Tröstlös

Vi kom som sagt hem från Norrland igår. Jag hade en mardrömsresa eftersom kombinationen Regnbågsmamma+X2000=kraftigt illamående. Så jag sov sov sov i rent överlevnadssyfte. Det fungerade.

När vi kom hem började K sloka med huvudet. Hon blev ledsnare och ledsnare och ledsnare och kunde inte komma på någon egentlig anledning. Jag började till slut ana oråd och funderade på om depressionen kommit tillbaka. Hade vi slarvat med D-vitaminerna? Det var en tung kväll.

Och i morse fick vi besked – hon är sjuk. Dyngförkyld. Nerbäddad med feber och hosta och kommer sannolikt inte till någon arbetsplats den här veckan. På ett sätt skönt – förklaringen till deppen. På ett sätt oroväckande – jag vill inte blir sjuk innan resan.

11,5 dagar kvar till till avfärd mot Thailand.

På besök i hemstaden

Jag och K tog tåget upp till mellannorrland. Snörikt och halt. Vi körde på en älg på vägen upp och blev två timmar försenade.

Sen har vi ätit, spelat kort, druckit vin, umgåtts med min släkt och sovit i en obekväm bäddsoffa. Mina stresshormoner har slagit i taket många gånger, men mestadels har det varit trevligt. Och nu är vi äntligen hemma hos oss igen.

Det är trångt i Hemstaden. Inte alls på det där befolkade sättet, men folk tränger sig på. Jag gillar storstadens anonymitet. Där man har annat att prata om än vem som gör vad med vem. Jag avskyr den där sociala kontrollen som gör det så lätt att hamna utanför. Det finns naturligtvis fördelar med att bo i en mindre stad (kan man lugnt konstatera när man går förbi hos mäklaren och tittar in i skyltfönstret) som närheten till allt. Det otvunga umgänget (läs: man kliver in hemma hos folk utan att nödvändigtvis vare sig förvarna per telefon att man är på väg, eller använda ringklockan på dörren), levnadskostnaderna och oträngseln i affärer och på gator. Men jag står fast vid mitt val. Just nu bor jag helst av allt där jag bor. Vi har tittat på alternativ, men vi stannar.

Nu har K bakat LCHF-bröd. Nu ska vi dricka kaffe och spela kort och njuta av vårt hem. Trevlig söndag ni alla!

Återbesök – igen

När vi satt och väntade på läkaren i Fertilitetsklinikens väntrum, kom inte bara en barnmorska förbi och pratade med oss, utan flera stycken. Jag viskade till K att vi nog sprungit där för mycket – alla visste vilka vi var. Och det kände så, alla uttryckte deltagande och kom med vänliga ord. Vår läkare hälsade oss hjärtligt välkomna, och efter undersökningen så diskuterades våra alternativ. Han menar att eftersom allt ser så bra ut så ändras ingenting. Högre doser bara, så att vi får chansen till fler ägg. För det ska gå. Han sa det inte, men både K och jag uppfattade det så.

Nog för att jag varit kritisk till Fertilitetsenhetens långa köer till både mottagning och behandling, men vilket omhändertagande vi fått. När det började bli svårt för oss, när vi började råka illa ut – då kom de. Alla dessa underbara läkare, barnmorskor och sjuksköterskor och slöt upp bakom oss. Vänliga ord, kärleksfulla möten. Värme.

Nästa behandling är schemalagd och medicinerna är uthämtade. Tack för högkostnadskortet! Nu är vi på minisemester i Norrland, och när vi kommer hem ska vi ta fram sommarkläderna och packa dem i varsin ryggsäck. Det känns som en bra plan.

Spara pengar

Vi fick brev från banken idag. De har beviljat oss lånelöfte till huset som vi flyttar in i om ungefär ett år.

Det känns svindlande att flytta in i ett nytt hus. Nytt. Vårt. Ingen har använt spisen före oss, ingen har använt badkaret före oss, ingen har använt toan före oss. Nytt nytt nytt.

Något annat som var svindlande var beloppet på lånelöftet. Det är SJUKT mycket pengar vi förbinder oss att betala tillbaka. Så mejlväxlingen mellan mig och hustrun har under eftermiddagen mest sett ut enligt följande:

”Hej fru, jag har räknat på vi skulle spara på att lämna bilen hemma varje dag:
Sträcka hem – jobb: 10,2 km
Schablonmässig milersättning: 18,50:-
Trängselskatt: 2*20:-
Kostnad per resa: 81:-
Snitt resor/ vecka: 2
Antal arbetsveckor /år: 46
Kostnad per år: 7 452:- ”

vilket snabbt resulterade i motbud:
”Snittkostnad /lunch: 75:-
Luncher ute /vecka: 4 (två var)
Pris /vecka: 300:-
Antal arbetsveckor /år: 46
Kostnad /år: 13 800:-”

därefter började vi diskutera träningskort, tidningsprenumerationer, vinkonsumtion, resor och julklappar. Det finns verkligen saker att skära i. En del saker känns lättare att försaka än andra, och vi kan ju konstatera att det är stor skillnad på att VILJA ha saker och BEHÖVA. Vi behöver inte DN varje morgon, men någon av oss vill läsa tidningen till yogurten. Vi behöver inte dricka vin varje helg, men vi kanske vill? Vi behöver inte ta bilen när vi ska storhandla, men vi kanske vill?  Och det är ju så små kostnader var för sig. Vi kanske kan åka bil till storhandlingen om vi slutar ha DN? Eller kanske kan vi säga upp träningskorten, skippa SL-kort, köpa nya cyklar för pengarna och vips både spara pengar och förbättra vår hälsa?

Smärta

Jag har ont. Ont på det sättet som gjorde att jag för 8 år sedan åkte in på akuten och blev kvar där i en vecka. Det är inte konstant, men ont gör det. Så ont att jag är skitarg på K och bråkar och beter mig. Jag tror hennes mått blev rågat när jag blev förbannad för att hon satt i soffan. För där skulle ju jag sitta!

Nu sover hon. Vi är sams men hon är orolig, jag är orolig. Det känns bättre nu men fan. FAN. Jag är orolig och rädd.

När jag tänker efter har jag haft några såna här perioder under de åtta åren. Smärta smärta och sen försvinner det. Men om jag får ha en åsikt i det här, så tycker jag att det kunde försvinna för gott. För jag vill inte opereras mer. Jag vill inte gå igenom traumatiska möten med idioter till läkare som klampar på och vill till varje pris skära i min traumatiserade kropp med sina skalpeller. Vet hut! Låt mig vara.

Så är det när man varit sjuk. Ett mjälthugg och jag tänker cancer. Jag får håll och jag tänker cancer. Hård i magen – cancer. Kissnödig lite ofta – cancer. Cancer cancer cancer.

Visst är jag en kul brud. Tänk då hur det är att vara jag 24/7.

Hur vi mår?

Jo tack vi mår bra. Jag kan i o f s inte med hundraprocentig säkerhet säga att det består, men just nu mår vi bra. Vi har haft så mycket positiv input sista tiden, kvinnor i vår närhet som är betydligt äldre än oss, och med betydligt större medicinska svårigheter som föder otroligt söta små bäbisar. Och det ger oss hopp. Sen ser vi mycket fram emot vår resa. Kanske är det en flykt från verkligheten men jag tror också att vanan, dvs att vi redan råkat ut för det här en gång, gör det lättare.

På torsdag ska K på återbesök hos läkarna på fertilitetsenheten. Hoppas allt ser bra ut. Hon verkar pigg.

Och apropå pigg – klockan är 6 på morgonen och jag är redan på jobbet. Jag är galen.

Härlig söndag

Lördagen var vår egen. Långfrukost, frumys, träning och sen poker – detta otroligt roliga spel – med nya och gamla vänner. Stora potter men små insatser. Gott vegokäk och rödvin. Vi kom hem mitt i natten och jag var adrenalinstinn och så glad över min vinst att jag hade svårt att somna.

men idag.. idag var det lätt att vakna. För vi hade brunch för våra närmaste, våra syskon med småttingar. Både Gurkan 3,5 och Kråkan 1,5 var på besök. Plättar, kycklingvingar, ljum brietårta med nötter, nybakta muffins, nybakt bröd, kaffe, marmelad, ost och grönsaker serverades, och aptiten och stämningen var god.

Sen iväg på fika hos Ks goda vänner och deras barn. Två mammor som hade två ljuvliga flickor. Semlor och bus. Vuxensnack och barnlek. Nya bekanta som kan bli goda vänner. Det var verkligen mysigt.

Nu ska jag pussa på min fru och sen ladda inför i morgon. Tre arbetsdagar den här veckan, sen åker vi iväg på en liten tur till Norrland.

Göra slut

Jag har avslutat långa relationer med partners som inte längre gör mig lycklig. Det är ofta svårt innan man fattat beslutet. Kanske har man växt isär, kanske har man träffat någon ny? Kanske blir man bedragen, eller kanske känner man sig bara mer och mer frustrerad. Men till slut sker det. Fraserna kan vara olika men effekten densamma.

Jag älskar dig inte längre.
Jag känner mig inte älskad längre.
Jag kommer inte tillbaka.
Jag vill att du flyttar.
Vi vill inte samma sak.
Jag har träffat någon annan.
Jag vet att du träffat någon annan.
Jag vill inte det här längre.
Jag har blivit lesbisk.

Men när det gäller vänskap är situationen en annan. Naturligtvis för att det sällan är samma form av relation. Man vaknar inte tillsammans, ansvarar för tvättstugan, barnuppfostran, inköpslistor, släktmiddagar, kvartsamtal, har magsjuka, ekonomiska prioriteringar och tråkiga vardagskvällar ihop.

Nej ofta träffar man sin vän när man behöver. Eller vill. Big differens.

Fast nu vill jag komma till det som jag tänkte skriva om. Varför är det så svårt att göra slut med en vän? Och nu pratar jag faktiskt inte om mig själv, för jag har gjort slut med vänner ett flertal gånger. En släkting till mig (EL) har en bästa kompis som EL nästan inte tål. Ja, du läste rätt. Kompisen är en dålig morsa, gnällig, elak med sin man, ljuger och är allmänt en riktig dramaqueen. Men EL är lojal. Efter en halv dag med bästisen och dennes familj sitter EL och flämtar av utmattning. Och sist jag var på besök hos EL ägnade vi flera timmar åt att diskutera vilken energitjuv mm denne kompis var. Och tillslut ställer jag frågan – varför umgås ni? EL är en fantastiskt trevlig person som utan problem skulle kunna skaffa sig (och har) massor av vänner  så frågan kändes relevant.

Jo, kompisen är ju bra när man träffas på tu man hand. Antagligen för att man då inte ser hur hemskt hon är mot man och barn. Men också – säger EL – för att de varit kompisar så länge. Och jag funderar, är det verkligen så? Att man ska acceptera dåliga relationer för att man varit så länge i dem? Om min partner inte får mig att må bra, om min partner är elak mot sina syskon eller föräldrar, om min partner ljuger eller beter sig väldigt omoget så skulle förhållandet sannolikt gå i graven. Men en vänskapsrelation som ger samma känsla av frustration, där är det ok?

Alla har rätt till sina val, kanske finns det saker i relationen som EL inte kan förmedla i ord, kanske finns där en djup samhörighet som jag inte förstår när jag hör om alla tokigheter. Men för min del är det oerhört viktigt att jag omger mig med människor som a) tycker om mig b) ger mig energi och styrka när jag behöver c) har förmågan att uppfatta mig som den jag är nu.

Jag har i ett tidigare inlägg (som jag inte hittar just nu) skrivit om vänskap som inte håller måttet. Antagligen handlade det om min mamma och hur jag fortfarande är arg på henne eftersom hon var på ett visst sätt när jag var barn. Men jag hade också insett då att den mamma jag har nu inte längre är sån. Hon är helt annorlunda och därför behöver jag uppfatta henne på ett annat sätt. Jag behöver ompröva min relation utifrån de förändrade förutsättningarna. Jag skrev också om en vän som inte har förstått att den jag är nu inte är samma person som jag var för 15 år sedan. Jag är inte olycklig, instabil, fladdrig med sanning, överkonsumerande av allt utan tvärtom jordad, stabil, trygg och lycklig.

Mina vänner som jag älskar har sett mig i alla faser. Krossad, förälskad, lycklig, ledsen, deprimerad, apatisk, entusiastisk och harmonisk. Och jag har lika ofta sett dem i en massa situationer och stadier. Och jag hoppas, hoppas att jag är en positiv energi i deras liv. Annars förväntar jag mig att de gör slut med mig. För deras skull.

Vad gör jag hela dagarna?

Befinner mig i en föränderlig värld på jobbet. Besparingar, anställningsstopp, rykten, omorganisation, chefsavhopp, chefssparkningar, politikerstyre. Där är både läskigt och lite lite spännande. Kanske blir det bättre?

Förutom det förbereder vi oss för en helgresa norrut i landet och strax därefter, om 21 dagar reser vi iväg till Asien.

Just ja, jag har kört igång en LCHFvända igen. 2,2% av min kroppsvikt gick jag ner på en vecka. Jag är nöjd. Och kroppen är så glad så glad.

En liten återträff

I början av december sprang jag på någon som var viktig för mig – för ca 15 år sedan. På den tiden var jag i ganska dåligt skick. Jag hade precis träffat min första tjej (som efter en tid visade sig ha kraftiga missbruksproblem), kommit ut, blivit utstött ur familjen, och hade en massa pågående problem. Men S var en klippa. Hon var den första jag berättade för att jag träffat någon på semestern – en flicka! Och hon blev inte det minsta förvånad. Trots att hon sett alla de andra skäggiga erövringarna. Men hon var cool. Vi var kollegor. Sen började hon plugga och jag bytte arbetsgivare. Sen den där dagen när vi sprang in i varandra har vi mailats lite fram och tillbaka. Och idag blev det äntligen tid för att prata ansikte mot ansikte.

Fast när jag mötte henne vid tunnelbanan trodde jag att jag skulle svimma. Hon hade en bula på magen. En ordentlig graviditet, något som jag inte alls såg när jag mötte henne före jul… Jag mådde nästan illa, jag var så rädd om mitt ömma hjärta. Hur skulle det gå?

Men vi uppdaterade varandra lite snabbt, vad hade hänt de senaste 15 åren? Vi hade båda gått på minor. Varit sjuka.  Sökt efter en större mening. Förlorat relationer p g a barnönskan och längtan. Träffat partners som gjorde oss hela. Och gått igenom en massa kring det här med barnlängtandet.
När jag gratulerade henne till hennes uppenbara graviditet (vid det här laget kändes det helt naturligt och inte otäckt alls) sa hon bara ”det här är femte gravidteten och jag har bara ett barn”.  Hon hade två missed abortions bakom sig, och en avbruten graviditet av andra skäl. Och konstaterade frankt, att ”vid min ålder (42) finns det en del dåliga ägg, men vi kämpade på och nu kommer nummer två i sommar”. Det var en skön inställning hon hade, kära S. Det går säkert inte alls lätt för oss. Men ge upp – nope. Vi har en plan.

Jag är så tacksam för så mycket i mitt liv. Om det inte skulle gå, så har vi ändå försökt. Mycket. Ofta. Vi har investerat tid, kärlek och pengar i det här. Och än har vi stora chanser att lyckas. Men om det inte skulle gå, så finns det så mycket fint i mitt liv. Idag är en bra dag.