Tele2 imponerar…

Nä, jag har inte fått pengarna tillbaka. Följande har skett:

Jag fick för 6 veckor sedan en HTC Android telefon av min arbetsgivare för att använda. Vi har inga stationära telefoner utan våra mobiler är våra arbetstelefoner. Tanken är att man ska växla mellan ett jobbprefix och ett privatprefix när man gå hem om dagarna, eller åker iväg på semester. Jag vet inte hur andra gör – men jag har som vana att när jag stiger på bussen på väg hem skiftar jag till privatprefix – och när jag läser mail på väg till jobbet om morgonen växlar jag till jobbprefix. Jag är anställd för skattemedel och tycker det är helt ok deal.

Det kostar inget att surfa på arbetstelefonen. Vi har ett avtal med Tele2 som gör att min arbetsgivare betalar en låg fast kostnad för varje tjänst som telefonen har, dvs samtal, smsfunktion och waptjänst. Bra!

Så för några veckor sedan kom det första smset. ”vi på Tele2 vill observera dig på att du nu surfat för mer än 500 kronor denna månad”. OJDÅ! tänkte jag och smet upp till telefonansvarige på jobbet och berättade att något var fel. Han gick igenom telefonen, suckade över fabriksinställningarna och tog bort några synkfunktioner för väderlek, kartor osv.

Två veckor senare dyker mobilräkningen från helvetet ner i min internetbank. Nästan fyra tusen kronor ska jag betala. Jag blir helt kall, springer till vår telefonansvarige som bara suckar och föreslår att jag ska ringa till Tele2 och fråga vad det är som kostar.

Efter många samtal till deras inte alltför serviceinriktade kundtjänst (tyvärr Tele2 – det var inte service ni erbjöd – det var en kall vägg) framkom att det helt enkelt var min surfning på bussen till och från jobbet (hemma kopplar jag upp mig mot bredbandet) och några få synktjänster som utgjorde fakturan. Förutom fakturan på 4000 ligger även en ny faktura på g – den har fram till dags dato tickat upp till över 1000 kronor. Plus moms.

Upp till Telefonansvarige hos arbetsgivaren igen och mer tandagnissel, HUR I HELVETE SKULLE JAG KUNNA ANTA ATT INTE SAMMA DEAL GÄLLER FÖR PRIVATSURF SOM FÖR JOBBSURF? För det finns en regelbok på min arbetsplats, vad vi får och inte får göra. Friskvård på arbetstid -ok. Långa privatsamtal till andra länder på jobbprefixet- inte ok. Och en prislista för vad privatsamtal och sms med privatprefix kostar. Inte ett ord om datatrafik.

Telefonansvarige ringer till Tele2 för att höra vad jag nyss hörde – det finns ingen möjlighet att se vilken app eller tjänst som kopplat upp sig mot nätet, bara vilket klockslag och vilken datamängd som avses.

Då under det samtalet framkommer det att Tele2 erbjuder de anställda som använder privatprefixet ett surfpaket som kostar mellan 69-149 beroende på datamängd per månad. Det visste inte vår telefonansvarige om. Verkligen ingen aning. Så när jag fick telefonen hade jag kunnat få ett erbjudande om att teckna ett avtal som gav mig i stort sett fri surf för 89 kronor i månaden. Istället fick jag en faktura på 4 000 kronor. Undrar hur jag valt om jag fått ett val???

Nu till varför Tele2 faktiskt imponerar. För i morse låg ett litet mail i min inkorg som hör till den här bloggen.

Hej Regnbagsmamman!
Det är tråkigt att läsa att du känner dig lurad. Om du vill får du gärna skicka mig ett mail med lite mer information samt dina kunduppgifter, så återkommer jag så fort som möjligt.

Med vänliga hälsningar
Ida Jönsson , Tele2

Vad säger man om det? TACK FÖR DET TELE2! Tack för det Ida! Vilken otroligt bra kundvård. Nu önskar jag att jag kunde fortsätta säga att jag blivit lurad av Tele2 men dessvärre tror jag att jag blivit lurad av min arbetsgivare. Kanske löser sig den här situationen, kanske inte – men jag är otroligt impad av att Ida på Tele2 hörde av sig.

Ida, är du en läsare av min blogg eller skannar ni på Tele2 rutinmässigt av vad vi bloggare skriver om ert företag? Jag är impad. Sociala medier är kraftfulla.

Annonser

Spännande värre

Dagarna har gått och kommit. K och jag flyttade till stan medan lägenheten renoverades och nu är allt klart. Vi flyttar hem i påskhelgen. Det är kämpigt att inte få ha sina invanda rutiner, sina saker, sitt hem på det sätt jag är van. Längtar hem.

Och vi är i en IVF-cykel. Det Sista Försöket. Vi hoppas på finfina påskägg.

Och jag har aldrig bett så många böner som jag gör just nu. För jag är rädd. Riktigt riktigt rädd.

Och apropå rädsla, idag kom jag inte in på jobbet för hela kvarteret var utrymt av polisen. Grannhuset var bombhotat! Blåljus, avspärrningar, paparazzis och pulspåslag. Spännande sa Bull.

Ett borttaget inlägg

Det handlade om att min mamma varit på besök. Och om min enorma frustration kring att ha henne som mamma. Om mödrar, döttrar, diagnoser och sorg. Fördomar och brist på impulskontroll.

Det finns en sorg i att längta efter någon som inte längre finns – fast de står precis mitt framför dig.

Bubblan sprack

I går när jag kom hem till mitt tillfälliga boende stod K där och undrade varför jag såg ut som jag gjorde. Axlarna vid örsnibbarna, högröd i ansiktet, sammanbitna käkar och ögonen fokuserade på vad händerna hade för sig. Jag var arg. Fortfarande riktigt jävla skitarg.

Och efter mycket gapande och skrikande och en hel del gråt förstår jag varför – varför jag är så ledsen och arg. Jag var så naiv! Eftersom jag omger mig med klarsynta, kloka, snälla, liberala, fördomsfria, empatiska, moderna, livsbejakande människor i mitt liv, fick jag en chock av att möta grottmänniskor vid fikabordet. De finns i min närhet! Nej, de är inte frireligiösa kristdemokrater. De är människor som har tonårsbarn, oftast en rätt lång akademisk utbildning, arbetar i en relativt dynamisk miljö, har varierande politiska uppfattningar, arbetar i en mångkulturell miljö, bor i hela Storstockholm, är i alla möjliga åldrar, är från flera olika länder. Och förresten, många i min omgivning är frireligiösa och de är lika liberala som jag. Och snälla. Det är inget likhetstecken mellan frireligiös och konservativ.

Jag trodde kanske att man i vissa byar i inre Norrland eller yttre Mongoliet tyckte att det var skrattretande/löjeväckande att män och kvinnor ville ha barn utan att nödvändigtvis först gifta sig med en lämplig partner av motsatt kön. (där ser ni vilka fördomar jag själv har efter att ha vuxit upp i yttre Mongoliet – eller om det var i innersta Norrland) Kanske trodde jag vissa människor som kom från annan kulturell bakgrund skulle tycka att det var ovanligt. Kanske kan jag ha trott att gamla människor tyckte att det var svårt att förstå. Men nej. Jag trodde de var undantagen. Jag är av med oskulden. Och vad jag sörjer! Mitt queera hjärta är krossat.

Jag har svårt att förstå. Jag är rädd på ett helt annat sätt idag än jag var i förrgår. De här människorna gillar mig. De tycker om mig som person, men helt uppenbart föraktar de vad jag står för.  Vad innebär det när de möter andra människor i vår värld som också väljer andra familjekonstellation än mina kollegor accepterar – och de inte ens gillar personerna bakom?
Vilket samhälle har vi egentligen? Hur kunde det bli så här?

Jävligt jobbig skitdag (med små undantag)

Vi flydde hemmet efter att ha lämnat nyckel till hantverkarna och sett på den slitna parketten, linoleum-mattan och de misshandlade hallväggarna en sista gång.

På jobbet hamnade jag mitt i en IDIOTkonversation mellan de största jävla idioter jag någonsin råkat ut för, de var så upprörda för det nya förslaget, att riva upp lagen som förbjuder kvinnor att inseminera på svensk klinik. ”alla barn behöver en pappa”, ”och det viktigaste är ju ändå blodlinjen”, och ”det är ju så lätt att skaffa barn, bara gå på krogen en kväll!” – var det inte det dummaste de sa. De sa så mycket dumt att jag vägrar återge det. Ofattbart dumt! När jag, utan att skrika (fattar ni? jag behöll lugnet!), bemötte de flesta argument så blev en av IDIOTERNA så sur att hon korsade armarna, reste sig från fikabordet och marscherade iväg.. IDIOT!!!

Att de väljer att ta den här diskussionen när jag är i rummet är lika kränkande som att sympatisera med SverigeDemokraternas invandringspolitik och öppet vädra de åsikterna när min somaliska, iranska eller eritreanska kollega sitter vid samma bord.

Jag blev så arg att jag fick ont i hjärtat. Jag hatar faktiskt en av mina kollegor. Hon är så jävla trångsynt och fördomsfull att jag har svårt att titta på henne. Hon tycker – på fullt allvar – att det är fördjävligt att lesbiska ska få hjälp med assisterad befruktning för det tar ju resurser från de som faktiskt behöver hjälpen. AAAAAAAAAArgh!

Tack och lov var det min tur att hämta Gurkan (Ks systerson) på dagis. När han kom springande mot mig på dagisets gård med armarna utsträckta kändes allt så mycket lättare. Sen stannade jag kvar hos Gurkan och hans föräldrar och käkade middag. K kom också och vi hade en väldigt trevlig kväll. Vilken tur att jag har så bra människor i mitt liv. Och idag fick jag se den finaste S och hennes mamma på Tv! S som är ett otroligt lyckat resultat av det som IDIOTERNA i världen vill försvåra, dvs rätten att försöka få barn. Vi som försöker och de som faktiskt lyckas få barn på de här sätten är hjältar. För all oro, all längtan, all möda, alla pengar, allt systerskap. Lilla S är för mig kvittot för allt som är rätt. Hennes modiga mamma som vågade och vann i livets lotteri. 

Ja. Regnbågsmamman är arg, ledsen, mer ledsen och skitförbannad idag.

Livet är som livet är

Jag finns kvar i bloggvärlden. Ingen är mer förvånad än jag. Men när beslutet var fattat att lägga ner bloggen så kändes det plötsligt lättare. Bloggen lever inte sitt eget liv, jag väljer hur jag vill använda den. Just den vetskapet gjorde det lättare. Konstigt. Och dessutom. Just nu försöker vi inte få barn.

Faktum är, vi har frågat oss frågan på allvar – ska vi ge upp nu? Innan det Sista Försöket? Just för att vi ska ta makten? För att slippa låta oss utsättas för livets nycker? För att få lugn och ro i själen? Ska vi välja barnfrihet istället för ofrivillig barnlöshet?

Ja ni. Det har varit en turbulent vecka. K har äntligen sökt hjälp för sin depression – genom Fertilitetsenheten fick hon träffa någon som kunde hjälpa henne sätta ord på sånt som bara kan beskrivas som sorg. Och det verkar fungera bra. Hon är tillbaka bland de levande. Naturligtvis vet vi att de där mörka stunderna kommer tillbaka, men just nu.. lite respit.

Jag har fyllt år. Finfint.

Och i lördags överraskade jag min älskade genom att ta med henne på Svartklubben. Vi åt en trevlig middag i sällskap med fina nya-för-stunden-bekanta i becksvart mörker. Det var en otroligt annorlunda erfarenhet. Och bara positiv. Det var levande musik till vår väldigt goda middag och jag lyckades äta en tvårätters middag med vin utan att spilla på mig eller orsaka blodvite vare sig på mig eller mina bordsgrannar. När kvällen var slut och vi skulle gå ut ur den totalt mörklagda restaurangen kändes mörkret så tryggt så tryggt. Vår fantastiska servitris Ida hade lyckats få  oss att känna oss bekväma i vår situation. Den här upplevelsen kommer jag bära med mig länge.

Och det där med barn. Vi kommer att göra Det Sista Försöket. Och kanske får vi en liten efterlängtad älskad telning. Kanske inte. Och isåfall visar det sig kanske att det var det Näst Sista Försöket. Sånt vet man inte.

Jag jobbar och har träningsvärken från helvetet som sällskap. Vi håller på att renovera vår lägenhet och i lördags bar vi tolv paket ekparkett uppför tre trappor  i ett alldeles för smalt trapphus. Mina biceps ber om nåd och mina muskelfästen runt knäna har knutit sig i kramp. Jag har blåmärken på magen!  Och min vackra, fina K har semester idag. Inte en ligga-på-divanen-och-äta-choklad-semester utan mer ett träningsläger. Hon är hemma för att ta emot den nya diskmaskinen. Och sätta upp nytt kakel i köket – för en sån fru är hon! Hon är verkligen min klippa i livet. En händig klippa.

Ikväll flyttar vi ur lägenheten och flyttar in hos svärmor i hennes våning inne i stan. Hon är bortrest så vi får en liten minisemester till dess hantverkarna är klara med vår lägenhet. Mysigt!