hade det här varit någonannans blogg hade jag surnat till. VILKET GNÄLL! Bruden har ju fått allt hon önskat sig – varför håller hon på så här? Så jag lägger ner gnället nu. Allt är tiptop.

Midnatt råder

och jag kan inte sova. Andra natten nu.. Och jag blir deprimerad utan sömn. Riktigt låg. Märker det, reagerar negativt på saker som tidigare inte rört mig ryggen. Är ledsen och vill varken vara ensam eller i sällskap. Stackars K försöker hjälpa mig, men inget lyckas. Oroar mig också, det här med insomningen är något jag i perioder haft stora problem med, men de senaste fem-sex åren har det lindrats något..

Jag tror jag vet vad det beror på, problemet alltså… förutom min dysfunktionella biofamilj så handlar det mycket om längtan. Vi väntar barn. Och jag längtar så det värker efter det lilla knytet som bor inne i Ks mage. Men jag har inte vågat längta så uttalat förut, för jag har inte vågat tro att det skulle gå. För det har aldrig tidigare gått. Nu känns det troligare än någonsin – det kan gå. Och med den känslan ökar insatsen. Längtan växer och alla mina känslor kring barn översvämmar mig. Jag – som alltid trodde jag skulle få massor av barn. Minst fyra, helst fler. Sedan visade det sig efter alla dessa år och försök – jag är infertil som den sterilaste öknen. Sjuka äggstockar och otur med kirurgiska ingrepp. Men längtan den finns där. Och det paradoxala är just att när jag kanske kan få det jag drömmer om, blir allt så himla svårt att hantera.

Några dagar kvar till VUL. Och både jag och K oroar oss. Vi har varit här tidigare, även om det inte kändes lika mycket då. Varken i mitt hjärta eller i Ks kropp. Stackarn, hon är konstant trött, men ofta illamående och kan knappt äta. Jag äter med frisk aptit men kan inte sova. A match made in heaven.

Älskade barn. Vi längtar så.

Barndomsminnen

har jag många av. Både varma, vackra men också såna jag önskar jag sluppit. Två konflikträdda föräldrar som inte desto mindre blev arga men löste det på två olika – men lika dåliga sätt. Mamma genom att explodera och konstant vara lite labil. Pappa genom att vara långsur. Fråga mig om jag minns 1979. Jo det är året pappa inte pratade med vår mamma utom genom ombud. Oss barn. Det slutade säkert med att hon bad om ursäkt för något hon och alla andra inte längre mindes att hon gjort. Fråga mig också om hur jag tolererar sura människor. Inte alls. Jag tar ett högljutt gräl anyday.

Men jag minns också känslan av värme och skratt hemma. Allt bus och alla lekar. Mina föräldrar var knappt vuxna när jag kom till världen – och ändå hade jag hunnit bli både efterlängtad och önskad. Och de lekte. Med oss barn och varandra. Bus och lek och skratt. De var båda från trasiga familjer (nej, jag menar inte splittrade familjer utan faktiskt trasiga) och försökte kompensera allt de kunde gentemot oss barn. Alla födelsedagar och högtider skulle firas med pompa och ståt. Pappa var hemma och bakade småkakor till jul. Skalenlig kopia av vårt eget radhus i pepparkaksdeg. Hemrullade köttbullar och egenskapade nödrim till klapparna. Sillsallad och pressylta och mandelskorpor med egenkokt hjortronsylt.

Och jag minns julaftonsmornarna. När mamma väckte oss barn, radion spelade julsånger och risgrynsgröten stod redan på spisen. Tunnbrödsmacka med nykokt julskinka och varm choklad. Varsitt tjockt seriealbum till mig och brorsan. Lucky Luke eller Tintin. Eller möjligen serietidning. Agent X9 eller Fantomen. En julgran som doftar gott.

Det tänkte jag på när jag satt utanför ICA igår och väntade på en parkeringsplats. Att om allt går som det ska kommer jag att forma mitt barns minnen. Jag kan göra allt det där som mina föräldrar gjorde mot mig. Både ge dem fantastiska, glada, roliga minnen att titta tillbaka på. Men också ge dem en anledning att gå i terapi i 2-3 år. Jag och K kommer att vara de som kokar risgrynsgröt och förbereder morgonklappar till barnen. Kanske lägger någon av oss fram finkläder till barnen kvällen innan. Kanske är det vi står där under misteln och kysser varandra till våra barns förfäran och förskräckelse?  Det är en stor tanke – att få chansen.

En vanlig dag

och om en vecka ska vi göra VUL. Vi är rädda. Knappt förhoppningsfulla. Jag har tagit en semesterdag – för det är mycket på spel. Glädje eller sorg. Jag har varit här förut. Det blev inte alls som det skulle.  Vi har ändå startat Iphoneappen – den som räknar ner. En liten del (typ en lilltå) av mig är förväntansfull inför nästa måndag. Resten av mig är rädd.

Lilla Kråkan med föräldrar samt min mamma med sambo har varit här på middag. En Lars Norénsk middagsvariant med många bottnar. Jag vill säga upp mig som storasyster/dotter och bara vara fru och mamma i fortsättningen. Alla som i fortsättningen vill umgås med mig ska vara vuxna och således bete sig såsom en vuxen. Jag kan tänka mig att göra undantag om du är ett barn – eller utvecklingsstörd.

Nu har gästerna åkt sin väg och jag är sömnlös. Deras problem blir mina problem. Jag vill inte ha det så här längre.

Annandagen..

och vi börjar klättra på väggarna. Jag är en hemmakatt av stora mått, älskar att sitta i soffan och kolla långfilm, gärna i sällskap med fru, te och pepparkakor. Men icke. Frun är rabiat TV-motståndare tycker inte att det visas så bra på program på TVn så sannolikheten för att jag får sällskap är obefintlig. Och det är svårt att ha soffmys när ens fru flänger omkring och gör andra saker. Jag får inte ro att ha Woody Allen-maraton eller till att se alla Gudfaderfilmerna i en rad. Så vi ska snart klä oss för att ge oss ut och slåss med människor på mellandagsrean.

Sen ska jag förbereda kalkonen till morgondagens middag. Jag har längtat efter att laga kalkon i flera dagar nu, det innehåller allt jag gillar med matlagning. Stora hacka-riva-klösaprojekt innan (fyllningen), långkok (själva kalkonen) delikata små tillbehör (brysselkål med bacon, äppelcidersås, och hemmagjord chutney) samt mängd. Alltså det som blir över när alla ätit. Jag älskar storkok.

Nu ska jag bara bestämma vilken förrätt det blir. Kalixrom med smetana och rödlök, eller Ks fantastisk goda pepparotochrosépepparsill? och efterrätten! En citronmarängtårta, eller kaffetårta?  Härliga beslut.

#prata om det

har slagit igenom i etermedia. Fantastiskt bra initiativ.

Hemma hos oss har vi ”prata inte om det” istället. Garaget. Det förbaskade garaget som istället för bil har inhyst stenmanglar, gamla lexikon som får Tage Erlander att förefalla ung, levande och aktuell, yxor, gräsklippare, cyklar, fiskespön, gamla damejeanner och en massa skräp värdefulla antikviteter som min hustru fick med sig från landstället som hon sålde. Garaget som får mig att sjuda av ilska när jag det är minusgrader ute och bilen står felparkerad i en snöhög för det inte finns plats.

Men julens tid är undrens tid. För nu har vi gjort det. En timme och 15 minuter tog det att tömma garaget tillräckligt för att pressa in vår stora kombi. Och när vi gjort det upptäcker vi att någon roat sig med att hoppa på vår motorhuv. En stor buckla på en skev motorhuv. Jag är fly förbannad, har ringt både polis och försäkringsbolag. Dumma dumma dumma dig som förstör saker och ting. DUMMA!

Nåväl, bilen går att köra med. Vi har ägnat resten åt kvällen åt att steka revbensspjäll, göra sillsallad och julpynta. Granen som vi fick hem häromdagen välte, slog sönder en fin julgranskula och förpassades därefter ut på balkongen. Uppför man sig inte får man inte vara med och leka – sa K och stängde dörren hårt från insidan. Jag rimmar på julklappar och dricker whiskey. K rensar böckling och nynnar julvisor. Idyll och familjelycka.
God jul alla fina vänner!