Förlossningen

Har fått en fråga om hur det gick – och även om det mestadels är Ks berättelse har jag fått ok att berätta för er.

Onsdagen den 23 maj var vi inne på Södersjukhuset för ett läkarbesök, K hade ju drabbats av graviditetshepatos och hennes värden hade försämrats kraftigt. Vi hade packat förlossningsväskan och hade den med oss ”ifall att” som de kontrollfreak vi är. Läkarna konstaterade att värdena försämrats från timida 11 till 87 på mindre än en vecka och de beslutade att K skulle bli inlagd. Sagt och gjort – inlagd.

Fortfarande var inget klart kring hur förlossningen skulle ske, men efter undersökning på avdelningen kunde konstateras att K inte var det minsta öppen och ev igångsättning skulle kunna ta upp till tre dygn. Det är inte ultimata förutsättningar när man som K inte har sovit på åtta veckor.

Så snitt alltså. Förslaget var att vi skulle inleda torsdagsmorgonen med ett snitt. Men för säkerhetsskull skulle K förbli fastande.

Efter en liten stund kom en barnmorska in på vårt rum och  meddelade att K skulle duscha och prepareras för snitt redan under kvällen, och medan hon duschar hade hon tydligen prioriterats ännu högre för hon blir nästan utjagad ur duschen och nersjasad till operationsavdelningen. Lite väl snabbt för mammornas psyke. Väl nere utanför opsalen går larmet – all personal försvinner! Någon behöver deras hjälp mer än vi gör och där sitter vi och har stresspåslag.

Men efter en 45 minuter kommer alla tillbaka och K rullas in på salen. Där är en härlig stämning, våra fina barnmorskor har följt med från avdelningen och det känns tryggt. Vår läkare assisterar vid förlossningen och med tre kända ansikten på salen blev det lättare. K frågade mig vid något tillfälle – ”hur många är det här inne egentligen?” och jag kunde räkna till 13 personer exklusive oss två. Då hade jag inte räknat med de två barnläkarna som stod standby bakom en glasdörr och väntade på våra tvillingar.

När ingreppet väl startade gick det undan. K fick en spinalbedövning och blev paralyserad från bröstkorgen och nedåt. Hon var totalt känsel- och smärtfri men det var tydligen obehagligt när de bände hennes mage fram och tillbaka. Det forsade en del vatten ner på golvet minns jag, men eftersom jag är rädd för operationer och sånt vågade jag inte titta alltför mycket på det.  Helt plötsligt – ett argt skrik! En liten unge bars fram till oss, Mumin var en tjej! Men oj så liten! Det här var uppenbarligen inga 3-kilosbäbisar som ultraljudet hade visat.

Mumin fördes in till barnläkarna och så ytterligare ett ordentligt skrik. En till unge bars fram och lilla Hugin visade sig också vara en liten flicka.  – ”men K” sa jag, ”ska vi ha tjejer?? Ska vi bli tjejmammor?”
-” Va, är de där våra?” fick jag till svar 🙂

Ute i barnrummet fick barnen värme, slemsugning och lite påklädning. Sen in till opsalen igen och K fick lilla Mumin till bröstet medan Hugin var i min famn. De var så vackra! Så underbart vackra flickor!

Så gick det till när vi blev morsor till världens underbaraste småflickor.
Två saker som jag tänker mycket på efteråt – vilken tur det blev kejsarsnitt! Mumin vägde bara 2,2 kilo och det hade varit tufft för henne med en vaginal förlossning om Hugin legat och tryckt på. Det är läskigt att UL kan visa så fel. Men det ska man vara medveten om att det är sannolikheter och beräkningar som UL visar, ingen sanning.

Den andra saken är att jag inte hade en aning om att man skiljer barn och födslomor åt under ett stort antal timmar när man föder med kejsarsnitt. K var på uppvaket i åtminstone tre timmar innan hon kom tillbaka till oss andra. Jag tyckte det var fruktansvärt läskigt att vara ensam med två jättesmå pyren utan ha kontakt med min fru. Jag visste ingenting om hur hon mådde och anade att hon var ledsen och orolig över att vara skild från flickorna. Som tur var hade vi världens allra bästa barnmorska som gick som i skytteltrafik mellan mammorna och rapporterade hur de och barnen mådde. Hurra för henne!

Annonser

Vad det är som EGENTLIGEN är jobbigt

Idag fyller flickorna 1 månad. Hurra för mina älskade barn! Jag minns knappt hur livet såg ut innan de kom, men jag misstänker att det innehöll dagliga duschar, 7-8 timmars sömn per natt och en massa tv-serier. Och väldigt mycket mindre lycka. Mindre pussar. Mindre stilla samtal mellan fyra ögon mitt i natten med en nappflaska som centrum för konversationen. Jag har varit någons mamma i fyra veckor. I lagens mening har jag varit mamma en hel vecka, sedan den 16 juni har Skatteverket haft mig som registrerad förälder för Hugin och Mumin.

Nåväl, vad är det då som egentligen är jobbigt? Jo, det är inte en kulle som ska passeras, en anstormning av arbetsuppgifter som ska avklaras och sen är det plan mark eller sen är det vila. Det är höghöjdsträning, det är konstant nya arbetsuppgifter, nya blöjor att byta, nya nappar att sterilisera, nya lakan att tvätta, samma barn att tvätta, mata, vagga, trösta, älska. Det är tufft att inte någonsin hinna ifatt. Nu börjar jag verkligen förstå att det är så här det kommer att vara under en lång tid framöver och då blev det också lättare! Acceptans att det är så här för att det behöver vara så här. Jag behöver inte hinna ifatt, ingen inspektör kommer att inspektera mina tvätthögar eller inspektera ev dålig broccoli i kylskåpet. Jag har förstått det rent intellektuellt ett tag, men nu börjar jag förstå det också.

Självklart kommer jag bli stressad i framtiden också, men just idag är jag i acceptans över sakernas tillstånd.

Det där med midsommar

jag tycker midsommar är svårt. Svårare än alla andra högtider faktiskt. Midsommar är liksom testet på Vad Man Har, Vem Man Är. Var firar man midsommar, med vem? Till vilket sammanhang hör man?
Den värsta midsommar jag någonsin har genomlidit var den första sommaren efter jag flyttat från den norrländska hemstaden. Jag hyrde en etta över innergården i Vasastan och jag kände ingen. Jag hyrde videofilm, käkade glass och gick på kvällen en promenad genom en spökstad. Ingen var där. Som om världens befolkning blivit evakuerade inför en utomjordisk invasion och jag var den enda som inte blivit räddad. Det var skrämmande.

Sedan dess har jag firat ett antal både bra och mindre lyckade midsommaraftnar. Förra midsommaren var i ärlighetens namn inte en av de bästa. Någon dag efter den lämnade K mig.

Idag i radhuset har jag återigen känt den där läskiga känslan av utanförskap. Mitt i idyllen, med min allra bästa familj, mina älskade flickor och älskade fru – är det stilla och öde. Stockholmarna flyr fältet, de är i skärgården, på lantställen, med vänner och grillar, de är alla i ett sammanhang.

Vad gör alla andra och varför är inte vi inbjudna?

Så säger kloka K – ”men du.. det är ju så här vi vill att det ska vara! Stockholm är ju outhärdligt med alla människor och all stress! Som det är nu önskar jag att det alltid var. Lugnt och tyst”

Ja. Hon har förstås rätt. Det är mina rädslor som styr mig. Rädslan att bli utanför, ensam igen. Och i år struntar vi i sillen, snapsen och små grodorna. I år har jag barnkräk på tröjan, alkohofri öl i glaset och vi äter rester från igår.
Och när jag känner efter, inte bara är rädd, så är livet precis som det ska vara. De jag älskar allra mest är två decimeter från mig. Jag är i ett sammanhang som är så fantastiskt.

Glad midsommar alla ni. Måtte ni alla vara på en plats som ni valt.

Kram

Men alltså

vi registrerade flickorna i förskolekön så snart vi kom hem från BB. Vi har anmält oss till två dagis i närområdet och vi ligger nu på plats 116 (på vårt förstahandsval) och på plats 74 (på vårt andrahandsval). No kidding, det finns många små bäbisar i vårt område!

Brukar det vara såna köer?

 

Vad som gör det så svårt

Ok, så här ser det ut:

Båda barnen sover lätt 4 timmar mellan 13-17.  Sen vaknar de och vill ha käk NU! Vrålhungriga, de tömmer Ks bröst och sen får de lite bröstmjölksersättning till ögonen rullar bakåt och de somnar.

Hugin sover ca 17:45 och vaknar 20:45 – exakt tre timmar senare. Man kan ställa klockan efter henne. Sen upprepas samma procedur och hon ytterligare tre timmar för att vakna, vill äta – sover vidare. Som en klocka. Om hon är vaken en stund efter amning ligger hon förnöjt i sängen och kollar på mönstren i spjälsängsskyddet eller på något annat hon fäst blicken på. Hon säger till när hon är hungrig, när det är något i blöjan eller när hon vill ha sällskap. Hon gillar att sova i vår säng, nära nära.

Lilla Mumin äter så gott hon kan från Ks bröst där vid 17, somnar vid bröstet, vaknar, börjar om, fortsätter, somnar, väcks, fortsätter och efter ca 45 minuter börjar jag ge henne bröstmjölksersättning. Sen börjar gnällandet/gnyende. Ungefär som en motor som håller på att skära. Hon låter så oavbrutet, med eller utan öppna ögon. Försöker man lägga henne ner i sängen så blir ljudet mycket högre och tillslut blir det ett gallskrik. Tar man upp henne signalerar hon ”MAT NU FÖR HEL%&((” vilket hon får, ca 5 ml och hon somnar igen. Med samma gnällande ljud.Vi ger henne Minifom för att hjälpa henne med ev gaser, hon rapar och pruttar som man ska men gnällandet. Hon tolerera bärsjal ganska bra, så länge man rör på sig. Men om man sätter sig ner, eller står stilla för länge börjar hon bli högljuddare.

Som sagt, hon låter så hela kvällarna och långt in på nätterna. Ofta till framåt halvtvå. Sen sover hon ganska djupt i ett par timmar för att vakna igen vid 04.30, med ett mycket högt skrik. ”MAT”. Sen är natten slut för henne och någon av oss mammor. Sen gäller det att sitta vid dåliga amerikanska repriser vid tvn och vagga henne. Då sover hon en stund till.

Länge fungerade det att ha henne liggande på mage, på min eller Ks mage, men nu funkar inte heller det. Det är skitjobbigt för oss, men det är framförallt väldigt väldigt jobbigt för lilla Mumin.

As we speak, så sitter jag (nja står lite halvkrumbuktigt) mot köksbordet och skriver med lillan i bärsjalen. Hon låter hela hela tiden. Jag har gett henne babymassage över magen, hon är inte svullen eller så. Men hon är inte glad.
Jag tycker det här är svårt och börjar bli rätt slutkörd. Tack för att jag fick skriva av mig.

Men hur i helsefyr??

Så, nu har flickorna snart funnits i en månad och vi har varit hemma från BB i tre veckor. De första dagarna hemma var kaotiska, vi försökte hitta ett sätt att hantera kaoset. Vi storhandlade, organiserade, försökte hela tiden ligga Steget Före. Att vi inte fixade det då berodde helt enkelt på att vi inte var vana. Nu är vi vana, men  vi ligger inte bara ett steg efter – vi ligger hundra steg efter hela tiden! Jag tror inte vi ätit både lunch och middag en enda dag sen vi kom hem. Det har varit antingen eller, för mer än så hinner vi inte. Vi hinner aldrig vika in tvätt i garderober, de går direkt från tvättställning till akutbyte och NEJ vi har inte lite barnkläder. Jag har inte hunnit ansöka om Pappadagar från försäkringskassan förrän idag och K har fortfarande inte hunnit anmäla VAB i samband med  BB-vistelsen till sin arbetsgivare. Vagnen står ute i spöregnet, dammsugaren blockerar effektivt passagen mellan sov- och badrum och rengöringen av kylskåpet jag skulle göra när ungarna sov ordentligt för tre veckor sedan är fortfarande ogjord.

Är det så här att ha småbarn? Att aldrig hinna ifatt? Att aldrig hinna ens i närheten av att vara organiserad och genomtänkt.

De längsta sex minuterna i vårt liv

När K skulle kvällsamma Hugin inför natten hände något fruktansvärt. Hugin satte i halsen, det tog totalt stopp och hon kunde inte längre andas. Hon försökte kämpa, hon blev rödare och rödare och K försökte lyfta hennes armar över huvudet, hålla huvudet högt, klappa i ryggen, men hon fick ingen luft. Jag ringde 112 och medan jag försökte få fram adressen slutade Hugin att kämpa. Hon blev helt slapp. Hon var fortfarande kontaktbar men hon hade en mycket begränsad och ytlig andning. Efter sex minuter var ambulansen här. Två underbara änglar kom och tog kommandot, slemsög lilla Hugin, gav henne syrgas och redan efter någon minut gav hon ifrån sig ett gallskrik. Då kom akutbilen med läkarna och de kollade upp henne ordentligt och kunde konstatera att hon nu mådde alldeles utmärkt.

Sen pratade vi igenom det hela, de frågade om vi ville lägga in Hugin eller stanna hemma – de rekommenderade att vi skulle stanna hemma för hon mådde ju så bra – och vi följde deras råd. Nu sitter mammorna här vid köksbordet med varsin unge i famnen och stinker av ångestsvett och gråter.

Men allt gick bra! Tack och lov för att vi bor i Sverige! Tack och lov för att vi bor max sex minuter från ambulans och brandkår. Tack och lov för att flickorna mår bra!