Glädje i universum

För fyra år fick jag ett samtal från en nära vän som precis fått veta att hennes 11-veckors fosters hjärta inte längre slog. Påföljande helg stötte hennes kropp ut fostret. Hon var förkrossad. Jag var naiv och blev förkrossad – hur kunde sånt hända?

I går födde hon sin son – bedårande vacker och 3 190 gr tung. Och lyckan är stor.

Annonser

Mörbultad

Idag gick vi till en samtalsterapeut, en familjerådgivare. Det var en klok kvinna som ställde frågor, satte ord på outtalade tankar och punkterade allt mitt försvar. All smärta kom upp till ytan och f%n vad ont det gjorde.

När K och jag gick därifrån – hand i hand – så var vi överens om att det bästa med mötet var att hon bekräftade vår smärta, vår sorg. Hon såg vad vi varit med om och gjorde oss sedda. Terapeuten frågade flera gånger – ”och allt det här har hänt er på mindre än två år?”

Är det konstigt att vi båda är trasiga? Är det konstigt att vårt äktenskap gick sönder?

Och som grädde på moset har jag nu brutit all kontakt med min mamma. Äntligen.

Men hade inte den här bloggen lagt ner?

Jo. I det ögonblicket jag skrev det var den nedlagd. Begravd. Död. För i mitt nya liv är det här-och-nu-perspektivet som gäller. Inget annat. Någonsin. I det här nya livet så gäller nya villkor. Jag träffar bara människor som får mig att må bra. Som ger mig energi. Jag gör inga planer. Jag lever från ögonblick till ögonblick och tänker inte längre än näsan räcker. För jag orkar inte mer. Men just nu. NU är den vid liv igen. Bloggen alltså.

Jag gör bara saker som får mig att må bra. (undantag – jag arbetar ca 7 timmar om dagen, men eftersom jag är välavlönad och gillar att ha pengar så mår jag bra av att jobba. Även om det känns pest att sitta inomhus när det finns syre och sol ute).

K bor kvar i vårt gemensamma hem. Åtminstone idag. Och eftersom jag inte planerar längre än en decimeter i taget så vet jag inte om hon bor kvar i morgon. Men det finns hopp. Hopp om att hon bor kvar i morgon alltså. Hopp om att jag kommer att finna en väg framåt. Och kanske dör bloggen igen, kanske lever den vidare, det vet jag inte för det är frågor för morgondagen.

Vänner föder efterlängtade vackra barn. Vänner förlorar sina makar genom död och olyckor. Barn dör i vansinnesdåd. Terrorister dödar andras barn. Och jag steker köttfärsbiffar och målar möbler i grälla gröna nyanser. För det tycker jag om att göra.

Bloggen stänger

Kära läsare, K kom hem igår och vi hade ett långt nära samtal. Vårt äktenskap är över. Barnlöshet, missfall, hopp, förtvivlan, sorg och depressioner tog sitt byte och inget blir sig likt igen.

Hon och jag förblir vänner, nära vänner, med all kärlek som finns kvar. Men äktenskapet är som sagt över. Ni som fortsättningsvis vill veta vart jag tar vägen i livet får gärna mejla mig på min adress regnbagsmamman@gmail.com så kan vi hålla kontakt. Ni andra – farväl.