Ledsen

Känner mig mörbultad. Jo, det kan bero på att jag ska skiljas från mina älskade familjemedlemmar med start i morgon. Jag börjar ju jobba. Det finns ett uns att längtan till det med, att få vara något mer än servicestation till de små gulliganerna. Det har blivit massor av blöjbyten, snorsugningar, få kräkepisoder, många gråtvaggningar, men för få stunder hjärta mot hjärta. För jag kan aldrig få nog av barnens underbara hud mot min.

Men jag är också nedstämd av mörkret. Det är ett mörkt område vi bor i. Det är ett mörkt hus. Det finns inga resor till ljuset inbokade. Min hormonnivåer dalar och jag tror det är dags att prata med en gynekolog om hjälp att hantera klimakteriet, för jag är grinig, ledsen, arg och har kort stubin. Hela jag känns just hormonpåverkad. Eller hormonopåverkad. Vad vet jag.

Jag gråter av barnsånger, av Rapport, av dödsannonser, av en liten hälsning från min moster på Facebook. Ja.. Det är inte kul.

Idag hände något skitkul faktiskt. Så för att lätta upp den här gnälliga texten bjuder jag på det..

Som jag tidigare berättat älskar Tintin att pussas. I dag efter kvällsmaten hade hon och jag en mysstund i soffan. Hon satt framför mig och jag pussade henne, drog mina läppar över hennes fram och tillbaka från kind till kind. Hon gjorde sina härliga Mmmmm Mmmm -ljud. Och precis när mina läppar passerar hennes rapar hon! Det blir någon form av resonans, hon spärrar upp ögonen och börjar gapskratta – hennes första gapskratt. Jag börjar skratta, hon skratta ännu mer och sen kunde hon nästan inte sluta. Herregud vilket underbart ljud. ❤ ❤ ❤

Annonser

Premiär 2

Ikväll var K ensam vid läggningen för första gången. Det låter kanske banalt för er som är vana att vara själva med barn men för oss som levt så tajt i över fyra månader är det faktiskt lite läskigt. Men det förstås bra. Barnen somnade även idag med ett leende, nappen i högsta hugg och en apa/elefant över ansiktet. Gud så jag älskar dessa vackra ungar.

Nu vill jag väcka dem så jag kan pussa dem. Fast jag går och sover istället. ZZZZzzzzz

En sak som skaver..

Jag har en god vän, vi har känt varandra längst av alla som jag lärde känna när jag flyttade till Stockholm. Låt säga februari 1995 blev vi vänner. Jag var strejt då, dejtade en masse och hon var nyförlovad, höggravid och nöjd. 1996 blev jag kär i grannfrun och resten är historia, men en detalj i det hela är att min vän tyckte det där var ganska jobbigt. Nu har hon väl vant sig, men ibland så fascineras jag över hur otroligt dåligt omvärldsbevakningen verkar funka bland de där heterosarna.

Min vän, äh vi kallar väl henne för Anna, var här på lunch för någon vecka sen. Med sig hade hon sin mycket trevlige man som jag gillar. De är snälla och försynta människor.
Vi pratar om flickorna och om dagis, om deras tonåringar, mopeder, världsekonomi, jobb, gemensamma vänner och sånt och så får vi frågan – men hur visste ni vems föräldrar som skulle bli farföräldrar och vem som skulle bli morföräldrar? *mörkt skynke*

Naturligtvis svarar vi att barnen inte har några farföräldrar eftersom de inte har någon pappa, men dubbel uppsättning morföräldrar eftersom de faktiskt har två mödrar. Aha, smart tyckte mina vänner. På allvar.

Som sagt, jag svär, normalbegåvade, snälla människor som lever i en storstad. De läser massor, ser massor på teve, har tonårsbarn och är snälla. Men hallå….

Det där är en liten detalj i mitt liv, men det skaver. Deras sätt att tänka, förhålla sig till mig gör mig annorlunda, håller mig utanför. Det är jävligt tufft att hela tiden behöva korrigera och förklara.

Äh, jag är nog överkänslig. Och jag har andra vänner.

Öppna förskolan

Idag hann vi till Regnbågsgruppen på öppna förskolan. Det var trevligt, många Femmismammor var där och alla andra barn var pojkar! Våra tjejer var minst, nästa parvel var 10 månader. Det var väldigt roligt att se hur barnen låg till i utvecklingen och jag känner mig lite lugnad när jag såg hur robusta ungarna som var 15 månader var. För så gamla kommer våra småttingar vara när de ska börja på dagis. Vi är väldigt ambivalenta kring det där med tidig inskolning på dagis, men om vi inte försöker få in dem på hösten finns det nog ingen möjlighet att få en dagisplats överhuvudtaget. Eller hur funkar den där platsgarantin egentligen? *skriva upp på listan TA REDA PÅ*

Vi låter ungarna börja på dagis vid 15 månaders ålder, men vi har inte för avsikt att ha dem där särskilt långa dagar. Inte heller tänkte vi ha dem där alla veckans dagar, utan vi har en plan att de är på dagis mellan ca 9-15 och dessutom är en av oss hemma med en av tjejerna en dag i veckan. Nåja, vi får se hur det blir. Köerna är förfärligt långa, det byggs inga nya förskolor i vårt område utan de som byggs är väldigt långt ifrån där vi bor. *läggs på listan SAKER JAG KAN OROA MIG FÖR*

Och är det någon som har missat att jag börjar jobba nästa vecka? BLÄ. Fy fan vilken separationsångest jag har. Mina älskade barn. Hur ska jag kunna vara ifrån dem? Hur ska jag överleva utan att kunna andas in deras doft när jag behöver? Jag kommer stjäla med mig en väl insoven pyjamas i handväskan och smyga in i vilrummet när längtan blir för stark. Så ska jag lukta på Tintin eller Gladys pyjamas. Gråta en skvätt. Stackars stackars stackars mig.

 

Rätt eller fel

För så har vi gjort, K och jag. Vi har varit tillsammans vi två med båda barnen hela sommaren. Vi hade en plan att dela på barnen, att en tar en promenad med ena ungen medan den andra är hemma och tar hand om andra barnet. Då har man ett barn vars dagscykel man kan följa. När barnet sover, kan man sova.

Men det blev aldrig så. Vi har varit tillsammans, hela familjen hela sommaren. Kanske var det dumt? Vi hade sannolikt fått sova mer i de svåra perioderna och vi delat upp ansvaret mer.
Dessutom har ju alla sagt att man redan från början ska dela på tvillingar i korta stunder, att de behöver vänja sig att vara ifrån varandra. Men i vårt fall hade det varit totalt meningslöst, tjejerna har inte upptäckt varandra förrän precis nu, när de fyllt fyra månader. Nu blir de glada när de ser varandra, kanske för att de ser en annan bäbis, eller också är de medvetna om att de brukade vara väldigt nära varandra i magen.

Men tanken slår oss nu, när jag ska börja jobba om mindre än en vecka, kanske hade vi fått lite mer tid för oss själva och barnen som individer om vi delar upp ansvaret mer.

Ett riktigt test

Idag skulle jag vara ensam med barnen över gnisslingstiden. Ni vet den där tiden då det är för tidigt att lägga sig för natten, men alldeles för sent för en eftermiddagslur. K hade bokat en träningstid inne i stan kl 17 och jag var INTE glad när jag insåg att jag skulle vara ensam hemma mellan just 16-19. Men vi hade grälat klart om saken, det finns inte många träningspass som går dagtid eller efter 19.30. Och sur som ättika var jag när h0n lommade iväg.

Men mina fantastiska underbara barn! Lilla Gladys hade inte sovit mer än 20 minuter på eftermiddagen och det var som upplagt för ett sammanbrott – hon kämpade på och visade sitt allra bästa partytrick – att rulla från rygg till mage. Sen blir hon skitsur när hon väl ligger på mage för där ser man ju inget! Men hon rullade runt runt runt här på köksgolvet medan jag satt i skräddarställning och pratade med lilla Tintin. För skräddarställning verkar vara det som funkar när man är ensam med de två. Nära lekar och sånger med dem i famnen eller nära. Sen ombyte – inte på skötbordet utan på köksgolvet bredvid varandra. Turvis matning och så plötsligt somnar Gladys – i ny blöja och redan kvart i sex. Men vad gör man när hon vägrat eftermiddagstupplur?

Sen var det lilla Tintin och jag. Hon som pratar med den mjukaste finaste stämma jag någonsin hört . Flickan som älskar att pussas. Som blundar och ler och låter Mmmmmmmmmmmmmmmmmm när man låter sina läppar stryka över hennes kinder och försiktigt över näsan och munnen. Och sen när man ser på henne öppnar hon ögonen och är alldeles lycklig!

Hon somnade i min famn vid halv sju, glad och mätt. K kom hem vid sju och var orolig för att jag fortfarande var arg. Men jag satt där i soffan i barnens rum och var alldeles uppfylld av mitt lyckade uppdrag. Barnen sov tryggt och lugnt i sina sängar. Båda barnen somnade mitt i steget, glada och trygga. Jag fick känna mig som en bra mamma. Å vilken bra dag.

Det där med tröttheten

Många har sagt att det är jobbigt med barn. Jag har många gånger funderat kring detta – skulle jag orka? Jag har inte enorma mängder ork eller energi sedan tidigare och sömnbrist gör sitt till.

Vad ingen någonsin sagt till mig är att när man får barn är det inte som att lägga på alla de där måstena till samma person som man var innan. Jag blev ju en helt annan person som har helt andra förutsättningar att orka. Jag kan inte säga att jag idag är samma person som jag var låt säga i april. Jag har en helt annan syn på livet, jag har nya känslor jag inte känt förut och jag har mer av de gamla känslorna. Jag gör saker automatiskt  som jag inte ens visste att jag kunde. Eller rättare sagt, jag kunde ju dem inte i april.

Men visst är jag trött! Jag somnar ovaggad någon gång mellan 21-22 varje kväll, vardag som helgdag. Får jag sova till 7 är jag lyckligt lottad. Får jag gå upp bara tre gånger en natt är det fantastiskt. Fyra månaders (ja, för idag fyller flickorna 4 hela månader!) upphackad sömn gör sitt. Dessutom har möjligheten att sova middag försvunnit också eftersom småttingarna har helt separata sömnmönster och det är alltid någon som tjoar här hemma. Men jag kan sova sen. Kanske kan jag sova på vägen till jobbet i fortsättningen. Kanske kan jag ta en tupplur på lunchrasten. Eller också sover jag när flickorna flyttat hemifrån vid 30. Det går också bra. ❤ ❤