Tacksamhet

Älskade donator. Du har gett mig den vackraste gåva jag någonsin fått. Mina barn är friska, vackra och jag njuter så av att vara deras mamma. Jag önskar att du fick veta hur mycket de betyder för mig, vad din gåva har betytt i mitt liv. Kanske är du själv förälder och unnar andra samma lycka. Kanske är du ännu inte förälder men en generös man som förstår vad det betyder att längta efter barn. Kanske vill du inte ha egna barn men vill hjälpa andra som verkligen vill.

Idag är mitt hjärta fyllt av tacksamhet av att just du valde att donera dina spermier så att de kunde ge upphov till våra barn.

Tack älskade man.

Annonser

ÄNTLIGEN!

Äntligen kom svaret på frågan – varför? Våran lilla Tintin har fått sin första tand! Alla blöjbyten, alla hysteriska gråtattacker, all matvägran. Nu faller alla delar på plats. Å vad jag är stolt över min stora lilla tjej.

Det som aldrig blev

För nio år sedan jag gick jag och min dåvarande sambo på en sk föräldrakurs på RFSL. Meningen var att vi skulle försöka bli föräldrar tillsammans med en god vän. Det var en dålig kompromiss – ingen var riktigt nöjd med konstellationen men det var vad jag trodde min enda chans att bli förälder. Det var innan lagändringen som möjliggjorde insemination för lesbiska på svenska universitetssjukhus.

Det var en brokig samling människor i gruppen. Många lesbiska par som var på väg till Danmark. Ett killpar som funderade på hur och om de ville bli föräldrar.

Som ni vet blev jag aldrig förälder då. Det var apjobbigt att stöta samman med någon från föräldrakursen, jag gjorde långa omvägar om jag såg någon på avstånd. Vid något tillfälle råkade jag gå rakt in i en av gruppmedlemmarna, en tjej som var synbart gravid. Hon blev jätteglad av att se mig och började fråga om vi fått barn. Nej – det hade vi ju inte. Och dessutom hade vi (jag och förra sambon) delat på oss. Men det gjorde fruktansvärt ont att få frågan. Det Stora Misslyckandet.

Idag träffade jag på henne igen. Hon var på en Regnbågsträff tillsammans med sin dotter.  Jag var där med K och mina älskade döttrar. Det var uppriktigt roligt att träffa henne igen och den här gången gjorde det inte ont. Vi kunde t o m prata lite om hur det var för nio år sedan, då vi alla trodde vi skulle bli föräldrar väldigt snart. Jag känner mig hel nu. Mina gamla barnlöshetsärr börjar läka. Blekna. Jag vet hur den där sorgen äter upp en inifrån. Jag vet också hur det känns när den börjar ge vika, när man tar sig vidare. Att det går att komma  vidare.

Om jag inte träffat K, om vi inte kämpat vidare, om vi inte fått två fantastiska flickor där i maj – ja.. Då hade jag fortfarande varit barnlös. Men kanske hade jag inte varit i sorg. Det kan jag aldrig ta reda på. Tack och lov. För nu är jag där jag är. Jag är mamma. Jag har två underbara ungar som förgyller varenda vaken sekund.

Nöjda

Vi har rätt ont om pengar en tid framöver. Kombinationen deltidsarbete och investeringsbehov är inte den bästa. Vi behöver en ny dator här hemma, vår gamla startar inte länge. Vår bil behöver repareras och det kan inte vänta om den ska kunna användas framöver. Sen är det så att babyskydden börjar bli för trånga, vi måste skaffa två bilbarnstolar så snart som möjligt. Och det är ju det som är lite skillnad med två barn som är jämnstora, de kan aldrig ärva något av varandra. Vi måste ha två av allt – samtidigt.

Men igår hade jag tur. Efter att ha scannat på Blocket efter de bilbarnstolar vi var på jakt efter, hittade jag en kampanj på en barnaffär. Bilbarnstolarna var nersatta med 30% eftersom en ny modell var i antågande. Så istället för 6.000 kronor så fick jag två splitter nya bilbarnstolar för 4.000 kronor. Det är hutlöst mycket pengar, men ändå 2.000 kronor mindre än vad jag trodde jag skulle behöva betala. Dessutom kommer de här stolarna i räcka i ungefär 4 år framöver. Då blir det inte lika mycket pengar. Det viktigaste av allt är att ungarna är säkra där bak i baksätet.

Nöjd!

Hemma igen

Har varit på mitt utbildningsinternat i skärgården några dagar. Det har varit kallt men otroligt roligt och lärorikt. Nu är jag hemma igen och det känns fantastiskt.

Mest fantastiskt var nog att när jag gick in i barnens rum i morse så STOD Gladys mot spjälorna och log!