Vissa möten är roligare än andra..

Minns ni när jag skrev om min frisör som också kämpade med barnlöshet- och längtan? Förra gången jag klippte mig var tydligen den 18 oktober 2011. Vi hade vetat om att K var gravid i någon vecka men ännu inte gjort första VUL som avslöjade att hon väntade tvillingar.

Idag var jag och klippte mig och möttes av en väldigt gravid frisör! Och det visade sig att hon var gravid den 18 oktober men hade ännu inte märkt det. Vi har BF med mindre en vecka emellan.

Ibland är det roligare än annars att klippa sig. 🙂

Annonser

Att sälja sin fru?

Nej, naturligtvis vill jag inte sälja min fru. Anledningen till att jag skrev så var att vi har rätt jobbiga nätter. K sover illa, bäbisarna är vakna, sparkar sin mamma på massor av ömtåliga ställen och det blir svårt för K att få den djupa sömn hon behöver. Sen snarkar jag en del. Fast när hon väcker mig säger hon inte det utan att jag ”andas för högt”. Och då blir jag förbannad i min sömndvala eftersom jag faktiskt inte förstår vad hon säger. Vadå ”andas för högt”?  Är det tonläget hon klagar på? Så istället för att vända på mig (som jag gjort om hon sagt att jag snarkar) så vaknar jag ordentligt och surnar ihop.

Häromnatten vaknade jag av att jag var skitarg för en dröm och hade då tagit av mig ringarna som jag slängde på K. Sen när jag väl kastat dem blev jag förtvivlad för att jag inte hittade dem. Så då fick K vakna och hjälpa mig att leta.

Ja, som sagt. Vi har rätt jobbiga nätter 🙂

Mycket nu

ja, det är fullt upp måste jag säga. Jag har hunnit med en influensa, konferens med jobbet och mycket renoveringsarbete hemma.

Jobbet – inget nytt angående min anmälan av en kollega för allmän homofobi och misskötsel av sina arbetsuppgifter (kan inte riktigt berätta mer än så, men jag kan väl säga att om man är jämställdhetsminister bör man tycka att jämställdhet är något bra. Nu är inte min kollega jämställdhetsminister eller något annat politiskt, men hon beter sig ungefär som en polis som stjäl. Eller slår sin fru. Man har rätt att förvänta sig mer.

Sen hade vi ju en planeringskonferens med jobbet och där framkom det att min kollegas arbetsgrupp hade väldigt svåra interna problem, som de inte ville lösa. Ja, ni läser rätt. De vill inte lösa dem. De vill ha det som de har det – och deltar inte ens övningar på konferensen som syftar till att få en bättre kommunikation. Det positiva med allt elände som hände på konferensen var att kolleger och chefer verkligen fick upp ögonen för vansinnet. Jag är inte ensam om att få ont i magen av att gå in i fikarummet.

Barnrummet – jag missade att ta före-bilder! Men visualisera en gulgrönspräcklig linoleummatta från tidigt 70-tal – numera ser den ut såhär! 

Ljust ljust grått golv. Sen ska väggarna målas vita och en vägg målas klart gul. Garderobsdörrar och lister bli vita (istället för beigegula).  Väldigt fint!

Och sen var vi då på förlossningsenheten på det sjukhus som vi valt för förlossningen. Vi var där tillsammans med andra tvillingföräldrar och det känns väldigt bra. Väldigt odramatiskt – även om det var ett tydligt blodspår på golvet i korridoren! Men lugn personal. Nära till snittrum om det skulle behövas. Och mycket bilder på nyförlösta små människor hängde på väggarna. Å!

Jag längtar till det är vår tur.

Blogginlägg som jag ruvar på

* om en kvinna i omklädningsrummet på yasuragin

* om besöket på förlossningsavdelningen med tvillinggruppen

* om inredning i barnrum (om man har ett sånt)

* och om relationsvård – om man ska sälja sin fru eller behålla henne..

Jag återkommer om dessa inlägg när jag får en stund över.

”Mina första år” eller liknande

går ju inte att få tag i om man får barn som inte har mamma + pappa. Vad gör ni singelmammor, eller samkönade föräldrar? Skaffar ni inte små minnesböcker till era små, dokumenterar ni på annat sätt?

Jag har börjat skriva små kapitel till barnen, kanske blir det en bok, kanske blir det något annat. Det beror på era tips här.  Jag har hittills skrivit små kapitel som heter:

  • Mammornas kärlek (handlar om hur vi träffades, vårt bröllop och annat härligt)
  • Mammorna längtar efter barn (hur vi gjorde för att få de små älsklingarna)
  • Om mormödrar och morfäder (ett mycket omfattande kapitel som jag har väldigt svårt att skriva eftersom jag gråter så mycket. Jag har svårt med saknaden efter min pappa och det gör ont när jag skriver om honom.)
  • Hur såg mamma Ms (det är jag det) familj ut när hon var liten? (om min uppväxt i småstaden i norrlands inland, om min barndom
  • Naturligtvis finns ett motsvarande kapitel om Ks barndom

Sen har jag inte skrivit mer.  Jag skulle gärna vilja infoga små bilder, men det finns nästan inga foton tillgängliga. Kanske teckningar? Å vad jag önskar att jag kunde teckna. Göra små tydliga teckningar över vad jag vill berätta.

Så – ni som har fått små barn, eller ni som går i väntans tider, hur har ni gjort?

Bloggens förändring

Jag förstår om jag får färre och färre läsare.  Det är faktiskt inte särskilt roligt att läsa en lycklig, blivande mammas blogg. Speciellt inte om man först började läsa den för att den som skrev den var en fertilitetsutmanad, barnlängtande, kämpande person.

När jag själv var nere i svartaste sorgträsket orkade jag inte gå in på de där lyckliga bloggarna. De som handlade om att inreda barnrum, välja brudklänning eller gnälla över graviditetsåkommor. Fy fan för såna. Nu är jag en sån lycklig bloggare. Vi väntar barn. Vi är fruktansvärt lyckliga och glada och förväntansfulla inför detta faktum.

Jag förstår om du inte längre tittar in här. Det hade jag inte heller gjort om jag varit någon annan. Jag kan ju för sjutton inte ens läsa mina gamla blogginlägg utan att få ett tryck över bröstet av rädsla och ångest. Fy fan för att vara där. Där jag var. Mina tappra medsystrar, ni som kämpat tillsammans med mig. Ni som hann i mål före mig, ni som ligger strax efter mig och ni som fortfarande kämpar. Ni är alla mina hjältar. Vi har kanske olika mål. Men samma längtan. Samma längtan efter barn med fjuniga huvuden och små gnyende läten. Älskade små barn. Medsystrar, jag tänker på er. När jag ber så ber jag för er och de ofödda. De efterlängtade.

Jag är en dålig människa, eller åtminstone en dålig fru

Jag sitter här i soffan och surfar medan min stackars gravida, förkylda, utarbetade fru spacklar i barnrummet. Till mitt försvar kan jag säga att anstränger jag mig det minsta spricker huvudet och att jag har feber. Men jag önskar jag kunde vara pigg. Alert. Ha ork.

På måndag firar jag och hustrun två år som gifta. Det är helt fantastiskt att en sådan underbar kvinna ville gifta sig med mig. Det är en gudagåva och jag är tacksam för varje dag. Vår kris har lämnat spår i våra liv, men jag är ändå tacksam för att vi gick igenom den i somras. Allt känns mer äkta, mer på riktigt nu. Och eftersom vi inte kan följa vår tradition att tillbringa februari i Thailand – har vi bokat in en heldag på yasuragi istället. Vi ska tillbringa dagen i varmt vatten och i lugn och ro. Det ska bli fantastiskt skönt.