Insikt

Helgen kom och gick. K jobbade extra och jag och mina tankar fick utrymme att umgås – helt ostörda. Jag ska säga ”jag och mina känslor fick utrymme att umgås” för det som är uppenbart är att jag och tankarna umgås för mycket, jag befinner mig nästan alltid ovanför axlarna. Min kropp och känslor hänger med av gammal vana, men jag måste påminna mig om att låta dem delta i gemenskapen. Det är svårt. Men lyckas man inte så leder det alltid till bekymmer.

Så jag har gått omkring och känt i helgen. Och det känns bra. Jag älskar K. Innerligt och ärligt. Hon är utan tvekan det bästa som hänt mig. Lyckliga jag som har denna ljuvliga människa som min. Min fru. Mitt allt. Min älskade. Tack universum för henne.  Och i stunder är jag vansinnigt förbannad på henne. Hur fan kunde hon lämna mig?! Om så bara för någon vecka – men ändå! Mitt sårade ego slickar såren. Mitt kloka hjärta försöker påminna egot att hon kom tillbaka, hon gjorde slut som en desperat åtgärd för att slippa den grå sörjan vi befann oss i och hon insåg snabbt att det var fel sak att göra. Och dessutom – att hon fattade det felaktiga beslutet gjorde ändå att vi hamnade i en helt ny situation, vi kunde börja om.

Men egot är lite fånigt på det sättet, det tjurar och krånglar. Så i helgen har jag försökt komma tillrätta med allt det där. Sårade egon, modet att våga lita på kärleken igen, hitta tillbaka till magkänslan. Känna lust till allt som händer. Hitta on-knappen igen, istället för att gå omkring i mitt off-mode som jag gjort de senaste veckorna. Det gick ganska bra, jag landade i någonting som kanske kan kallas lugn.

Och ja, polletten börjar trilla ner.  Jag kommer att kunna fira jul i mitt hus, vårt fina hus. Vi kan ha en stor julgran med våra juldekorationer och vi kan börja med våra egna julvanor. Det är en hisnande känsla. Äntligen!

Att landa i känslorna

K frågade mig igår när poletten skulle falla ner. På mig alltså.
Vadå?, frågade jag oförstående. ”Jomen du verkar inte särskilt glad över huset?!” sa K vidare.

Men jag är glad över huset. Det är precis vad vi letat efter. Så många rätt och känslan i huset går nästan inte att beskriva. Värme, hemtrevnad, ro.

Fast jag är inte sprudlande glad, förväntansfull, lycklig. Jag är nöjd. Det kanske får vara så ett tag – att jag är just nöjd. Det är bättre än missnöjd, frustrerad, arg och ledsen.

Jag tror att jag kanske är för trasig för att kunna bli riktigt glad. Åtminstone nu. För när jag blivit glad de senaste gångerna har det gått riktigt åt helvete lite senare. Våra två missfall och en potentiell skilsmässa har gjort det här med mig. Jag förväntar mig kanske att huset ska få sättningsskador, termiter, invaderas av fladdermöss, få en vattenläcka eller bara explodera. Jag drömmer inte längre om det där livet jag längtade efter. Jag befinner mig bara i nuet och i nuet har inget egentligen förändrats. Det finns en framtid i ett hus – om inget händer fram till kontraktsskrivningen idag klockan 14 – men just NU är det ingen skillnad.

Jag bor på samma kulle jag bott de senaste fem åren, jag arbetar på samma ställe, fikar med samma kollegor, pussar samma fru godnatt och drömmer inte längre om en framtid med barn, fru, hus och hund. För det orkar jag inte. Drömmen finns kvar, längst inne bland finkänslorna, men jag orkar inte längta mer. Jag ägnar mig åt att njuta av det jag faktiskt har i handen. En älskad fru. En liten lägenhet på kullen. En kropp som är frisk.

Sorg och misslyckanden gör brutala saker med en människas själ.

Systrar i sorg

En fin vän ringer. En av de där som ögonblickligen klev fram med en stor varm famn och en extranyckel när K lämnade mig.

De gjorde en IVF i sommar med positivt resultat. Nu ringer hon för att berätta att de delar vår erfarenhet, dvs ett rutinultraljud där man konstaterar att graviditeten avstannat.

FAN.

Och jag gråter för mina vänner. Det är nästan som om jag är mer ledsen nu, för deras skull, än jag någonsin varit för vår. När det drabbade oss var jag tvungen att överleva, tvungen att få K att överleva. Nu hör jag smärtan i min väns röst och den skär i allt vackert. Stackars stackars stackars.

Fler beslut

Vi fattade gemensamt beslutet att inte köpa det blå huset – trots all dess potential. Det går inte att uppbåda den energi vi behöver för att renovera ett sådant hus. Och dessutom har vi ägnat de senaste två månaderna åt att hitta fel på huset – så att vi inte skulle känna oss ledsna över att ha förlorat möjligheten att köpa det. Det är svårt att starta om från ett sådant läge.

Vi känner oss lättade.

Stekta sparvar

Och nu, när allt är nytt och vackert och skirt mellan oss två, ringer telefonen. Minns ni det här blå huset? Säljarna har kommit på bättre tankar och vill sälja det till oss. Till det pris vi angav.

Herregud.

När de stekta sparvarna börjar falla från skyn faller så många samtidigt att vissa sätter sig på tvären.

Gissa om vi känner och tänker och känner och tänker och känner och tänker och samtalar och känner och tänker och känner och tänker och samtalar?

Tillbaka i sadeln

och efter en vecka i tystnadens och lugnets paradis är det några saker som beslutats. Vi ska fortsätta vara gifta med varandra. ❤

Naturligtvis är det fortfarande dag för dag som gäller, men vi vill vara tillsammans. För vi älskar varandra. Det som hände i början på sommaren var ett resultat av att K gick sönder av våra helvetesår. Och hon var tvungen att göra något. Hon gjorde något och allt förändrades. Men hon valde fel sak att göra, det är uppenbart nu. Men samtidigt – hade hon inte gjort det valet hade vi inte varit där vi är nu. Så tack älskade K, för ditt felaktiga beslut men också för ditt mod att stå kvar där du stod.

Och när jag nu är tillbaka på min arbetsplats inser jag också att jag inte trivs här. Jag måste börja se mig om efter något roligt att göra – även mellan 8-17.

Semester

Äntligen en veckas ledigt. K och jag tillbringar den tillsammans. Vi lånar en väns stuga och förflyttar oss till urskogen. Till badsjöar. Till hackspettarnas och gökens tillhåll. Till bär- och svampskogar och till mörka stjärnklara nätter.

Ha det bra. Det ska jag ha.

Efterdyningar

Öppnar man Pandoras ask förändras allt. När man väl hoppat ut för klippan kan man inte komma tillbaka dit man var. På gott och ont.

När K berättade att allt var över, förflyttades allt fokus från misslyckande till överlevnad. Och inget är längre som det var. Borta är smärtan från vårt kämpande, vår frustration kring allt som inte gick. Men en ny smärta kom. Att det som var vi, kärnan i allt, inte längre var hel. Viet är trasigt. Kanske blir det något annat av det som är vi, kanske blir det inte ett vi i fortsättningen. Kanske blir det ett bättre vi, kanske blir det innerligare, starkare, ärligare med solid grund under fötterna. Men inget blir någonsin som det var kan jag konstatera. 

Jag är arg. Det är inte nytt, arg har jag varit förut. Jag är arg på K, på Gud, på mig själv, på universum, på min kropp, på min mor, på dammtussar och den svajande grund jag står på. Kanske bottnar ilskan i sorg, kanske är jag bara förbannad. Men det är mycket att Ta Tag I. Och det är ju inte riktigt som om jag latat mig de senaste åren. Hur i helsefyr ska jag orka Ta Tag? Jag orkar ju f&n inte ens dammsuga hallen.

Ibland känner jag för att bara lägga mig ner på golvet, sparka med armar och ben och skrika. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Och ja, jag behöver semester.