Vuxenpoäng och fobiträning

Jag har en massa rädslor. Mest rädd är jag för döden. Alltså inte själva döden, utan det där icke-levandet. Att inte få vara med längre, att inte längre kunna hålla min älskades hand, att inte längre finnas med i samtalet. Jag tror jag levt med den rädslan länge, redan som barn vill jag aldrig sova. Jag kunde ju missa något! Det är samma känsla, jag vill vara med! 

Jag är paniskt rädd för höjder men har ändå lyckats hoppa fallskärm sådär en 25 gånger. Jag är var paniskt rädd för vatten, tills jag tog dykcert och insåg att det är den gamla dödsångesten som gör sig påmind. Under ytan är jag ko-lugn och trivs som fisken i vattnet.

Jag är rädd för hästar. Och det är som det ska. Djur som har ögonen på varsin sida av huvudet är läskiga. Utom ormar som har ögonen rakt fram – de är skitläskiga ändå. Hästar kan jag tänka mig att klappa, ormar kan jag inte ens se på bild.

Sjukhusskräck. Visst, två stora bukoperationer senare vet jag att oskuret är bäst. Folk dör på sjukhus. Sjukhus är hemska.

Tandläkare. Jodå, en misslyckat borttagning av en visdomstand gjorde mig tandvårdsrädd. Men samtidigt är jag vuxen nog att inse att jag verkligen verkligen behöver sköta mina tänder, så i morse bokade jag tid hos min hustrus högt rekommenderade tandläkare. Och wow, jag är kär. En helt förtjusande liten man med snälla händer, ny teknik och stor empatisk förmåga. Det var ett rent nöje att betala någon tusenlapp för hans tjänster.

Men den största rädslan ska vi möta nästa vecka. Då är det sista återbesöket på Stora sjukhuset. Avslut. Jag får ångest bara jag tänker på det. Så jag slutar tänka på det och tänker istället på att det är fredag och solen skiner. Trevlig helg alla fina bloggläsare där ute.