Sorglig insikt

I säkert 20 år har det spelats en handbollsturnering på ängen strax bakom vårt hus. Massor av ungdomar samlas för att under några dagar kämpa om ära och medaljer. En dag var jag och de mina ute på en promenad i området då vi mötte ett gäng, låt säga 11-åringar, fortfarande iklädda matchtröjor som var på jakt efter det köpcenter som finns i närheten. De var från Småland och lite vilse och K och jag kunde hjälpa dem på rätt väg. Vi pratade lite om deras resultat, de var nöjda med dagens matcher men annars hade de mest fått spö på planen berättade de. När vi skiljdes kände jag hur mycket jag tycker om barn. Jag tycker verkligen verkligen om ungar. I nästan alla åldrar. Och det är något jag inte kunnat leva ut förut, inte fått tillåtelse av mig själv eller ens min livsstil att älska barn. I den livsstil som jag tidigare tillhörde DINK (double income no kids) så ansågs barn skräniga och i vägen. Min förra bekantskapskrets välkomnade resorter där barn var barnförbjudna och caféer och restauranger med barnförbud var väl sedda. Men jag satt där med värkande hjärta och längtan. Efter egna barn. Efter andras barn. Efter barn.

Kanske var det så att jag inte kunde tillåta mig att släppa in barn i mitt längtande hjärta för då skulle sorgen över att inte ha egna barn krossa det? Nu när välsignade Tintin och Gladys finns, nu kan jag tillåta mig att känna. Fina ljuvliga barn! Härliga bråkiga ungar! Så sorglig insikt men enorm tacksamhet mot universum. Tack. TACK!

Annonser

Skryt

Jag tycker att vi har väldigt begåvade barn. Gladys försöker sedan länge använda allting som hatt, hon ääälskar att ha mössa eller hatt på sig. Bunkar, väskor, raggsockor – ja allt försöker hon få på skallen. Tintin är mer konservativ, hon försöker sätta strumpor på fötterna och kliva in i mammans skor. Hon kämpar och kämpar och kämpar med strumporna, envis som attans. Jag tycker de är väldigt härliga mina små. Och smarta!

 

Så länge varar 30 sekunder

Idag var jag och K med flickorna på Öppna förskolan. Det var säsongsavslutning för Regnbågsgruppen. Tjejerna var på toppenhumör, båda hade sovit sig i form i bilen på vägen dit. Mammorna hade hunnit dricka kaffe och pedagogen Lotta hade haft tid att dela med sig av sin kunskap kring inskolning och annat. Gladys inventerade bollhörnan och Tintin undersökte barnvagnsrampen tillsammans med K. Helt plötsligt. Ett skrik! Tintin hade på en sekund valt en annan väg ner för rampen än där K stod och tog emot. K såg hur hon föll nerför ett trappsteg och sen ett till. K lyfte upp Tintin i famnen och barnet skulle just brista ut i ett gallskrik när hon tuppade av. Medvetslös! Paniken i dessa 30 enormt långa sekunder! Vi klappade, vi ropade, vi försökte få henne tillbaka. Hon vaknade så småningom till sans och var förtvivlat ledsen. Vi ringde sjukvårdsupplysningen och de gav oss rådet att åka till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus, just för att Tintin varit medvetslös. Gladys lämnade vi in till mormor D på vägen till Karolinska. Lilla modiga, härliga tuffa Tintin. Med hela pannan full med bulor efter fall och elaka myggor tultade hon omkring där i väntrummet. Nappen i munnen.

Det blev en lång dag men efter 5 timmar fick vi ok att lämna sjukhuset. Nu får lilla Tintin sova inne i vårt rum inatt och hon ska ta det lite lugnt i en vecka. Usch vilken erfarenhet. Vilken tur att allt gick bra. Älskade unge!

Bloggeri bloggera

Ja, ont om inlägg är det gott om. Det är svårt att skriva numera. Först rent praktiskt, det finns väldigt lite tid. Sen så är det så att flickorna inte gillar mitt knattrande på datorn. Det stör dem, trots en stängd dörr mellan rummen. Men jag skulle nog behöva skriva mer. Märker att jag mår bra av att skriva.

Sen det där med att ens vänner, ens fru och andra som kanske vet vem man är läser, det är också något jag måste hantera. Kanske lösenordsskydda lite mer? Få det som vana att lösenordsskydda lite inlägg. Och försöka använda bloggen som jag gjorde i början. Hitta tillbaka till mig själv igen. Som jag var när jag var jag. Nog för att jag är jag nu också, vafan ibland är jag för mycket jag.  Som idag. ÄNTLIGEN hade jag kommit med på yogapasset som blir fullbokat 07:30 varje måndag när gymmets bokningssystem släpper platserna kl 7. Jag hade ställt klockan för att hinna logga in och boka för två veckor sedan då tiden släpptes. Och jag fick en plats! Idag var det dags, jag trotsade förkylningen och latmasken och släpade mig iväg – mitt i läggningen av barnen. Men iväg kom jag. Motvilligt eftersom jag egentligen hatar att röra på mig. Men ombytt, klar, i tid, på plats. Loggar in på gymmet och *poff*. Inget pass. Går fram till kassan och ursäktar mig och frågar om varför det inte kommer upp något yogapass när jag loggar in. För att det pågår, det började för nästan 45 minuter sedan. JAG VAR EN TIMME FÖR SEN! Jag är alldeles för mycket jag vill jag lova. Så besviken, så arg. Helvete.

Nu är jag hemma igen. Tack och lov gick läggningen smärtfritt, men jag är sur. Sitter här i träningsoutfit och känner mig lika lat som jag är.

Men blogga mer, ja det ska jag.

Ursäkt

Men hörni, förlåt. Förra inlägget var verkligen ett lågvattenmärke – fy helsicke vilket tråkigt inlägg. Vilket tråkigt liv jag verkar ha! Fast det är inte tråkigt, det är bara lite enahanda ibland. 

Privat revolt

Jag vägrar. Självscanna. Jag har slutat. När man har ett fåtal varor kan jag se nyttan med att scanna för att slippa stå i kö och snabbt komma ur affären, men numera har jag alltid ett berg av varor i kundvagnen. Det tar en evig tid att scanna allt och sedan få ner det i påsar. Dessutom är mjölk och yogurt och alla hårda förpackningar längst bort i butiken och de vill jag ha i botten på mina kassar så varorna ligger ju huller om buller i vagnen tills jag kommit fram till mejerikassan ändå. Då kan de ju ligga kvar där ända fram till disken. Dessutom. Jag åkte på den där förba**ade kontrollen varenda gång jag handlade i butiken. Inte en enda gång hade jag glömt scanna, men däremot hade jag scannat dubbelt en gång och en gång hade etiketten på äpplena fallit bort och när kassören kontrollslog så diffade det tre gram = avvikelse och sedan dess åker jag alltid på kontroll. Så jag slutar scanna. Jag står i vanliga kön med mitt varuberg och packar upp i precis den ordning som jag sedan tänker packa ner alla varorna i kassar. Det blir bra. Bättre. Vilken rebell jag är.

Sommarvånda

Jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte var säker på att det var en bra sak med 10 veckors gemensam ledighet. Det hade kunnat ta hus i helsike mellan K och mig. Nu kan jag meddela att gemensam ledighet var på pricken vad vi behövde. Mycket av frustrationen och annat har försvunnit när vi fått tid tillsammans och faktiskt hunnit och orkat prata med varandra. Men tiden hos familjerådgivningen finns kvar.

Som jag sagt tidigare – jag har inte förstått hur lite tid vi faktiskt har. Det finns aldrig tid att fixa med huset, påta i rabatter, sy gardiner, städa i matkällaren osv. Men nu finns det det! När K ägnar sig åt flickorna kan jag sy eller laga storkok. När jag är med tjejerna kan K baka matbröd, påta i trädgården eller sätta upp hyllor. Så underbart att känna att vi faktiskt kommer vidare! Att det finns en liten strimma tid och ork att göra mer än byta blöjor mata barn trösta barn lägga barn leka med barn bära barn läsa för barn osv.

Ljuvliga ljuvliga ungar. Min största glädje och lycka. Den som läser den här bloggen och tror att jag klagar läser in fel innebörd i mina ord. Jag är lycklig som få över att äntligen vara förälder. Det är krävande på ett sätt som jag aldrig kunde ana men det är inte flickorna som är krävande, det är allt runt omkring. Mina döttrar är underhållande, roliga, mysiga, pussiga och världens bästa sällskap. Men jag och vi hinner aldrig med det vi behöver göra och det gör att vårt äktenskap tar stryk. Det och sömnbristen. Den eviga, pågående sömnbristen. Herregud, vad välsignade de är som får sova om nätterna. Nu ska jag sluta skriva  och istället sätta mig på golvet med mina barn. Vi har fått en stor laddning utsorterade barnböcker från Ks exfru med familj och böckerna roar både barnen och oss vuxna. K sover en liten bonustimme.

Ha en fin dag!