I exil

K, jag och flickorna lever i exil under några veckor. Våra fönster totalrenoveras och istället för att leva i ett mörklagt, bullrigt och dammigt hem, flyttade vi ut till skogen. Det känns som semester. Vi plockar svamp, lagar god mat. Vi eldar i braskaminen, sjunger för flickorna och fantiserar om vad vi skulle göra om vi vann tio miljoner. Flickorna sover gott här i mörkret och tystnaden, oftast mellan 19-06.30 med en, max två matningar.

K och jag spelar kort om kvällarna, pratar renoveringar och planerar för föräldraledighet. Jag börjar jobba 80% 1 oktober och det känns bra. I vår tänkte jag jobba 40% och K 60%. Får se om våra arbetsgivare gillar idén.

Och i min närmaste omgivning kom i förrgår ett efterlängtat plus, efter många många års kämpande. Måtte det gå vägen.

Annonser

Bebisboken.se

hörde av sig till mig eftersom jag försökt hitta en ”Mitt första år” eller liknade som skulle passa våra barn. Vi har verkligen letat och jag har inte lyckats hitta något. Men nu säger de på Bebisboken att deras produkt passar oss som inte passar inte i mamma-pappa-barn-mallen. Det ska bli jättespännande att prova och naturligtvis återkommer jag med recension!

 

 

Förändring

Jag märkte att sommaren började lida mot sitt slut eftersom Systembolaget inte längre fyller på rosévinshyllan. Jag börjar räkna ner, första oktober börjar jag jobba igen. Jag har redan aviserat att jag inte ska jobba full tid, max 75%  är det tänkt. Men ändå, skillnaden mot att gå här hemma med alla mina flickor blir väldigt stor. Jag erkänner – jag längtar lite till egentid. Egna tankar. En annan identitet än mamma och fru. Fast helst helst helst skulle jag vilja vara hemma hela tiden med mina flickor. Allra helst. Men nu när jag inte har det valet känns det ändå ok.

Idag fyller tjejerna tre månader. Lilla Hugin har ett fantastisk leende vilket gör att vi oftast kallar henne Gladys. Lilla Mumin har en röd hårtofs mitt på huvudet vilket gör att vi kallar henne Tintin. Våra små raringar.

På söndag har vi namngivningsceremoni för familjen. Vi förbereder snittar, kyler champagnen och funderar på muffinsdekorationer. Men med två gnissiga småttingar ska vi nog vara tacksamma om alla fyra är klädda när gästerna kommer.

Upp och så ner

Många nya saker. Flickorna har badat i badkar för första gången tillsammans med mig. Underbart!Flickorna har haft barnvakt för första gången. Vi lämnade dem under tre timmar till mormor D medan vi förberedde en 70-årsmiddag i huset bredvid. Det gick bra. Sen har de sovit mer än 5 timmar på raken i flera nätter. Och ett par kvällar har de somnat vid 19 för att bara behöva fylla på med mat och ny blöja kl 00 och 03.30. WOW. Sen har vi de här dagarna. Då de inte sover mer än 40 minuter åt gången, vägrar sova middag, vägrar sova i vagnen,vägrar lägga ner ryggen mot underlaget – för man kan ju gudbevars somna! – övertrötta ungar som gråter ända in i sömnen och mammorna är helt förbi av trötthet och matbrist.

Jag lider så med lilla Mumin som helt förtvivlad av trötthet nästan sliter av sig öronen och slår sig själv för att inte somna. Vi vankar, vi vyssar, vi badar i lugnande badolja, vi läser sagor, vi sjunger vaggvisor – men nä. Det är gråt ända in i kaklet som gäller. Ibland. Ibland somnar de mitt i ett leende. Men inte ikväll.

Besök på jobbet

Idag åkte jag och döttrarna till mitt jobb för att hälsa på mina kollegor, fika lite och fixa lite ärenden. Jag var sjukt nervös för att hälsa på där, som ni vet är ju vissa av mina kollegor rejält homofoba och har fällt minst sagt kränkande kommentarer om både mig och min homosexuella chef.

Nåväl, mina farhågor kom på skam. Mina kollegor var förtjusta och barnen gick från famn till famn. Älsklingarna var på sina soligaste humör och flirtade vilt med tanterna. Och gulligaste tanten av alla var den mest homofoba kärringen. Hon var verkligen supergullig mot flickorna. Hon har ett hjärta!

Det var dessutom den första gången jag var ensam med flickorna på stan, hittills har jag och K alltid slagit följe, men det var verkligen jättehärligt att kunna ta sig fram med vagnen. Det gör jag gärna igen!

Stackars stackars

I  vår föräldragrupp på Mama Mia var det ett par som förlorade sitt barn vid födseln. Det känns fruktansvärt svårt, det var ett mycket sympatiskt par som verkligen längtade efter sitt barn.

Nu har det gått några månader sedan det hände och ikväll har de publicerat en serie bilder på Facebook på sitt döda barn. Barnet är klätt och bilderna är fina, men barnet är dött. Bilderna ligger inte heller i något skyddat album som bara ett fåtal personer kan se, utan som offentliga bilder på deras sida. I mitt nyhetsflöde hamnar det mellan mina kollegors gnäll över arbetsmoral efter semester och min mosters horoskop för dagen.

Jag lider med dessa sympatiska människor men jag känner mig inte alls bekväm med det här. Hur kan man göra så?

Besvikelse

Jag fasar för ytterligare en vinter i denna mörka nord. För varje år jag blir äldre, desto sämre klarar jag mörkret. Kylan går an, men mörkret äter av min själ. Min räddning har varit långa resor till Asien.

I år blir det ingen resa – flickorna är för små och ekonomin obefintlig för såna extravaganser. Men nästa år – då tänkte vi åka bort över jul, nyår och en bra bit in i januari. Vi kollade resmål. Kollade priser. Funderade på ressällskap.

Sen funderade K lite för sig själv och kom fram till att det är synnerligen olämpligt att resa med barn som då är 19-20 månader. Lång flygning kombinerat med en ålder som innebär mycket i-munnen-stoppande gör att hon lagt ett veto. Ingen resa.

Jag blev så himla besviken! Jag är så himla besviken. Jag inser  att hon (nog) har rätt, men min själ då! Den behöver värme! Den behöver färsk mango och varma bad. Den behöver vänliga människor och ljus!

När barnen fyllt 2 kostar det ungefär det dubbla att resa. Då kommer vi inte ha råd att åka. Det gör mig också ledsen.

Det är lyxproblem. Jag vet. Men jag unnar mig en ordentlig besvikelse så här på lördagskvällen. BUHUUUUU