Tänk om jularna var som påskarna

Påsk är utan tvekan min favorithögtid. Det finns liksom inga mallar för hur påsken ska firas. Jo, ägg ska det finnas och möjligen lite godis och fjädrar. Men annars känner jag mig rätt fri kring hur påskfirandet ska genomföras. Vi väljer i år att fira påsken rätt stillsamt, jag har ju dessutom just kommit upp på benen efter en vecka i sjuksängen. I dag var fina vänner på besök, de lekte och lekte och lekte och lekte med våra barn så mammorna blev alldeles lyckliga. Det är så underbart att se våra små flickor knyta vänskapsband med människor. De är så sociala, Tintin är så flirtig och Gladys är främlingsfientlig på sitt eget lilla sätt. Hon är rädd i fem-tio minuter och gråter om någon råkar titta åt hennes håll. Får hon vara i fred under den här tiden går det senare alldeles utmärkt att bli upplyft av främlingen och därefter är främlingen än kär vän.

I morgon fyller jag år och då kommer vänner och deras son W förbi på påskmiddag. W är 4 månader yngre än flickorna och bedårande, ska bli så kul att käka påskmiddag med honom och hans mammor.

Vi har haft en toppendag jag och K. Vi har varit hyfsat utsövda,  vi har ätit och druckit gott. Lagat mat inför i morgon och hunnit i fatt med en massa småsaker. Jag har klippt mig och tonat håret – något jag borde ha gjort typ i början av januari – men NU blev det av!

Och så börjar jag bli frisk. Kortisonet ja fick utskrivet hjälper lungorna återhämta sig och jag orkade t o m ta en liten promenad ute i det ljuvliga vädret idag. Så underbart. Det finns verkligen ett stort gruskorn sanning i talesättet – den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en. För fy vad jag avskytt att vara sjuk. Allting var svårt, att orka ta hand om barnen, att sova, att vara vaken, att orka äta, att orka tänka. Nu när orken börjar komma tillbaka har jag större tålamod med barnen också. Inte för att de är särskilt jobbiga eller så, men ändå.. I bland skriker de utan synbar anledning och den sista veckan har jag verkligen haft det jobbigt med höga skrik.

Nä, det här blir verkligen en bra påskhelg. Jag känner det. Jag är glad. K är glad. Flickorna är friska och glada och vädret är soligt. Tjoho!

Glad påsk på er alla.

En ynnest

Om några dagar fyller jag år. Medelålders om det går mig väl. För nu har jag nog definitivt nått halvvägs, jag tror ingen tror jag blir äldre än 90 år. Ingen i min släkt har väl någonsin blivit över 85.

Medelålder, vet inte vad gängse tolkning av ordet innebär men för mig betyder det mitt i. Hälften. Kullen på normalfördelningskurvan. Och jag är där. Nu kan jag inte ducka längre (fast vafan, det har väl jag aldrig gjort) jag är ÄR nu medelålders. Och det är så jäkla ok. Åldersnojor? Jovars, jag gillar inte kroppens förfall, att det knarrar i kroppen när jag går i trappan. Jag gillar inte att jag stelnar i leder när jag sitter länge på golvet med barnen. Men å vad jag gillar att ha levt så här länge. Vad roligt jag har! Och jag har ju bara känt min fru i 4,5 år och mina barn i knappt ett så det kan ju bara bli roligare och roligare ju mer vi lär känna varandra! Eller hur?

Det är inte så dumt mina vänner. Åldrandet är inte så dumt. Alternativet vore så mycket värre.

I morgon är det 20 år sedan min far dog. Han var 45 år då. Det är så vansinnigt ungt att dö när man är 45, speciellt när man bara rycks bort från jordens yta som min far gjorde. Ingen sjukdom. Inget som förvarnade. Bara ett *poff* och sen inget mer. Den totala tystnaden. Frånvaron. Jag kommer att tända ett ljus för honom, kanske orkar jag ta mig till Skogskyrkogårdens minneslund för att tända ett lite ljus där. Jag hade önskat att jag vore hemma i min hemstad för att besöka hans grav i morgon, men nu är det inte så..

Ynk

femte dagen med 39 graders feber. Rethostan har utvecklats till en riktig skrällhosta och bronkerna gör ont. Så pass att jag och Vårdguiden var överens om att låta doktorn lyssna på dem så att jag inte för tredje gången i livet åkt på lunginflammation. För det är inte roligt kan jag säga eder kära läsare.

Men nej, ingen lunginflammation. Jag fick lämna lite blod för att doktorn ska kunna ge rätt medicin och nu sitter jag hemma och väntar på att han ska ringa tillbaka och ge mig recept.

Orken är på noll och i morgon ska K jobba. Buhuuuu..

nä nu är det inte rättvist

Jag är ju sjuk. Riktigt jäkla dyngförkyld men äntligen äntligen börjar ungarnas förkylning ge sig. Gladys snor är numera klart och inte så frekvent och Tintin lekte så glatt i går. Men i morse ville hon sova vidare när Gladys vaknade. Och efter en timmes lek efter morgongröten ville hon gå och lägga sig. Skumt.
Nu vet vi varför – lilla älskade Tintin är sjuk. IGEN! Jätterosslig, snorig men har ännu inte feber. Nu tycker jag faktisk synd om oss, vi har inte haft en hel frisk dag mellan de TRE förkylningarna. Jag fattar inte varför vi blir så drabbade, vi har inte barnen på dagis, vi åker sällan kommunalt med de små, vi har en god handhygien (de vuxna, barnens är förstås bedrövlig) och vi undviker förkylda människor. Varför varför varför? Nu börjar orken tryta på allvar. Vi sover dåligt när barnen är friska, gissa hur vår sömn är när någon eller båda flickorna är sjuka?
Stackars stackars Tintin. Stackars stackars oss.

oh the irony

i natt blev jag förpassad till gästsängen i källaren. Jag snarkar värre än någonsin när jag är förkyld – vilket jag är och dessutom har jag begåvats med en vidrig hosta.

Nere i källaren är det tyst, knappt några ljud från övervåningen tränger ner, som upplagt för god sömn. NOT! Jag vaknade vid 01.30 och det är lögn i helsefyr att somna om. Näsan värker, huvudet värker, kroppen värker, luftrören piper. Det är hemskt! Så nu sitter jag ändå här uppe vid köksbordet och dricker te. Var tog min natt av ostörd sömn vägen? Förhoppningsvis kan jag avlasta K lite om barnen vaknar, sitter jag här hör jag dem. Det gör jag inte från källaren.

Så nu blir det lite dumsurf någon timme innan jag förhoppningsvis kan somna om.

baciller

eller om det är virus har drabbat Regnbågsmamman. Jag är däckad med feber och snuva. Det är nog första gången som barnens åkommor drabbar mig men nu tog det sig. Jag är ömklig, tycker väldigt synd om mig själv och ingen glass finns det. Buhuuuu

Små ögonblick

Vissa ögonblick är magiska. Om man är närvarande i nuet. I dag satt jag med mina sjuka småtjejer på köksgolvet och skalade en apelsin. De satt bredvid och var allmänt feberblossiga och snoriga. När apelsinen var skalad pillade jag ut små filébitar och erbjöd var och en. Gladys var som vanligt skeptiskt eftersom det var mat, men Tintin åt med stor aptit. Men så småningom – när Gladys fick dra loss bitarna själv från klyftan – då tog hon in små bitar i munnen. Grimaserade och svalde. Flera gånger upprepade hon ritualen, varje gång med samma grimas. Vi satt där i säkert tjugo minuter och mumsade apelsin. Det droppade fruktsaft överallt. Fruktkött satt på oss alla och på golv, väggar och alla köksskåp. När vi var klara fick jag förflytta oss alla till badrummet där alla kläder åkte av och en viss rengöring av ansikten, öron, fötter och händer fick ske. Och sen när barnen och mamman var rena fick köket sig en omgång. Men vilken härlig kvart. Mina sjuka barn åt apelsin för första gången och vi hade en magisk stund tillsammans.

Jaja..

En fin vän gratulerade mig till att ha blivit av med helveteskärringen på jobbet. Och avslöjade i samma sekund att hon hittat min blogg. Jag kan nog konstatera att jag kan sluta låtsas att jag är anonym. Jag får anta att ni som läser vet vem jag är. Och det är ok. Och den fina vännen är naturligtvis välkommen att fortsätta läsa 🙂

Ja, vad händer hos Regnbågsmamman? Gladys fick hög feber för några dagar sedan. Först trodde vi det var tänderna för hon visade initialt inga tecken på förkylning. Men det var det. Snor snor snor. Gladys sov i nästan två dygn innan febern gav vika och nu är det Tintins tur att bli sjuk. Hon är vissen, har hög feber och gråter mellan tupplurarna. Hon sover och sover och sover dagtid och gnäller och gråter och gnäller nattetid. Hon äter åtminstone men Gladys matvägrar fortfarande, endast flytande ersättning går ner. Hon har regredierat, suger på huden hon kommer åt, pickar när hon kommer nära och söker bröstet. Och även om hon är feberfri är hon fortfarande sjuk. Väldigt medtagen och väldigt gnällig. Älsklingarna.

Vi turas om att tillbringa dagarna på golvet med ledsna småttingar i famnen. Jag känner mig otillräcklig, min famn är för liten för två små och jag skulle sannerligen behöva ett halvdussin armar till.

Alla sorters reserver är slut nu. Vi har vaknat varje timme varje natt i mer än en vecka nu. Med början i natt så delar vi mammor på oss, vi sover halva natten i det avsides belägna källargästrummet. Och på söndag kommer en av mormödrarna till Stockholm efter sin resa – då kan vi kanske få några timmars avlastning.
Och i går fick jag besked att min jämnåriga kollega som drabbades av malignt melanom för ett år sedan nu tillbringar sina sista dagar i hemmet i sällskap av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Fy fan.

samma samma och ändå inte

Vi sover inte. Tintin skriker på nätterna, vi utesluter det vi kan (fylld blöja, hunger, smärta) sen vaggar och vyssjar vi – och så småningom brukar hon somna om. Men det blir inte många timmars sömn för någon här hemma.

Gladys sover gott när hon väl somnat, men helst ska hon ligga nära en mamma och hålla bägge sina händer i mammahänder. Då känner hon sig trygg och kan somna. Förstår inte hur hon kan sova genom Tintins illskrik på nätterna, men det kan hon. Tacksam för det.

K kämpar på sitt skitjobb, de är inte sjyssta och vetskapen att företaget sannolikt upphör att existera april nästa år gör henne motiverad att söka sig vidare, men vart? Hon har sin lärarlegitimation, hon har behörighet till gymnasieskolan men det finns inga tjänster att söka. Under de nästan 2 år som hon haft sin behörighet har det funnits NOLL heltidstjänster att söka och 3 halvtidstjänster, varav EN i Stockholm. Så det blir nog en ny tillfällig lösning. Kanske blir det bättre så. Vi får se..

Tintin har lärt sig säga ”Titta” nu. Och ”Tittut” kan de båda säga sedan tidigare. Gladys säger ”MBAPP” när hon vill ha napp, visa något, klättrar på ett bra ställe. Kanske betyder det ”Kolla Mamma” eller också är det bara ett kul ljud att göra. Tintin klickar med tungan. Supermysigt.

 

 

Perspektiv

Idag var jag på en avtackning på jobbet. En kollega går i förtida pension vid 63 års ålder. En sån där kollega som är bullrig och burdus men aldrig taskig och otroligt generös med tid, intresse, engagemang.

Han har prostatacancer med metastaser i skelettet, behandlingarna fungerar inte för honom. Så ironiskt, han har ägnat hela sitt liv åt att förbättra vården för de som behöver och nu när han behöver vården fungerar inget.

Hälften av oss som var på avtackningen visste om varför han väljer en tidig pensionering, den andra hälften tror att han ledsnat, vill hinna leva upp pengarna och dö lycklig och pank. Och så kanske det blir! Oddsen är väl bara att han inte lever i så många år. Nu vill han prata med sina barn, pussa sitt barnbarn, resa.

Han var glad. Han verkade vara genuint glad för den stora uppslutningen på hans kalas. Hans närmaste kollegor och chef sjöng en fin sång för honom. Han berättade om sina planer för närmaste dagarna, på fredag skulle han köpa en ny dator hem och på måndag skulle han resa till Italien några dagar. Sen visste han inte riktigt men det ordnar sig nog..

Jag åkte hem till min familj och pussade mina älskade barn. Gav dem mat och badade dem och sen fick Gladys somna i min famn. Jag är så tacksam för mina gåvor. Jag är så tacksam för livet.