Självmord

Inspirerad av Helgas inlägg skriver jag min text.
Den alltför unga och begåvade Johanna Sällström tog sitt liv 2007. Hon lämnade efter sig en liten dotter. När jag läste om hennes död sörjde jag under lång tid. Fastän jag knappt sett en Beckfilm, trots att jag knappt sett något som hon gjort under sin karriär. Men jag kände så starkt att hon förlorat ett slag som jag hade vunnit. Malik Bendjelloul tog sitt liv häromdagen. Även han en framgångsrik person, med en älskad familj i bakgrunden. Och jag blir så otroligt ledsen. Så onödigt.

Jag tror att de flesta av oss har funderat på att ta livet av oss. Kanske i tonåren, under ett gräl med föräldrarna har nog någon mer än jag formulerat tanken ”jag ska ta en massa tabletter – då kommer de att ångra sig”. Det är kanske inte ett faktiskt självmord man vill åstadkomma då, men ett försök – så de ångrar sig som sagt. Omoget, farligt.

Jag hade många många självmordstankar under 2007-2008, dvs samma period som när Johanna Sällström valde att avsluta sitt liv. Jag var separerad från någon jag trodde var mitt livs kärlek. Bedragen. Min stora livsdröm om att bli förälder var krossad. Jag var verkligen trasig. Jag drack ganska stora mängder alkohol och min gamla ätstörning slog tillbaka med full fart.

Men samtidigt så älskade jag livet! På många sätt hade jag också fått frid i mitt oroliga sinne. Jag behövde (trodde jag) aldrig mer fundera på det där med barn, jag var vid vägs ände. Äntligen kunde jag låta den sorgen få läka ut. Äntligen kunde mitt enkla, nya sanna liv börja.

Men så var det där med alkoholen. Så snart jag fick i mig ett glas eller en flaska vin förlorade jag impulskontrollen. En kväll hade jag varit med vänner på restaurang, ätit gott. Druckit gott. Skrattat. Mått bra. Var på väg hem. Jag stod på perrongen vid Skanstull T-banestation. Jag hörde tåget. Jag blundade. Kände impulsen att kliva ett stort steg framåt men benen lydde inte.

Och från den kvällen lät jag bli alkoholen. Jag förstod att om jag skulle förbli vid liv behövde jag vara nykter. Senhösten 2008 träffade jag K. Och sedan dess har jag aldrig aldrig snuddat vid tanken att vilja lämna mitt liv. Jag kan istället bli helt förtvivlad vid tanken på att jag i bästa fall bara har 40 år till att leva. 40 år med min älskade efterlängtade familj. Jag som har så mycket att ge! Numera dricker jag också gärna ett glas vin.

Så kära ni som läser dessa rader. Om du börjar snudda vid tanken att avsluta ditt liv. Sök hjälp. Prata med någon. Det blir bättre. Det kommer att förändras. Men framförallt – psykisk ohälsa drabbar oss alla. Sorg och förtvivlan drabbar oss alla. Du är inte ensam.

Annonser

4 thoughts on “Självmord

  1. Vilket fantastiskt inlägg. SÅ viktigt!!

    Jag led av årstidsbunden depression mellan 15-19 års ålder och under den tiden genomgick jag ett självmordsförsök.

    Också efter en superrolig kväll med fest ocj vänner. Kom hem rätt berusad, blir tydligen sur på sambon, går ut i,köket och tar massor av antidepressiva tabletter.
    Sån tur var anade sambon något när jag försvann så länge.
    Ambulans, magpumpning och mer kontakt med psykatrin.

    Är honom evigt tacksam, och såhär 10 år senare är jag gift med honom och har tvillingar med honom. Blir alldeles kall bara vid tanken på vad jag kunde ha missat om jag lyckats..

    Tack för att du delar med dig!

  2. Ping: Döden; jag röstar inte på dig. | Med solsken i blick

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.