Uppdatering från ett främmande land

Vi har några semesterveckor tillsammans – jag och K. I ett fantastiskt annorlunda land. Vi reser runt i Thailand. Tåg mellan punkt A och B. Korta sängar, ca 170 cm långa så sömnen blir inte den bästa. Nu är vi i Chiang Mai i norra Thailand. Vi bor på ett femstjärnigt hotell och jag är sjuk. Feber och vansinnigt ont i halsen. Jag tror inte jag har influensa, men en ordentlig förkylning har jag allt dragit på mig.

Sitter här på ett internetcafé och facebookar, läser bloggar och uppdaterar mig hur det går för alla.

Jag måste ändå säga att det är lättare att vara barnlös här än hemma. För här ser jag så oändligt mycket elände omkring mig. Människor som har det så mycker värre. Människor utan ansikten. Människor som saknar flera lemmar. Människor i enorm fattigdom.

En kvinna som gjorde starkast intryck på mig hade en svår brännskada i ansiktet. Hennes näsa var nästan bortsmält och ögonen hade inte mycket skydd kvar i form av ögonlock. Hon satt på trottoaren bredvid vårt hotell med en liten tvååring sovande i sitt knä. Jag ville ta dem bada i min famn, ta dem med till landet med enormt välstånd, enorma rikedomar och en social trygghet. Låta den lilla pojken som sov så tryggt i sin mammas famn få växa upp, gå i skola som inte tar några avgifter. Låta hans mamma få chansen att få ett ansikte igen genom vår kollektivt finansierade sjukvård. Se till att de sover inomhus om nätterna. I en säng. Att de får frukost, näring och skydd.

Thailand har också rikedomar, de är bara så ojämnt fördelade. Vad det kostar att bo på vårt hotell i norra Thailand, motsvarar en årslön för en jordbrukande bonde i samma region.

Vad gjorde jag då för mamman och deras son? Jag gav en stor slant. En slant som är liten för mig. Jag behöver veta mer, göra mer. Finns det något kvinnohus eller liknande i Bangkok? Om inte, kanske kan jag och några fler starta ett sant? För de som har det allra sämst har det verkligen outhärdligt. Dessa kvinnor med små barn. Som lever upp under himlen och på avgasdrabbade gator. I extrem fattigdom.

Det är lättare att stå ut med sin barnlängtan när jag ser allt detta. För jag har – ändå möjligheter – enorma möjligheter – både till att få barn men framförallt till att få en god, trygg och ljus framtid tillsammans med K.

Thailand, mitt älskade Thailand. Med de underbara leende människorna. De som har så nära till skratt. Som verkar så mycket lyckligare än vi i välmående Norden gör.

Nu ska jag gå hem och sova vidare på mitt hotellrum. Låta febern klinga av och huvudvärken försvinna.

Good night sweetheart <3

Idag har jag farit som en yr höna. Snöstormen gör all framfart omöjligt och jag fick lov att inse mina begränsningar. Apelsinträdet som skulle inackorderas hos brorsan fick stanna hemma hos grannen istället. Det känns inget vidare, för de röker så himla mycket. Vårt apelsinträd kommer att stinka Marlboro Lights i veckor när vi väl får igen det.

Om några veckor. Ja.  För nu åker vi. I morgon lämnar vi landet för tre veckor semester på varmare breddgrader. Väskorna är packade och jag är så nöjd och glad.

Kameran är nerpackad. Ipoden laddad med musik och jag ser fram emot vår resa. Tjoho!

Frågor frågor frågor

När man väl berättar för vänner, familj och andra att vi kämpar så kommer frågorna. Hur gör ni? Vad vet ni? Hur länge? Hur länge till? Vad kostar det? Varför valde ni så, varför inte si, varför varför varför…

Jag är ganska bra på att säga Stopp – det där vill jag inte svara på. Stopp – det där är privat. Och ibland räcker det med att ställa frågan tillbaka – varför vill du veta det? så upphör frågandet och samtalet leder vidare. Men aldrig har jag upplevt att någon varit nyfiken eller snokat av illvilja. De som frågat har verkligen velat förstå. Och de blir verkligen arga när de inser att alla inte har samma rättigheter i Sverige. Ensamstående får inte inseminera. Lesbiska har inte tillgång till privata kliniker. Homosexuella har ingen chans att adoptera. Mina vänner känner sig naiva och lurade när de inser att det är skillnad på människor. Och när de inser hur kostsamt det är själv finansiera resor utomlands, inseminationer utomlands, IVF-er utomlands förstår de också att det är en fråga om Rik och Fattig. Vem har möjlighet, vem har det inte?

Jag tänker själv när jag frågat vänner om hur de tänker om Riksdagsval, Donatorer, Hushållsekonomi, Lägenhetsbyte och Annat. Det är sällan av nyfikenhet jag frågar. Det är för att få en vidgad syn på något jag själv funderat på. Eller kanske aldrig funderat på men vill veta mer om. Varför gör man vissa val och på vilka sätt kan man komma fram till rätt beslut?

Det är så svårt att göra rätt.

Sorg

nä, vi fick inget besök ikväll. Både bäbis och hennes mamma ligger nerbäddade i influensa. Jag har både knarkat Echinagard och druckit whisky för att hålla mig frisk. Jag vet inte om det hjälper, men det kändes betydligt bättre efter whiskyn. Men jag kan inte bortse från min onda hals. Den värker.

Under kvällen ringde en kompis kompis hem till oss. Hon hade via vår gemensamma vän fått veta att vi också försöker få barn – och kanske hade vi något tips på bra kliniker utomlands?  Samtalet blev långt och plötsligt säger kompisens kompis de där förfärliga orden ”ja, för ingen har ju velat ha barn med mig förut.. ” .
Och knytnäven kördes rakt in i solar plexus. FY FAN. Så var det ju! Jo, det har förekommit barnsnack mörka nätter någon gång tidigare i Regnbågsmammans liv. Men aldrig i de där Viktiga Relationerna. De där som jag värderade högst. Min barnlängtan blev alltid oförstådd, osedd och jag var för svag att tala för mig. Efter Sjukdom och Krigsskador förändrades allt. Sen förändrade jag det. Eller mitt liv lät mig förändra det. Jag var värd mer, sa Nej och Tack och gick min väg.

Sen gick vi där en novemberkväll. Jag och vackraste K. Nyförälskade. Vansinngt förälskade. På väg hem till fina vänner på inflyttningskalas. Jag skulle visa upp min fantastiska kvinna. Hon stannar mig på kullen, struntar i att det snöar ymnigt och att jag har för kalla skor på mig. Jag fryser. Hon spänner ögonen i mig och frågar. ”- vill du ha barn? Vill du ha barn med mig?” 

Jag vill inget hellre. Gud, hör min bön.

Grå

Grått ute
Grått inne
Grått i hjärta
Grått i sinne.

Jag är låg. Kanske för att min menscykel är så jävla skruvad och hela tiden påminner mig om min oförmåga att bli gravid. För att jag ibland har ont av mina krigsskador. De skador jag fick vid slaget om Endometrios och Cystor i Nekros. Kanske är jag låg för att det är ett pissigt februari eller för att jag sover dåligt. Men låg är jag idag. Ska försöka gå hem tidigt, springa förbi banken och fixa lite ärenden. Ordna de sista ärendena innan resan. Kanske kommer en fin bäbis förbi med sin fina mamma också.

Äh – kan ingen bara skjuta mig?

Det är synd om mig

Jag har ont. Och är arg. Och är ledsen. Eller kanske är det så att jag är ledsen, därför har jag ont och är arg? Det är så lätt att köra med floskeln ”det ska bli så sköööööööönt att resa iväg, vi behöver det verkligen”. Eller jag hör hur Mamma försöker muntra upp mig –  ”men ni har ju resan/huset att se fram emot” (ungefär som om det vore nästan lika bra som en rödhårig bäbis i sommar). Jag vet att det jag är bortskämd, att jag har förutsättningar som inte andra har. Men det finns saker jag inte kan kan få heller. Jag har inte förutsättningar för att bli gravid. Jag har inte förutsättningar att på något enda sätt bli biologisk mamma. Jag skulle gladeligen skänka bort allt jag äger för den möjligheten.

Jag blir ledsen när jag hör hur kollegor och vänner beklagar sig över sin kärva ekonomi när de inser hur lite de får i föräldrapenning. Jag vill också ha ont om pengar! Jag vill också ha sömnbrist! Jag vill också bli förbannad på släktingars könskodade klädpresenter. Jag är verkligen verkligen ledsen.  Jag börjar dessutom känna mig gammal. Inte för gammal, inte så. Men jag hade ju önskat mig så mycket att jag varit ca 10 år yngre när jag blev förälder. Så blev det inte. Jag sitter fortfarande i samma situation som för 10 år sedan. Längtan. En enorm längtan.

Nu ska jag och ut och slåss med folk inne i centrum. Vi ska handla det vi behöver ha med oss på resan. Gissa hur mycket jag ser fram emot att prova badkläder? Lägg till misslyckad bantning, vinterblek, smärtor och allmän depp och gissa igen. Det är inte en rolig dag idag.

Nedräkning pågår

till resan.

Det är skönt att inte försöka få barn. Sinnesfrid. Eller? För jag är frustrerad. Så ini helvete. Så jävla dåligt humör som jag är på vet jag inte när jag var.. Jag är fladdrig, ojordad, irriterad, irritabel och arg.

Och lättad att vi just nu inte försöker få barn. Jag vill fortfarande ha barn, inget har förändrats men jag orkar knappt med mig själv just nu och behöver väl vara lite mer som vanligt om det här ska bli bra.

Men om jag får gissa – och det får jag faktiskt – så tror jag att jag är förbannad och arg för att jag äntligen får lite space. Först höll jag andan för att vi väntade barn. Herregud, så jag höll andan.

Sen när det gick åt helvete höll jag andan för att se var K tog vägen. Föll hon ner i något svart hål? Nja, hon vacklade åtminstone ner  i lite sörja, men nu när jag vet att hon klarar upp situationen är det tydligen min tur. Jag vill slå någon på käften, dricka mängder av alkohol, bråka och skrika. För nu jävlar! Och sen har jag ont i magen också. Jävla myom. Helvetes jävla skit.