Men vaf*n

I lördags skulle vi på 40-årsmottagning i norra Stockholm. Det är goda vänner till oss och barnens bästa barnvakter. Men mammorna var stressade inför hemmets stundande fotografering och försäljning så det var en stressad stämning hemma. Dessutom var ju bilbarnstolarna bortmonterade från bilen eftersom de blev nerkräkta på väg hem från förra kalaset vi var på. Så stress, dåligt humör och allmänt kink var det i bilen på vägen till kalaset. Flickorna i färglada klänningar. Fint paket. Precis när vi åker in på parkeringen vid målet, kräks Tintin ner finkläderna. Rutinerade morsor har extrakläder i väskan, men de var ju mer skräpkläder än kalaskläder. Trist. Vad som mer var trist var att när vi lämnar bilen så börjar K en mening med ”bli inte arg nu men… ”

Hon hade precis insett att när vi lämnade hemmet i all hast, hade hennes nya telefon legat på taket på bilen. I telefonfodralet låg såväl hennes legitimation som betalkort, ica-kort och rikskuponger. Inte mycket att göra. Antagligen föll allt av någonstans i Södra länken. Mobilen är nog krossad och överkörd. Vi har spärrat såväl telefon som kort, men jäklars. Vilket onödigt strul. Stackars K. Stackars stackars K.

Kalaset var trevligt förresten. Flickorna trivdes båda två och Tintin, den stora djurvännen, fick klappa tre hundar i olika storlekar. Och ingen kräktes på vägen hem.

Annonser

Irriterande

I går hade jag verkligen en dålig dag. Glasögonen gick sönder. Barnen skrek nästan hela vägen till förskolan och telefonen studsade i stentrappan.
Och så fick jag veta att det uppskovsbelopp jag har i det nuvarande huset kommer att halveras när vi flyttar till ett större, dyrare hus. Det innebär att jag kommer att få betala in ca 200 tkr i skatt. Pengar som finns om vi säljer med vinst, men som skulle ha använts till en renoveringsbuffert. Eller extrasatsning vid budgivning. Irriterande. Men det har med äganderätt att göra. Vi skulle behöva göra en inbördes ägandejustering för att uppskovbeloppet skulle ligga kvar, och det vill vi inte. Å andra sidan kostade det mig 19 tkr bara i år att ha uppskovet, så kanske kan det ändå vara en bra idé att bli av med det. Fast jag hade inte räknat med det. Irriterande!

Potta

Vi har en potta som står i badrummet. Vi pratar nästan aldrig om den, men ungarna vet vad den är till för. Ett par gånger har Tintin bett om att få sitta på den, men utan att det har blivit något som helst resultat. Hon sitter i fem sekunder och sen upp igen.

I går när jag var på toa kom hon och ville sitta på pottan. Hon satte sig och tralalala… hon gjorde både det ena och andra. Bara så där. Herregud. Jag vill lägga upp bevis på Facebook, skrika över taken över hennes bedrift! Jag är så stolt! Duktiga lilla Tintin.

Hon

Jag har vänner som är mitt i en skilsmässa. Det är hårda ord, otrohet, bråk om pengar och vårdnad. Bråk om var det lilla barnet ska bo. Ångest att inte få bo med sitt barn. Ilska. Hat.
Ibland finns det kärlek som inte längre är besvarad.

Det påverkar mig. Berättelserna om döende kärlek. Jag har sorgen kvar i kroppen. Mina ben består av kalk och sorg. Sorg över den gamla kärleken som tog slut. När jag blev lämnad. För att den jag älskade inte längre ville det jag ville. Nu – många år senare är jag tacksam för att det blev så, men då. Svart sorg.

Sorgen som uppstod när K flyttade ut och lämnade. Känslan av att inte få välja, bestämma. Bli lämnad. Svart avgrund. Alla löften. Allt hopp.

Nu. Bara tanken på att inte få dela mina barns alla dagar tillsammans med K gör mig kräkfärdig. NEJ VI SKA INTE SKILJAS! Vi har det bättre än någonsin tillsammans och jag älskar min K bortom vett och sans. Jag blir bara påmind när jag läser bloggar. Jag blir påmind om hur jävligt det faktiskt kan vara. Och jag blir också påmind om hur fruktansvärt lycklig jag över att ha en K i mitt liv. Hon är grunden till allt! Utan henne hade varken Gladys eller Tintin funnits. Mina vackra barn som liknar K på varsitt sätt. Min fina, vackra, kloka, roliga fru som jag älskar så.

Tack älskade. För att du finns. För att du valde mig. Jag älskar dig.

It’s a first for everything

Å vilken fin påskhelg vi haft. Familjen tillsammans. Massor massor av tid att följa småttingarnas lust. Gå vart de vill. Göra det de vill.
Vi har varit hemma i området och fixat i trädgården. Klättrat i gungställningar och lekt i sandlådorna. Grillat korv. Druckit kaffe ur termos. Både jag och K älskar utomhusliv. I höst blir det skogspromenader med kantarelljakt för hela familjen. 🙂 Sånt enormt mys!

Vi har förstås inte hunnit allt vi skulle hinna. Vi har inte tömt och packat och flyttat grejer som vi hade tänkt, men vi har fått prata med våra barn. Vi har kramats och sovit. Ätit och pysslat. Det är otroligt viktigt. Ungarna pratar jättebra nu. Gladys ligger lite före Tintin, antagligen för att hon hela tiden vill ha vår uppmärksamhet. Tintin sitter gärna för sig själv i ett hörn och läser en bok, leker med nallarna eller bara fixar något. Hon är så självständig den lilla älsklingen. Det är inte Gladys. Hon vill vara tillsammans. Helst sitta i knät.

I lördags pratade Tintin i telefon för första gången. Tidigare har hon suttit och lyssnat på när Momma/Mormor/Morfar eller någon ringt, men den här gången så sa hon ”hej Momma! Badar. Bye bye”. Och Gladys fick ett skrapsår på knät för första gången i går. Vi hade lite påsklunch för Ks släktningar och våra uppklädda ungar sprang iväg till lekparken i vita strumpbyxor. Med vår välsignelser såklart. En regel gäller härhemma, barnens kläder (oavsett om det är klänning, byxor, stil och färg) ska vara lekvänliga och lektillåtna. Inte sitta fint och låta bli att smutsa ner sig. Ju smutsigare kläder – desto roligare har de sannolikt haft. Gladys hade bråttom när hon skulle springa ifatt Tintin och Storkusin Gurkan och trillade inte bara en gång utan två på sitt ena knä. Jag kände mig så stolt! Jag har en dotter med skrapsår på knät! Hennes första. Min fina duktiga älskade dotter. Som ligger och pussar min arm i mörkret när hon inte kan somna om ordentligt. Som borrar in sin panna i min kind. Som kryper så nära så nära när hon ska sova. Som tankar energi genom att sitta i famnen och gosa. Vår lilla kramgosa.

Ja. Vad mer? Inget. På tisdag nästa vecka kommer fotografen och fotar vårt hem. Sen kör vi. Hoppas av hela vårt hjärta att försäljningen går fort och bra. Vi behöver komma vidare känner jag mer än någonsin. Nu är det dags.

Bestyr och babbel

Som sagt, vi ska sälja vårt hus. Jag har en fru som jobbar MINST 45 timmar i vecka. Sådan är lärarverkligheten, 45 timmar i veckan jobbar de. Men min fru jobbar mer än 45 timmar ty några av hennes elever och framförallt deras föräldrar kräver ytterligare omsorg. Det är samtal sent på kvällarna, samtal före 7 på mornarna. Det är mejl dygnets alla timmar. Så att få in en rensning av huset plus styling inför flytten kräver sin planering. Vi har varit dåliga föräldrar den här veckan. K har påsklov (fast hon jobbar ändå förstås) och jag har semester. Barnen har fått vara på förskolan och vi har tömt, stuvat, burit, skänkt, hivat och förberett inför framtiden. Vi hann inte allt (såklart! Hinner man någonsin det man vill?) men är ändå nöjda. Vi har en plan som vi tror ska hålla även om barnen får vattkoppor i helgen (mycket troligt) så vi kan få ut huset på marknaden i början av maj.

Så när klockan börjar dra sig mot 15 och vi ska hämta barnen så har vi längtat mycket och länge efter dem. Gladys behärskar verkligen språket nu. Det är långa meningar och i går när vi skulle somna låg hon och berättade om kvällens saga för Tintin (Max bil. Mamma bil. Max ledsen. Max glad. Gladys glad!) Det är verkligen fantastiskt att hon kan så många ord, kan göra så många meningar men också vad hon minns. Tintin pratar inte riktigt lika mycket men gör sig förstådd. Japp är ett vanligt ord. ”vill du ha ha kivi/mango/banan/pyjamas/napp/whatever?” så svarar hon ”JAPP” mycket tydligt och koncist. Och hon kan en massa massa namn för djur. Vovva, pippi, kaninen och häspen. Och Katt.

I morgon börjar en fem dagar lång ledighet tillsammans. Alla var på gott humör ikväll, kanske kan vi få en riktigt trivsam helg tillsammans! ❤

Tröstlöst.

Barnen har varit sjuka i två veckor nu. Gladys har precis börjat äta igen men Tintin vägrar fortfarande. Lite yoghurt går ner – ibland. Men inget annat. Jag fick hög feber i fredags men har redan tillfrisknat. K hostar sedan flera veckor tillbaka. Alla baciller går bara runt runt. Tröstlöst ekorrhjul. Om igen och om igen.