Helvetets alla grader

Och visst kan livet vara så mycket svårare. En kollega och vän fick idag veta att hennes man är mycket mycket sjuk, för sjuk för att kunna överleva den benmärgstransplantation som behövs för att han ska bli frisk. Diagnosen fick de för ca 14 dagar sedan och nu detta. Glad sommar liksom. Fy fan.

Annonser

Så hände det

som jag inte såg skulle hända. K flyttade ut. Inte permanent – vad jag vet – men dock gav hon sig av. Jag vet inte om jag hört anledningen, eller om jag hört men inte förstått. För det är helt galet. Jag vet inte vart det här tar vägen. Jag vet inte om vi finns kvar. Jag vet bara att hon inte längre är här. Och livet blir aldrig mer sig likt.

Behov av ventil men hur?

Jag behöver nog en ventil mer än någonsin. Livet tar inte alls den vändning jag hoppades på. Men samtidigt, hur kan jag fortsätta skriva utan att lämna ut mina närmaste?

Lösenordskydda? Same same. Eller? Jag önskar detta dilemma var det svåraste som hände i mitt liv just nu.

Önskningar

”Den friske har många önskningar, den sjuke bara en. ”

Visualiseringar är ju nyttiga. Jag visualiserar mig själv i hemsytt förkläde, omgiven av barn kring mina fötter. Jag serverar hemkokt saft och hembakta bullar på bordet som står nere på gräsmattan. Min vackra älskade fru gör mig sällskap runt bordet och snyter barn, skålar i saft och hjälper ungarna med bullätandet. Kanske kommer mormödrarna på besök. Jag visualiserar blickar mellan mig och min fru, de där ”fyfanvadvihardetbra-blickarna”.

I verkligheten ser livet inte ut så. Livet på Kullen är så långt från Bullerbyidyll som det går. Vi har inga barn och K har bestämt att vi skjuter på nästa försök. Hon kan inte, orkar inte, vill inte mer just nu. Hon är långt långt ner i gyttjan och jag vet inte vad mer jag kan göra. Det finns inget mer jag kan göra känns det som. Hela vår existens är just nu under omprövning.
Om jag ändå fick veta vad universum förväntade sig innan jag kunde få lite medvind, eller åtminstone plan mark under fötterna.

Förlåt en bitterfitta, men jag är rätt pissed off på universum just nu.

Jävla Trygg-Hansa

Den 19 maj ringde polisen mitt i natten för att meddela att vår bil brunnit. Två mörkklädda män hade tuttat eld på bilen som stod parkerad bakom vår och när den brunnit klart rullade den ner på vår bil som då började brinna. Brandkåren kunde dock avgränsa branden till baklucka och tak, men vi behövde ändå bärgare för att flytta bilen.

Den 20 maj skickade skadeverkstan en offert på vad skadorna skulle kosta att åtgärda. Den 23 och 30 maj ringde jag för att invänta besked om vad som skulle hända med bilen, inlösen eller reparation – inget svar. Jag ringde i stort sett varje dag till den 10 juni då jag äntligen fick beskedet att den skulle repareras. Jag har ringt verkstaden och de har bara suttit och väntat på beskedet från försäkringsbolaget utan resultat, först i torsdags – alltså den 23 juni – får de beskedet att bilen kan repareras. Nu kan verkstaden börja åtgärda skadorna.

Jag har varit i kontakt med Trygg-Hansa säkert ett tiotal gånger för att försöka få besked om vad som händer, men blir bara rundkopplad. Idag när jag ringde brast det, jag skrek och gapade och krävde att de skulle se till att jag fick en bil. NU!  Handläggaren för dagen bad inte om ursäkt för misstagen eller så men erbjöd sig åtminstone att se igenom akten för att se vad som gått fel. Sen ringde hon till K för att berätta att hon nu gett ok till reparation. Det var tydligen en bugg i ekonomisystemet som förhindrat rätt besked till verkstaden.

MEN HALLÅ! Vi vill inte ha förklaringar till allt som gått fel. Vi vill ha feta ursäkter! Vi vill ha 500 rosor och en hyrbil NU! Vi vill ha en vettig hantering av försäkringsärenden. Jävla skitTrygg-Hansa!

Misslyckande

Det blå huset finns kvar på Hemnet, vi fick inte köpa det. Vi ligger 300 tkr från säljarnas acceptpris och vi vägrar gå upp. Så det finns där till försäljning. Med sina rötskador, odränerad källare, fula aprikosa tapeter och en jävla massa potential. Fan.

Vi pratar om att vi faktiskt inte kommer någonstans. Vi kommer ingenstans. Vi vågar inte boka resa, för tänk om vi hittar ett hus – då behöver vi pengarna dit. Vi köper inga möbler – för vi ska ju flytta. Vi vill framåt, utvecklas, nå våra mål men uppförsbackarna och motvinden verkar ha blivit vår konstanta medlöpare.

Det är så jäkla trögt. K tappar sugen, lider av insomnia och depressioner. Jag börjar tappa lusten till allt. Mitt roliga jobb är inte längre roligt, min chef som är en fin person är en sån dålig chef att han bör avsättas. Kanske ska jag leta mig vidare.

Jag behöver gå ner i vikt och tröstäter. Ben & Jerry är mina bästa vänner och de sviker mig aldrig.

Jag fasar för hösten, nya IVF-behandlingar, nytt hopp och möjligen framtida misslyckanden. Men ska vi avstå försöken för att vi kan misslyckas, när vi faktiskt också kan lyckas? Men det är så jävla tungt just nu att jag faktiskt tror universum är emot mig.

Och semester ja. Nu börjar alla kollegor städa sina skrivbord, göra streck i almanackorna. Men jag jobbar hela sommaren. K får inte vara ledig under sommarmånaderna och jag får pga av nya arbetsuppgifter inte vara ledig i september och oktober. Resa över jul? Nä. Vi vågar inte. Orkar inte. Vill inte?

Jag har tackat nej till 40-årskalas hos fin vän i september, misstänker att jag är extremt asocial då när vi återigen befinner oss i IVF-helvetet. (som om vi inte befinner oss där redan – fast just nu medicinerar vi inte).  Jag vill inte gå på fest och ljuga. ”ååå vi är så lyckliga, allt är så braaaaaaaa”.

Det är väl det som är tristast, vi har inget att se fram emot. Ingenting. Bara en sorts limbo som vi redan befunnit oss i sedan ett par år. Hur fan står andra ut? Hur står ni ut? Ni andra? Hur får ni livet att blir något annat än ett väntrum?

På G

Puh! Besöket avklarat och det känns ändå rätt ok. Kliniken hade räknat på Ks möjlighet att bli gravid och hon ligger på ca 40% chans för varje insatt ägg. M a o säger de att vi har haft otur. Och att vi kan fortsätta försöka. Vilket vi kommer att göra, vi påbörjar en ny vända i juli, denna gång med långa protokollet.

Jag känner mig befriad och lättad. Jag är så luttrad och erfaren av dåliga besked att jag nästan inte kan förvänta mig något annat. Därför blir jag ibland glatt överraskad, som ex i måndags på läkarbesöket. Denne varme empatiske man som vi har så stort förtroende för. Dessa underbara, fina barnmorskor som stryker oss över underarmarna, erbjuder oss näsdukar när vi gråter och aldrig aldrig behandlar oss på något nervärderande sätt. Det finns fortfarande hopp. Hopp. Detta vackra ord.

Och vi bjuder på ett litet hus nu. Ett litet blått hus med rötskador, radonstrålning, behov av omdränering och kärlek. Vi vill gärna bo där.