Där small jag

Efter att ha gråtit okontrollerat i en timme och att ryggen återigen har knutit en knut på sig själv så bestämde jag mig. Nu går jag hem från jobbet.

Fan.

Annonser

Helgen som gick

vi klarade ett delmål till, återföringen gick bra. Nu kan vi glömma allt i två veckor. Alla ev graviditetstecken är progesteronets fel, all ev molvärk likaså. Nu glömmer vi allt. Lätt  – eller hur?

Vi har haft en fantastisk helg tillsammans. Lediga. Vackert väder. Vi var på bio i lördags – Niceville. En underbar film. Så underbar att jag nog måste läsa boken, för den är tydligen också underbar. Jag suckar lyckligt när jag tänker på filmen.
Idag söndag överlevde vi en heldag på Täby bakluckeloppis. Ett dåligt samvete som försvann. Ett helt källarförråd med loppisprylar försvann till andra människors hem. Måtte jag aldrig bli hembjuden till dem. 🙂

Med lite mer pengar på fickan somnade K i soffan vid åttatiden. En skönare avslutning på helgen får man leta efter.

PS, i helgen hörde jag det mest absurda jag någonsin hört. Ett tjejpar har gjort 31! IVFer och nu har de äntligen fått barn. Två par tvillingar! Det gjorde nämligen en sista chansning och försökte samtidigt bägge två. Så nu är de föräldrar, fyrfaldiga föräldrar. Jag vet inte om jag ska gratulera eller beklaga. (jo, det vet jag visst det! Klart jag vill gratulera!) Men ändå. Vad säger man? Det absurda är inte deras barnlängtan och deras greppande efter halmstrån. Det absurda är hur universum genom sina odds förändrar livet för alla genom att så slumpmässigt besvara böner. Men jag är inte missunnsam eller tycker att de gjort fel. De fick bara alla rätt på Måltipset och Lotto samtidigt.

jo just ja..

Mamma dimper ju ner i stan i morgon.
Jag tog en time-out från henne i samband med att K och jag skulle skiljas. Efter åratal av klumpiga och okänsliga kommentarer och dåligt föräldraskap i allmänhet fick jag nog. Det gör för ont. Hon är inte snäll i sitt sätt att vara.

Jag tror inte att time-outen är för evigt men jag vet verkligen inte hur jag ska kunna ta upp tråden med henne igen. Hon känner sig kränkt och missförstådd och jag vill inte riskera att hon gör mig illa – igen.

Ni som har problematiska relationer med er mamma, har ni haft pauser i er relation? Och om ni haft det, hur löste det sig? Hur började ni kommunicera igen? Om ni inte började kommunicera – hur har ni det nu? Funkar det med att göra definitivt slut med sina mamma? Om du inte vill svara i mitt kommentarsfält, tar jag gärna emot synpunkter och erfarenheter på regnbagsmamman@gmail.com

Hur i helsicke tänkte hon där?

Den här veckan plockas ägg, förhoppningsvis återförs embryon, jag har återigen stressryggskottskänningar och tada… mamma kommer på besök i huvudstaden. Och då meddelar min terapeut att hon åker iväg på utbildning.

Gulp.

Ja, jag är en stor flicka. Ja, jag har redan gått i terapi i många år och är väl balanserad och förankrad. Men ibland är det bara för mycket.
När K var nerdrogad och borta igår och medan äggen sögs ut ur henne, storgrät jag. Så pass att K vaknade till halvvaket läge för att trösta. Och såpass att personalen blev lite bekymrade för mig. Men det brast nog. Det är lite mycket just nu.

Planer

I morgon är det äggplock. Vårt sista. K känner sig mer påverkad en tidigare gånger, sannolikt för att hon gått på det långa protokollet den här vändan. Och att Stora Sjukhuset faktiskt väntar någon extra dag extra med att plocka äggen – allt för att det ska bli så många som möjligt. Så hon går och vaggar som en liten äggsjuk höna. Ont har hon. Stackars…

I morgon åker min kompis till samma Stora Sjukhus tillsammans med sin make. Maken ska göra en stamcellstransplantation, allt för att besegra den otäcka blodcancer som drabbat honom.  Jag och min kompis befinner oss i två olika huskroppar i morgon,  men vi sätter båda våra hopp till den medicinska vetenskapen. Och vi ber båda om liv. Jag om ett nytt – hon om att hennes man ska få fortsätta sitt.

Så den här veckan behöver vi många tummar. Och tår. Och allt annat som kan hållas. För alla mirakel som ska utföras inom en grå och trist sjukhusbyggnad.

Bättre morgon

Funderar mycket på vilka levnadsregler som gäller för mig. Alltså, vilka regler jag behöver följa för att må bra.

  • Sova tillräckligt mycket (annars blir jag ordentligt deppig)
  • Promenera tillräckligt mycket (annars pajar min rygg)
  • Meditera tillräckligt mycket (annars fortsätter huvudet leva sitt eget liv, medan känslor och kropp ägnar sig åt ofog. Meditationen är mitt sätt att integrera mig själv i mig själv)
  • Sätta gränser. Säga Nej. Till jobb, relationer, åtaganden.
  • Äta bra mat, dvs undvika allt j*kla socker och snabba kolhydrater. Jag är en junkie. BIG TIME!
  • Sluta oroa mig för framtiden, den kommer ändå och ingen vet hur den blir. Varför då oroa sig för allt? Det blir ju ändå som det blir.

Och idag är en bättre dag. Geggan når inte över anklarna och K var på synnerligen gott humör när vi talades vid i morse. Min rygg mår bättre och jag känner mig rätt balanserad (tro f*n det när jag var hos kiropraktorn klockan 12, terapeuten klockan 13 och avslutade kvällen på en meditationskurs).

Så det är ljusare ute (och inne) idag.

Regnbågsmamman proudly presents…..

den grå geggan!

För visst – den är tillbaka. Inte alls lika kletig och kladdig som i våras, men visst fan finns den kvar. Som pälsängrar. De bygger bo i mellanväggar och trots att man river garderober, anlitar Anticimex för att spraya gift – nog fan kommer de tillbaka.

Jag har skitont i ryggen = ett jävla skithumör.
K injicerar hormoner = ett jävla skithumör.

Nej, jag tror inte att allt kommer att bli lika vidrigt som i våras, vi är bättre rustade denna gång. Men att vara inne i barnförsökarprocessen är helvetet på jorden. Jag har sagt det förut, jag säger det igen. Det. Är. Helvetet. På. Jorden.

Ni som genomlidit skärselden med slutresultat – en liten lintott, krulltott, utanhårtott glömmer snabbt. Ni har gudomligt resultat i er famn. Men vi som kämpar, förlorar, kämpar vidare, hoppas, tror, ber, förlorar, kämpar vidare…  För oss är det helvetet.

Just ja. Jag har nog glömt skriva om det. Att vi gör ett Sista försök. Vi har gjort slut på våra landstingsfinansierade IVFer, nu gör vi ett sista självfinansierat.

Och ja, det finns alltid hopp. Och ironiskt nog är det det lilla hoppet som suger musten ur mig. Men det där lilla hoppet gör ändå att vi fortsätter klafsa vidare. Grå sörja – bring it on!