Vad har jag gjort idag?

Sovit till 11.30. Enda anledningen till att jag vaknade då var att svärmor ringde.

Bokat tid hos naprapaten i närområdet. Det är inte gynnsamt för en redan kass rygg att få två småttingar.

Ställt ovan nämnda kärleksbarn i kö för förskola.

Ställt ovan nämnda älsklingsungar i kö till en av skolorna i området.

Min förhoppning är att jag även ska hinna med följande:

Äta frukost, lunch och middag. Möjligen kan jag skippa frukosten eftersom klockan är 13.30 nu.

Duscha.

Borsta tänderna. För det hann jag inte igår. Märkligt men sant.

Vika ihop tvätten från de sex! tvättmaskiner jag tvättade igår.

Det vore finemang om jag även hann klä mig. Men å andra sidan kan jag tänka mig ytterligare en dag i nattlinne. Det funkar fint.

Tack!

Tack kära läsare för alla era gratulationer och lyckönskningar!

Vi är hemma igen och det känns fantastiskt. Vår lilla Mumin har fortfarande svårt att få i sig tillräckligt med mat och vi ägnar väldigt många timmar per dygn åt att försöka göda henne. Hennes syster Hugin äter med god aptit och vi känner på henne att hon gått upp ordentligt senaste dagarna.

Jag har äntligen hunnit duscha efter två dygn och även lyckats laga en måltid mat. Så det går framåt. Tjejerna är helt underbara och jag är så fruktansvärt tacksam, lycklig och glad för att vi har just de här små flickorna i vårt liv. Vilken fantastisk familj jag fick! ❤ ❤ ❤

Märklig känsla

Är återigen tillbaka på jobbet – vet inte hur många gånger jag sagt hejdå till kollegorna och verkligen känt att NU kommer jag inte mer. Hejdå jobbet! Bara för att dyka upp morgonen därpå. Arbetskompisarna ser besvikna ut, men jag är ännu mer besviken. Jag vill inte jobba mer, jag vill byta blöjor och sniffa bäbis!

Men! En bra sak jag upptäckte nu när jag faktiskt är på jobbet är känslan av att kunna jobba IRL. Ja, eller i realtid mer. Ingen mejl som ligger att vänta på att bli besvarad, allt kan hanteras omedelbart för det ligger inte ett enda papper i min inkorg och väntar på hantering. Allt är utlämnat, allt är slutfört, allt är behandlat. Och jag är supereffektiv! Tänk om det alltid vore såhär? Att jag faktiskt hann läsa alla mejl varje dag? Jag som konstant har över 200 olästa mejl som ligger och skräpar. Jag som har prioriteringslistor över prioriteringslistor över prioriteringslistor på allt som ska hinnas med. Om jag började från noll så att säga?

Tankvärt.

För övrigt är bäckenet definitivt på sin plats, jag har varit hos min egen favoritkiropraktor Sara på Kungsholms torg och nu är även musklerna i ryggen väldresserade. Hon är ett geni.

Bäbisarna är kvar i magen och de knorvlar och stökar där inne. K ska böna och be sin förlossningsläkare om nåd i morgon. Nu måste de små älsklingarna komma ut.

Sjukdomar och elände

drabbar mina kära. Oroar mig för nära släktingar som inte bor nära. Otäcka lömska cancertyper som smyger sig fram. Själv är jag tacksam för att jag bara har ont i ryggen. Och en högproduktiv galla. Det är ju en baggis i sammanhanget.

Lilla Kråkan var på besök med sina föräldrar framåt eftermiddagen. Treårstrotsig och frustrerad över att orden inte kommer rätt ur munnen. Hon pratar inte men gestikulerar och formulerar ljud som på hennes sätt liknar ord. Men det är svårt att förstå och hon blir arg. Liten älskling.

Hoppas hon pratar bättre när hon blir storasyster. Min älskade lilla brorsdotter, ska hon redan bli sin mamma och pappas stora tjej? Hon som än så länge är hela släktens minsting.

Ingen som har något bra tips för att få igång en förlossning?

Mycket kan man säga

men att K blir glad och snäll av klådan vore en lögn.

Följande meningsutbyte förekom i morse:
K (ropar från badrummet) – ska du duscha?
Jag: Jaa. Varför undrar du det?
K: Vill du mig något får du komma hit och prata med mig! Tror du jag hör något när du är därborta i sovrummet och konverserar?

Muntergök. Hennes hud ser ut som en knarkares. Hon har tusentals småsår efter allt kliande och själva läkprocessen kliar ju också. Om jag hade varit hon hade jag varit ännu surare. Och argare. Och desperatare. Hon är min hjältinna.


Dramatik i radhuset

I fredags fick K nya tabletter mot klådan. Den tredje sorten hon provar som inte funkar. Så jag gick ner i källaren och skulle sova gott hela natten. Det gjorde jag också. På morgonen vaknade jag av att naturen kallade – behövde gå på toa. Slänger benen över sängkanten och ¤&/¤B¤#%/ HELVETE VAD ONT DET GÖR! Hela min rygg bryter sig i en spasm och jag hamnar – på golvet! Rakt ner i ett kallt källargolv och jag kan inte förflytta mig över huvud taget. Jag ropar högt och ljudligt på K som sover med öronproppar. Hon hör mig inte. Efter en eon av tid – antagligen inte längre än 20 minuter, lyckas jag dra ner bäddmadrassen över mig och blir åtminstone lite varmare. Mobiltelefonen jag lagt på kudden följer med ner i golvet och jag når den. Ringer till K som vaknar och skyndar ner min hjälp. Det tar över 2 timmar, en värmekudde och många smärtstillande tabletter innan jag överhuvudtaget kan lämna golvet och sakta krypa upp för källartrappen. Vilken smärta!

Lyckas få tag i en naprapat som tar emot mig, mitt bäcken har hamnat snett. En vanlig åkomma bland nyförlösta tydligen. Hrmf. Han kan inte få bäckenet i läge men kan åtminstone häva spasmen i mina ryggmuskler. Jag ordineras så många smärtstillande min mage tål och ryggläge. PRECIS VAD JAG INTE BEHÖVER JUST NU! Den här helgen skulle vi fixa i trädgården, umgås med vänner och fixa det allra sista inför barnens ankomst. Och framförallt skulle inte min höggravida hustru behöva serva mig med frukost, lunch och middag på bricka i sängen. Bad timing. Och för första gången på väldigt väldigt länge bad jag en bön till Någon om att barnen inte skulle komma just nu.

När jag skriver det här är det lördag kväll. Jag har legat till sängs fredagen och till kl 14 lördag. Sen lyckades jag ta mig ner i ett hett bad, låg där och lät musklerna bli varma och något flexibla. Benen är rörliga och jag har hopp om att läkningen går framåt. Min ordinarie kiropraktor/naprapat tar emot mig på måndag. Och jag sitter faktiskt upp vid köksbordet just, med en fet kudde bakom svanken och med ett antal smärtstillande i magen. Men jag är uppe!

36+2

Och K mår inte bra. Illamående, olustig, näsblod, vissen, trött. Mitt inplanerade Rosévin, Uteservering och Solsken blir en Snabbkaffe, Bilburen och Tillgänglig på telefon. Den inplanerade lunchen med lillebror ställdes in.

Lite oroligt men också en förhoppning.

Vansinnets rand

Om jag inte visste det sedan tidigare så vet jag det nu. Jag fixar inte att bli väckt 200 gånger per dygn. Det bådar inte gott för mitt föräldraskap men thats true. Vi kan konstatera att Ks medicin mot hepatos inte funkar. Natten har varit den hittills värsta i kli-, vandrings-och smärthänseende.

Vi går och lägger oss gemensamt kl 23 i den äktenskapliga sängen. Efter två tabletter somnar K ganska snart och jag strax därefter. Jag vaknar av att hela sängen vibrerar, K kliar sig i sömnen. Och snarkar. Jag går upp till tv-rummet, försöker somna i den korta soffan. Ger upp. Går ner till sängen igen. K vaknar, går ner till gästrummet i källaren och sover. Jag somnar. Vaknar efter ca 1 timme av att MINA ben kliar och av lätt huvudvärk. Snurrar, snurrar, snurrar, snurrar. Vaknar av att K återvänt till sängen – hon tycker det är lite läskigt i källaren. Vi somnar bägge två. Jag vaknar återigen av att hon kliar kliar kliar kliar sig och jag går ner till källaren. Där i källaren låter frysen högt, fjärrvärmerören vibrerar och väsnas och det är helt omöjligt att sova. Inser att jag inte har någonstans att ta vägen! Jag har ingenstans jag kan sova! Funderar på att ta in på ett hotell (ja, man är inte smart när klockan är 3-3:30 på natten och man är desperat). Spelar wordfeud med en främling. Surar.
Somnar tillslut och sover till klockan ringer.

AAAAAAAAArgh.