En regnbågsfasters liv och leverne

Tänkte berätta hur premiären för dagishämtningen gick. Vill som prolog nämna att när jag följde med brorsan för att hämta Kråkan tidigare i höst, började hon gråta så fruktansvärt när jag kom. Hon var livrädd för mig. Eller för att hon inte skulle få gå hem till sina föräldrar. Men som sagt, nu är vi ju kompisar.

Överenskommelser mellan mig och min bror var att han skulle gå hem och vara hemma för att ta emot oss efter dagishämtningen. På så sätt skulle vi riskera högst 10 minuters gråt och tandagnisslan. Och Kråkan var väl förberedd, de hade flera gånger berättat att idag var det faster som skulle hämta. Hon verkade haja.

Jag var sen från jobbet, så sen att jag inte hann springa på toa innan jag åkte iväg till dagiset. Men eftersom vi så snabbt skulle komma hem till brorsan gjorde jag kalkylen att det inte var något problem. Nåväl, precis när jag kommer in på dagistomten ringer brorsan, han har glömt hemnycklarna. Han måste åka till andra sidan stan för att hämta reservnycklar – hemma om max en timme. MAX EN TIMME!!!!  Och då får Kråkan syn på mig och faller i gråt. Mitt mod föll.  Jag gick fram till henne och berättade att jag skulle hämta henne och vi skulle nu gå och möta hennes pappa vid tunnelbanan. Hon snyftade till några gånger men tog min hand! och följde snällt med till vagnen och klättrade in. Sen gick vi en fin promenad och kollade stjärnor i fönstret, letade granar med ljus, kommenterade allt skräp på marken osv. Efter en stund gick vi in på Konsum där jag fick handla lite russin till Kråkan som vid det här laget borde ha fått mellis. Och då upptäcker jag att Biblioteket var öppet! Halleluja, där fanns en toa!

När min bror kommer till Biblioteket en timme senare sitter hans dotter i mitt knä och kiknar av skratt när vi läser om hur Mamma Mu försöker gunga. Jäklar vad jag kände mig duktig. Jäklar vad jag kände – jag fixar det här!  Det var verkligen urmysigt. Sen gick vi hem till Kråkan och hennes föräldrar och tittade på advenststjärnan i fönstret och sjöng Blinka lilla stjärna tillsammans.

Sen åkte jag hem till min älskade fru och pussade mina barn från utsidan. Jag längtar så efter dem.

Annonser

Hjälp!

Jag vill byta bild på bloggen, den gröna bilden passar inte alls min blogg. Bilden jag hade i våras har jag tappat bort. Och när jag försöker få in nya bilder är alla för grovkorniga för att funka. Kan någon förbarma sig över mig och min dåliga kunskap kring hur man gör sånt? Jag skulle också vilja ha en gravid-räknare på min sida, som visar hur många dagar som är kvar tills BF. Finns det sådan? Och hur gör man? Hjälp. Hjälp!

Sjukdomar och annat elände

Vi är sjuka. Hostar, snörvlar och mår allmänt tjyvens. Mitt sjukdomsförlopp är såpass förlupet att jag jobbar igen, men K ligger hemma och suckar. Hon är helvissen, orkar inte göra mycket mer än ligga i soffan och äta glass. Inte alls roligt. Men Bullarna verkar må bra, vi kan nu skönja en liten bula nedanför naveln. Å vad det är härligt med magbulor. Jag längtar till den blir större!

På torsdag är det dags för KUB. Det är läskigt men samtidigt – vi är ganska samlade. Vi har en strategi.

Vad jag inte har en strategi för är relationen med min mamma, den är helt kaputt. Vi har, förutom ett ångestfyllt samtal för två veckor sedan, inte haft någon kontakt sedan i somras. Det känns hemskt att inte få berätta för mamma att vi ska bli föräldrar, men samtidigt – så dålig som vår relation är så litar jag inte på vad hon skulle säga. Situationen är svår att hantera. Och även om jag mår bra av den här ”pausen” så påverkar den mig. 

Nu kommer hon till Stockholm i mellandagarna, och vi ska inte ses om inte något särskilt händer innan dess.

Ja, det är inte lätt med relationer.

I eftermiddag ska en ny tradition påbörjas. Jag ska hämta min brorsdotter på dagis för första gången. Lilla Kråkan 2,5 år är en mycket bestämd dam som fram till för någon månad sedan inte tolererade någon annan vuxen än mamma och pappa. Numera är jag och K favoriter och hon pratar ofta om oss. Om allt funkar bra med hämtningen ska jag försöka hämta henne från dagis en gång varannan vecka ungefär. Tanken är att vi ska få en egen relation, vi har lite att ta igen känns det som. Mys.

Roligt på andras bekostnad..

Ni minns den okänsliga vännen? Jag tog mig äntligen i kragen och gratulerade henne och hennes man till barnet. Och passade på att berätta att K är gravid – med tvillingar. Och fick omedelbart svar:

”oooooh vad roligt, det är så underbart att bli mamma. Så fort du vet vilka kön det på barnen, mejla mig!”

Varpå jag svarade – att något sådant kommer inte ske. Dvs vi kommer inte att ta reda på kön.

”men hur ska ni då kunna förbereda allt, köpa alla grejer och så?”

och jag svarade, men vad spelar det för roll vilket kön det är? Alla barn behöver kläder, dvs sparkbyxor, tröja och väldigt små strumpor.

”du är så tokig du Regnbågsmamman, HAHA” ….

Ja, ibland är det roligt med sådana vänner för hon lyser upp min gråtrista novemberdag på jobbet. Eller är det lyteskomik?

Kärt återseende, eller?

Minns ni idioten? Igår träffades några kollegor för att ta ett glas vin, käka middag och umgås tillsammans. Idioten följde med och trots att vi satt på varsin ände av det stora bordet hörde jag hur hon ondgjorde sig över att homosexuella skaffade barn. ”om det inte funkar biologiskt så ska man inte ha barn” var hennes argument. ”det är synd om barnen”, ”onaturligt”, ”blodslinje” osv var fragment som studsade över bordsytan. Ju mer vin hon drack, desto högljuddare blev hon. Vidrig liten människa. VIDRIG!

Nej, hon vet inte att vi ska få barn i vår. Nej, jag tänker inte berätta för henne. Fast hon skulle inte bry sig om hon kränker mig. Hon satt och berättade för min kollega hur bra hon tyckte det var att hans mamma från Somalia inte fick visum till Sverige för ”då stannar de bara kvar och belastar oss skattebetalare”. Hon säger det rakt i ansiktet på min underbara kollega. Som kom hit till Sverige som ensamkommande barn när han var 16. Hans modiga mamma hade anlitat människosmugglare för att få ut honom ur landet innan han blev tvångsrekryterad av militären. Hans modiga mamma som redan hade förlorat make och sin andra son i kriget.  Min underbara kollega mötte min blick medan idioten orerade utan att koppla på hjärnan. Blicken sa ”händer det här? Händer det på riktigt?” Och när sedan fick en stund för oss själva orkade han nästan inte kommentera vad hon sagt. Han bara muttrade: ”hur vågar hon?”
Vi var naturligtvis många som bemötte hennes idioti, men hon bara fortsätter och när hon får för många svar på tal brukar hon marschera ut ur rummet och muttra att hon minsann har rätt till en åsikt.

Ja ni. Så har jag det på jobbet. 450 underbara kollegor och en och annan idiot.

10+6

Och i morgon går vi alltså in i vecka 12. Vi läser på Gravid.nu och konstaterar att allt är färdigt på bäbisarna, att det är ovanligt med missfall i den här veckan. Om vi klarar veckan ut är oddsen mycket goda att vi klarar resten av graviditeten.  Och nu börjar en annan läskig del av det hela. KUB. Vi har som sagt en strategi. Hur vi än gör kommer dessa bäbisar att mätas, bedömas och kontrolleras – just för att de är två. Deras tillväxtkurvor kommer att detaljstuderas. Och eftersom det känns som om vi inte kommer undan alla undersökningar har vi bestämt oss för att göra KUB. Kanske blir vi lugnade, kanske måste vi göra en massa förberedelser inför födseln och framtiden. Vi får se. Men läskigt är det.

Vi har flyttat också! I fredags fick vi efter tre veckors hemlöshet äntligen nycklar till vårt lilla radhus. Äntligen hemma! Men puh vad det är mycket att packa upp, måla, strukturera, planera, fixa. Fast samtidigt – vad SKÖNT att inte behöva oroa sig för repor i golvet. Linoleum och stockholmsvitt is the shit. Totalt ocharmig och samtidigt en sån befrielse. Jag har verkligen hatat att bo i ett visningsstylat hem. Vi fixade en rejäl vaxduk till ekbordet, så nu är radhusoutfiten komplett. Det passar väl bra till tvillingarnas ankomst i vår?

OK. Kort rapport från mig. Hur har ni det?