Smått och gott

Inköpsfrenesin fortsätter. Kamera, porträttobjektiv, våffeljärn och bäbisstrumpor. Våffeljärnet måste reklameras eftersom det inte blev varmt nog och objektivet är lite överkurs för oss just nu för i ärlighetens namn går vi från att fota med våra gamla mobiltelefoner till en digital systemkamera. Det är svårt att inte bli skitimpade av våra bilder då. Jag älskar vår kamera! En Canon 1100D med bildstabilisator blev det. Jag fotade kaffekoppar och orkidéer hela kvällen igår, urfina bilder!

Men med 79 dagar kvar känns det bra att alla stora inköp är gjorda.
Vi har bilbarnstolar, tvillingvagn, skötbord, spjälsängar, kläder, amningskudde och en – kamera. Det saknas amningspump, sängkläder till spjälsängen och vagnarna samt lite kompletteringar på klädfronten – men om älsklingsungarna har bråttom ut för att träffa sina mammor så ska vi vara beredda.

Lilla Mumin knorkar och sparkar och är väldigt aktiv i magen. Vi oroar oss inte så mycket längre, den värsta oron har lagt sig. Vi hoppas väl att tillväxtkurvan ska se bra ut vid nästa UL som sker i påskveckan. Hugin verkar också trivas, hen ligger och måttar mot Ks revben och träffsäkerheten är hög. Älsklingarna!

Nu ska jag gå och sova. I morgon är första morgonen då K kan ligga kvar i sängen när jag tassar iväg till jobbet. Hoppas hon kan sova lite längre än vanligt eftersom hennes nattsömn blir så hackig just nu. Svullna slemhinnor kombinerat med en livmoder som trycker mot lungorna förhindrar andningen. Det ska bli skönt att ha henne hemma, all sorts fysisk aktivitet ( som att gå 100 meter mellan tunnelbana och kontoret) har gett henne kraftiga sammandragningar. Nu kan hon helt anpassa sig efter sig och bäbisarnas behov.

Annonser

Tillväxtultraljudet i vecka 28+2

Ja, äntligen var det då dags. Våra småttingar skulle bedömas och oron var hanterbar. Hugin ligger bara 7% under normalkurvan för en enlings-bäbis, dvs om en enlingsbäbis väger i genomsnitt 3 300 gram när den föds, kommer Hugin att väga ca 3 000 gram om hen stannar kvar till vecka 40. Men lilla Mumin låg 23% under normalkurvan och det var inte bra. Motsvarande vikt blir då bara 2 200 gram vid 40 veckor. Så det blev en akuttid till Södersjukhuset och specialistmödravården där.

Efter alla möjliga mätningar kunde läkarna konstatera att alla flöden ser bra ut, näringen från moderkakan flödar bra. Mumin är en aktiv liten krabat och verkar inte på något sätt slö. Det finns bra mängd fostervatten i mage, urinblåsa och i fostersäcken – för de båda. Allt ser bra ut förutom att lilla Mumin är liten. Så nu är K inskriven på specialistmödravården och kommer att monitoreras minst var 14e dag för att säkerställa att de små mår bra.

Puh. Min kollega som blev förälder någongång på 60-talet sa en gång till mig att oron för barnen är värst de första 30 åren. När de fyller 31 börjar det lugna ner sig. Jag börjar tro henne.

Nytt besök på förlossningen

Idag var vi på Danderyds sjukhus och besökte deras förlossningsavdelning. Det var tillsammans med Regnbågsföräldragruppen och det var riktigt trevligt. Nu börjar magarna bli stora och alla vaggade i gåstakt mellan huvudentrén där vi träffades till entrén på förlossningen.

Danderyd är vårt andrahandsval. Dels ligger det på fel sida stan, dels är Södersjukhuset specialiserade på tvillingar. Men om tvillingarna stannar kvar i magen till vecka 37+någonting kan vi tänka oss att föda på DS – eftersom deras patienthotell verkar så himla mysigt. Om barnen kommer före v 37 får vi inte ligga på patienthotellet ändå så då faller hela idén om att förlösas på norra sidan stan.

Jag tyckte ju att det var jobbigt att gå in på operationssalen när vi var på Södersjukhuset. Men den här gången kändes det helt ok – som en möjlighet till att snabbt få hjälp – istället för att tappa kontrollen och något otäckt kan hända. Blir det ett akut kejsarsnitt så finns hjälpen på en armlängds håll, både på DS och SÖS. Och vi längtar till förlossningen, måtte det vara en 9-10 veckor kvar ändå!

Rädslor

Min fina kollega som fått sin dom. Sitt sista förbrukningsdatum så att säga. Han jobbar fortfarande nästan varje dag. Eller åtminstone de dagar han orkar. Och så flyger han och hans närmaste till alla de där utflyktsmålen han vill besöka. Han träffar de där viktiga människorna. De han vill träffa innan han går ur tiden. Jag bjöd över dem på middag i sommar när de små har kommit. Han tackade omedelbart ja, han vill gärna komma – det är ångestdämpande med bäbisar och grillos meddelade han. Och log på det där sättet bara han kan, med en tjock rävsvans bakom örat. Mina ögon tåras hela tiden när vi samtalar för han är min vän. Just nu finns det mycket sorg i livet. Men också mycket liv i livet! För när döden är nära finns också livet.

Vart vill du åka – vart drömmer du om att resa? Vad hindrar dig från att åka dit?

Vem vill du träffa om du hade en begränsad tid kvar? Vad ska du säga till denne? Och varför ringer du inte den personen idag?

Jag tänker mycket på döden och livet idag.

Så korkad!

Här går jag och planerar barnledighet och retas med mina bäbisar från utsidan, kivas med K om pojknamn och inbillar mig att allt ska gå bra. Så får vi ett mail från en mamma i tvillingföräldragruppen, ett hejdå-mail eftersom deras älskade efterlängtade döttrar föddes i vecka 28 och somnade in några dagar senare.
Vi gråter, skriver svarsmail, tänder ljus och ber böner. För änglabarnen, för änglabarnens föräldrar, för våra barn, och för oss.

Så dumt. Så förfärligt. Så vidrigt.

Kärlek

Ramlar på en blogg hos en mamma som födde sina tvillingar i vecka 24+4 och allt blir (så småningom) bra. Det är skönt att läsa de historierna när vi nu är inne i vecka 28.
Våra små älsklingar buffas, trängs och gör sig påminda. K har världens ballaste partytrick, när hon böjer sig fram sticker lilla Hugins huvud fram genom skinnet på magen. Jag pussar den lilla pannan och ögonen tåras av kärlek – älskade älskade unge. Lilla Mumin älskar när K badar. Så fort hon sänker ner sin kropp i badkaret får Mumin spatt och sprattlar och dunsar med en enorm fart. Lilla fina Mumin, vi ska bada tillsammans du och jag. Älskade älskade unge.

Bubbla

Vi befinner oss i en lyckobubbla. Otrolig närvaro och symbios. Vi mot världen. Fick vi välja skulle vi ligga i en fruhög i sängen dygnets alla timmar och bara gulla med den stora fina magen. Vi umgås nästan bara med varandra, vilket i och för sig mycket beror på den begränsade orken – men också för att vi vill vara nära nära nära. Snart blir allt annorlunda. Jag ska försöka minnas denna ljuvliga tid, när vi nästan satt ihop. Kanske blir småbarnstiden ett lika fint minne?