Vecka 17

Och jag har bättrat mig. Nu är det en ny bild som sidhuvud. Den får jag använda utan att ange källa. Tack!

Julen har varit bra, lite kort bara. Men vi hann med en något hektisk jullunch hos svägerskan, en vuxenjulaftonsmiddag hemma hos oss med svärfar och kalkon med min bror och familj på juldagen. Och så avslutade vi med ytterligare ett julbord på annandagen. Det räcker med en gång säger jag. Så gott är det inte.

Det är konstigt, men nu när vi väntar barn känns det som vi får – eller tar? – oss mer utrymme att etablera egna jultraditioner. Jag fick höra min fru deklarera för sin stora familj att ”nästa år firar vi julaftonskvällen hemma hos oss, ungarna ska få somna i sina egna sängar”. Wow. Kanske slipper vi i fortsättningen fira jul i dagarna tre? Kanske kan vi få ta det lugnt i mellandagarna istället för att köra omkring mellan olika adresser för att hinna äta julluncher, middagar  och rester i dagarna tre? Nej, det är ingens fel att vi flyger och far, vi hade kunnat säga stopp och  nej tidigare. Men det blir lättare att markera när man tar hänsyn till presumtiva småttingar.

Och jag som inte ens gillar julen särskilt (förknippad med alltför många tvång och dåliga kompromisser) tvingade K att både köpa och klä en gran. Nu står den där i hörnet och både tindrar och barrar.  Det känns väldigt bra.

Ja och magen växer. Nu är det en ordentlig bulle. Bäbisarna verkar växa som mest på natten för varje morgon när jag vaknar ser det ut som magen rest sig ytterligare. Jag är dessutom säker på att jag kände en av tvillingarna röra sig i julhelgen. Den ena tvillingen ligger väldigt ytligt på högersidan, magen är lite osymmetrisk. Och jag är övertygad att jag kände den lilla/e vända sig igår. K hävdar att det kan vara tarmrörelser eller andra organ som försökte ge plats åt de små, men jag tror vad jag vill jag. Sen får jag dåligt samvete för den andra lilla/e tvillingen som ligger lite mer inbäddad och bakom sitt syskon. Jag vill känna den också!

Oron? Jo, den är hanterbar. Eftersom magen växer så känner vi oss båda lite lugnare. Men det är fortfarande väldigt långt till ultraljudet v 20. Kanske ska jag tvinga K att ringa och tjata till oss en tidigare tid?

Mer då.. nja. Mitt liv de närmaste dagarna handlar mycket om att hantera Mammaångest. Inte som i att bli mamma – utan att mamma är i stan. Vår relation är ytterst ansträngd, även om vi faktiskt försökt föra några civiliserade telefonsamtal. Men vi får se, kanske kan det ordna upp sig – kanske inte. Vi får se..

Nu är jag i allafall på jobbet och försöker vara produktiv.

Annonser

Fler brister..

Ja, dessutom har jag råkat stjäla en skyddad bild som sidhuvud. Jag ska ersätta den pronto eller så snart jag hittar min gamla bild. Jag är inte alls en tekniknörd, jag är teknikhandikappad.

Förlåt kära fotograf. Jag ska bättra mig.

Midnatt råder

och sedan ca 20 minuter har vi gått in i 17 veckan, dvs vecka 16+0. Jag är tveksam till om jag någonsin kommer att på djupet förstå den här tideräkningen…

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg kring det här med vår äktenskapliga kris, hur jag och vi lyckades gå vidare, förlåta och acceptera. Jag återkommer i ett senare inlägg om det när jag funderat klart.

Nu vill jag berätta om det nya. Den stora skräcken är tillbaka. Jag har sedan många veckor varit lugn. Allt har känts tryggt, stabilt, säkert. Jag har vågat berätta på jobbet och sett fram emot maj månad. Då kommer bäbisarna. Men i lördags var vi på ett prima födelsedagskalas hos goda vänner. Och lite senare på kvällen blev det så att ca 6-8 personer samlades i köket för att surra lite mer personligt, lite mer nära än vad de gjorde ute i vardagsrummet. Naturligtvis började fertilitetskämparhistorierna hagla. Sena missfall, svåra missfall, svåra beslut, svåra sorger, svår panik. Vi tänkte inte så mycket på det, men efteråt.. vi är rädda nu. Och inte blev det bättre av att en obetänksam anhörig i mycket målande ordalag berättade om sin sena abort i vecka 24.

K mår inte bra. Hon är ledsen och nedstämd och oroar sig för att hon inte känner några sparkar än. Hon gör misstaget att googla och tro mig – inget trevligt står om man söker på tvillinggraviditeter. Det är bara potentiella eländen, svårigheter och mer eländen. Själv blir jag påverkad av K och oroar mig för både henne och småbullarna. Och nu när jag bäddat ner henne i dubbelsängen och jag själv placerat mig i soffan med en kopp te, känner jag fruktans strupgrepp. Varför?

Vi har rutinultraljudet först i vecka 20, det är lång tid kvar. Med jul och andra helger mellan oss och det så känns det osannolikt att hinna få en tidigare tid. Så vi får väl vänta. Och vänta. Och vänta.

Just nu kämpar vi lite med våra demoner. VIK HÄDAN!

vecka 15+2

och magen syns rejält nu. K har gått upp ett par kilo, inte mer men magen börjar verkligen bli remarkabelt fantastiskt fin. Hon tar sig inte så lätt upp ur soffan längre, hon har börjat stödja med armarna för att ta sig upp.

Jag är väldigt kär i Ks mage. Jag pratar med den flera gånger om dagen. Berättar saker för den. Hemlisar. Men mest berättar jag om min längtan. Min enorma längtan efter de små.

Två mycket nära medkämpar i fertilitetsträsket testade plus igår och lyckan var oändlig ända fram till kvällen då den byttes mot blod och sorg. Och orden fattas mig nästan. Det är orättvist. Det är svårt att glädjas åt vår fantastiska lycka när andra är så olyckliga. Jag önskar barn åt er alla! Jag önskar att våra barn föds friska och glada, att alla andra ska testa plus och föda friska och glada små barn. Jag önskar adoptionsbesked av redan födda små älsklingar, adoptionsbesked av små embryon och hopp åt er som väntar.

Och igår, för första gången sedan min nattsvarta sommarnatt när K lämnade mig, bad jag en bön. Tack. TACK!

Smärtfri!

Äntligen! Fick en stark dos av Voltaren utskriven och på mindre än tjugo minuter fick jag färg i ansiktet, värme i kroppen, liiite aptit och smärtan bara upphörde. *poff*.  Nu hoppas vi att jag aldrig mer får ett liknande anfall.

Valuta för skattepengarna?

I fredagskväll, efter en heldag på jobbet och en trevlig middag med hustrun började jag få 0nt i ryggen. Väldigt ont i ryggen. Ont i ryggen samtidigt som det inte var ryggen som värkte. Ja, det kände som något annat gjorde att jag hade ont i ryggen. Det tilltog hela natten, jag gick mest omkring och vankade. Försökte käka Ipren men inget hjälpte. När morgonen kom åkte vi in på akutsjukhuset för jag började klättra på väggarna. När jag berättade om mina symptom blev jag prioriterad och fick efter ca 3,5 timme gå hem igen. Då hade man gett mig dropp, klämt på magen, knackat mig på ryggen, ställt 10000000000000 frågor, och gett mig en välsignad spruta med smärtlindring. Fast smärtan försvann inte helt, men däremot impulsen att klättra på väggarna.

Så småningom blev jag smärtfri där på lördagskvällen, somnade i soffan i 1,5 timme bara för att vakna till smärta igen. 😦

Återigen en natt utan sömn, bara vankande av och an. Nu började smärtan försvinna i ryggen men tillta i magen. Ett band av smärta i övre delen av magen. Illamående och allmänt öm. Stod ut till morgonen och sen in på sjukhuset igen. Samma sak denna gång, dropp, smärtlindring, klämma på magen och sen utskrivning. Ingen typisk gallsten men klart gallpåverkad. 😦 Ska utredas genom husläkaren. Mår fortfarande tjyvens, har inte ätit fast föda sedan fredagskväll.

Nu ska jag gå och hämta ut Voltaren och hoppas de ger mig lite respit från smärtan. Jag ska åka hem och lägga mig i framstupa sidoläge, försöka bli riktigt varm och sen sova.

Men K och bullarna mår bra. De har gett sig till känna genom ett lite pirr i magen hos K. Fast eftersom det var så svagt vågar hon inte säga säkert att det var de som rörde sig. Men ändå.  ❤ ❤