Tänk om jularna var som påskarna

Påsk är utan tvekan min favorithögtid. Det finns liksom inga mallar för hur påsken ska firas. Jo, ägg ska det finnas och möjligen lite godis och fjädrar. Men annars känner jag mig rätt fri kring hur påskfirandet ska genomföras. Vi väljer i år att fira påsken rätt stillsamt, jag har ju dessutom just kommit upp på benen efter en vecka i sjuksängen. I dag var fina vänner på besök, de lekte och lekte och lekte och lekte med våra barn så mammorna blev alldeles lyckliga. Det är så underbart att se våra små flickor knyta vänskapsband med människor. De är så sociala, Tintin är så flirtig och Gladys är främlingsfientlig på sitt eget lilla sätt. Hon är rädd i fem-tio minuter och gråter om någon råkar titta åt hennes håll. Får hon vara i fred under den här tiden går det senare alldeles utmärkt att bli upplyft av främlingen och därefter är främlingen än kär vän.

I morgon fyller jag år och då kommer vänner och deras son W förbi på påskmiddag. W är 4 månader yngre än flickorna och bedårande, ska bli så kul att käka påskmiddag med honom och hans mammor.

Vi har haft en toppendag jag och K. Vi har varit hyfsat utsövda,  vi har ätit och druckit gott. Lagat mat inför i morgon och hunnit i fatt med en massa småsaker. Jag har klippt mig och tonat håret – något jag borde ha gjort typ i början av januari – men NU blev det av!

Och så börjar jag bli frisk. Kortisonet ja fick utskrivet hjälper lungorna återhämta sig och jag orkade t o m ta en liten promenad ute i det ljuvliga vädret idag. Så underbart. Det finns verkligen ett stort gruskorn sanning i talesättet – den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en. För fy vad jag avskytt att vara sjuk. Allting var svårt, att orka ta hand om barnen, att sova, att vara vaken, att orka äta, att orka tänka. Nu när orken börjar komma tillbaka har jag större tålamod med barnen också. Inte för att de är särskilt jobbiga eller så, men ändå.. I bland skriker de utan synbar anledning och den sista veckan har jag verkligen haft det jobbigt med höga skrik.

Nä, det här blir verkligen en bra påskhelg. Jag känner det. Jag är glad. K är glad. Flickorna är friska och glada och vädret är soligt. Tjoho!

Glad påsk på er alla.

Annonser

En ynnest

Om några dagar fyller jag år. Medelålders om det går mig väl. För nu har jag nog definitivt nått halvvägs, jag tror ingen tror jag blir äldre än 90 år. Ingen i min släkt har väl någonsin blivit över 85.

Medelålder, vet inte vad gängse tolkning av ordet innebär men för mig betyder det mitt i. Hälften. Kullen på normalfördelningskurvan. Och jag är där. Nu kan jag inte ducka längre (fast vafan, det har väl jag aldrig gjort) jag är ÄR nu medelålders. Och det är så jäkla ok. Åldersnojor? Jovars, jag gillar inte kroppens förfall, att det knarrar i kroppen när jag går i trappan. Jag gillar inte att jag stelnar i leder när jag sitter länge på golvet med barnen. Men å vad jag gillar att ha levt så här länge. Vad roligt jag har! Och jag har ju bara känt min fru i 4,5 år och mina barn i knappt ett så det kan ju bara bli roligare och roligare ju mer vi lär känna varandra! Eller hur?

Det är inte så dumt mina vänner. Åldrandet är inte så dumt. Alternativet vore så mycket värre.

I morgon är det 20 år sedan min far dog. Han var 45 år då. Det är så vansinnigt ungt att dö när man är 45, speciellt när man bara rycks bort från jordens yta som min far gjorde. Ingen sjukdom. Inget som förvarnade. Bara ett *poff* och sen inget mer. Den totala tystnaden. Frånvaron. Jag kommer att tända ett ljus för honom, kanske orkar jag ta mig till Skogskyrkogårdens minneslund för att tända ett lite ljus där. Jag hade önskat att jag vore hemma i min hemstad för att besöka hans grav i morgon, men nu är det inte så..

Ynk

femte dagen med 39 graders feber. Rethostan har utvecklats till en riktig skrällhosta och bronkerna gör ont. Så pass att jag och Vårdguiden var överens om att låta doktorn lyssna på dem så att jag inte för tredje gången i livet åkt på lunginflammation. För det är inte roligt kan jag säga eder kära läsare.

Men nej, ingen lunginflammation. Jag fick lämna lite blod för att doktorn ska kunna ge rätt medicin och nu sitter jag hemma och väntar på att han ska ringa tillbaka och ge mig recept.

Orken är på noll och i morgon ska K jobba. Buhuuuu..

nä nu är det inte rättvist

Jag är ju sjuk. Riktigt jäkla dyngförkyld men äntligen äntligen börjar ungarnas förkylning ge sig. Gladys snor är numera klart och inte så frekvent och Tintin lekte så glatt i går. Men i morse ville hon sova vidare när Gladys vaknade. Och efter en timmes lek efter morgongröten ville hon gå och lägga sig. Skumt.
Nu vet vi varför – lilla älskade Tintin är sjuk. IGEN! Jätterosslig, snorig men har ännu inte feber. Nu tycker jag faktisk synd om oss, vi har inte haft en hel frisk dag mellan de TRE förkylningarna. Jag fattar inte varför vi blir så drabbade, vi har inte barnen på dagis, vi åker sällan kommunalt med de små, vi har en god handhygien (de vuxna, barnens är förstås bedrövlig) och vi undviker förkylda människor. Varför varför varför? Nu börjar orken tryta på allvar. Vi sover dåligt när barnen är friska, gissa hur vår sömn är när någon eller båda flickorna är sjuka?
Stackars stackars Tintin. Stackars stackars oss.

oh the irony

i natt blev jag förpassad till gästsängen i källaren. Jag snarkar värre än någonsin när jag är förkyld – vilket jag är och dessutom har jag begåvats med en vidrig hosta.

Nere i källaren är det tyst, knappt några ljud från övervåningen tränger ner, som upplagt för god sömn. NOT! Jag vaknade vid 01.30 och det är lögn i helsefyr att somna om. Näsan värker, huvudet värker, kroppen värker, luftrören piper. Det är hemskt! Så nu sitter jag ändå här uppe vid köksbordet och dricker te. Var tog min natt av ostörd sömn vägen? Förhoppningsvis kan jag avlasta K lite om barnen vaknar, sitter jag här hör jag dem. Det gör jag inte från källaren.

Så nu blir det lite dumsurf någon timme innan jag förhoppningsvis kan somna om.

baciller

eller om det är virus har drabbat Regnbågsmamman. Jag är däckad med feber och snuva. Det är nog första gången som barnens åkommor drabbar mig men nu tog det sig. Jag är ömklig, tycker väldigt synd om mig själv och ingen glass finns det. Buhuuuu

Små ögonblick

Vissa ögonblick är magiska. Om man är närvarande i nuet. I dag satt jag med mina sjuka småtjejer på köksgolvet och skalade en apelsin. De satt bredvid och var allmänt feberblossiga och snoriga. När apelsinen var skalad pillade jag ut små filébitar och erbjöd var och en. Gladys var som vanligt skeptiskt eftersom det var mat, men Tintin åt med stor aptit. Men så småningom – när Gladys fick dra loss bitarna själv från klyftan – då tog hon in små bitar i munnen. Grimaserade och svalde. Flera gånger upprepade hon ritualen, varje gång med samma grimas. Vi satt där i säkert tjugo minuter och mumsade apelsin. Det droppade fruktsaft överallt. Fruktkött satt på oss alla och på golv, väggar och alla köksskåp. När vi var klara fick jag förflytta oss alla till badrummet där alla kläder åkte av och en viss rengöring av ansikten, öron, fötter och händer fick ske. Och sen när barnen och mamman var rena fick köket sig en omgång. Men vilken härlig kvart. Mina sjuka barn åt apelsin för första gången och vi hade en magisk stund tillsammans.