Glömmer bort att säga det som för mig är uppenbart

Jag uttrycker att jag är trött. Jag uttrycker att Mumin knorrar väldigt mycket om såväl dagar som nätter. Jag uttrycker frustration över min familj och min omgivning. Men jag glömmer att säga:

jag känner mig så otroligt lyckligt lottad, jag är precis där jag önskar att jag vore. Det här är det jag längtat efter hela mitt liv och jag tackar universum för min lycka. Jag har världens vackraste barn, världens härligaste fru och jag förundras över livets gåvor varje dag.

Kärlek!

Annonser

Inte mycket som funkar just nu men

Jag hinner inte blogga just nu. Kanske finns det mer tid snart men just ju är det fullt upp. Mumin är fortfarande väldigt gnissig och sover inte utan en hel del ansträngning från mammornas sida.

Men en sak som gör allt mycket lättare är att hur ledsna eller arga ungarna är när man försöker få dem att sova – i samma ögonblick de somnat börjar de le. Stora fantastiska leenden som gör att livet känns så mycket lättare.

Och visst är det så, spädbarn som sover leende borde väl vara lyckliga?

GALENSKAPERNA

När vi kom hem från BB ringde jag omedelbart till Försäkringskassan för att meddela att jag ville ta upp de sk pappadagarna när jag var ledig från jobbet för att kunna vara med barnen och K. Då fick jag veta att jag inte skulle använda pappadagarna till det utan skulle ta VAB. Jaha, sa jag då.. Det var ju bra. Och så anmälde jag VAB istället. K skulle också ta VAB istället för föräldrapenning de dagarna. Bra information tyckte vi.

Nu har det gått drygt 1,5 månad sedan vi anmälde VAB, ärendets status på Försäkringskassans hemsida har inte förändrats överhuvudtaget sen vi anmälde det och idag ringde jag Försäkringskassan. Och fick veta att njäae, det är nog inte alls VAB eftersom barnen inte låg på Neonatalen under tiden. Nu måste vi få ett läkarintyg från Södersjukhuset. Något som jag frågade om när jag ringde in andra gången för att fråga om vad som behövde skickas in i samband med VAB. Och då sa de att allt fanns redan, inga kompletteringar behövdes.

Ursäkta – men vilka jävla klantskallar. Inte nog med att deras hemsida är obegriplig att använda, deras språk och terminologi är hopplöst att använda, och kompetensen med de som svarar på frågor verkar vara lite ”svävande”.

Morr!

Mvh Arg tvåbarnsmorsa i förorten

Läget

Mår lite bättre, har fortfarande ont i magen ibland och febern vill inte ge sig. Misstänker att det har att göra med mitt förmodade gallstensanfall i vintras. Nu har jag ringt husläkarmottagningen – igen – och krävt att bli utredd – igen. Den här gången fick jag en tid. Nästa tisdag ska jag dit.

Och paniken!

när man haft ont i magen hela dagen, känner sig konstig och varm, tar tempen och den visar 38,9 grader. PANIK! Vem ska ta hand om flickorna, vem hjälper K, vad händer inatt vid matningar och evighetslånga promenader med Mumin, hur ska K orka? Ja det var många otäcka tankar som hann flyga igenom huvudet.

En skitjobbig natt senare vaknar jag och har 36,6 grader. Ont i magen – ja det har jag, men kanske ordnar det sig.

 

Avlastning

Det där med välvillig avlastning är inte så lätt. Min mamma exempelvis vill gärna hjälpa till med tjejerna, men mamma är så energikrävande att hanteringen av henne tar mer energi än avlastningen ger. Medan hon bär omkring på något av våra barn, går och också och muttrar om allt som står fel eller är ologiskt placerat (enligt henne) eller konstigt eller fult och kräver ofta någon form av respons från oss.

För någon vecka sedan besökte vi min svärfar och hans fru i deras sommarstuga. De hälsade oss välkomna och erbjöd sig att ta flickorna på en långpromenad medan vi kunde sova, men de är helt handfallna om flickorna börjar gråta. Så vi behövde hela tiden finnas tillgängliga. Ingen sömn alltså. 😦

Vidare lever de en väldigt fri pensionärstillvaro helt utan fasta rutiner. Blir de hungriga gör de en macka, medan vi måste äta regelbundet och ha mellanmål för att orka med vårt liv.

En liten detalj som också krånglar till det är att de saknar ström på sitt sommarviste. Visst kan man värma vatten på gasolspis, men i gästhuset vi bor i finns inte det och upphällt vatten i termos värmer modersmjölksersättning mycket bristfälligt och tar alldeles för lång tid när man har en vrålhungrig femveckors bäbis på armen. Då, mitt i natten, är en microugn en gudagåva.

Nu ska vi åka upp till svärmor på hennes landställe i Hälsingland. Då ser jag faktiskt framför mig en viss avlastning, att jag ska kunna gå på en egen promenad, kunna laga middagsmat, ta en eftermiddagstupplur eller bara kunna njuta av att äta ett mål mat utan avbrott.

Avlastning är inte helt lätt. Vi är i behov av det, har välvilliga släktingar men det är så svårt att vara tydlig med vad man behöver.

*naturligtvis skulle vi kunna ordna käk när vi är hos svärfar, vi brukar ju klara sånt hemma – men det är svårt att göra det eftersom de tar lite illa upp då*

Dop versus välkomst-/dopceremoni

K kommer från en frikyrklig familj. Jag kommer från en mycket värdekonservativ miljö. Vi gifte oss i kyrkan för två år sedan men har varit väldigt säkra på att våra barn inte ska döpas. Inte för att vi väljer bort Gud eller andlighet, utan för att vi tar det på största allvar. Vi vill inte döpa barnen av slentrian eller för att släkten tycker att det är trevligt. Varken jag eller K bekänner oss till den kristna tron längre, åtminstone inte helhjärtat. Vårt sökande har tagit oss någon annanstans.

Så vi har skickat inbjudningar till välkomstceremoni när flickorna är ca 3 månader gamla. Vad vi inser nu är att vi verkligen inte har en aning om hur man gör en sådan. Vi har ju bara varit på väldigt många dop! Det finns många tips på nätet – men jag vill gärna ha information från Er kära läsare. Om ni har haft en ceremoni för era barn, hur tänkte ni då? Om ni hade sånger, vilka valde ni? Vad sades?