Ljuvlig period

Ungarna är så himla kärleksfulla mot sina mammor. De kelar med oss. Varje morgon kommer Gladys in till mig i sängen, kryper upp och lägger sig bakom min rygg och gosar in sig. Sitter vi vid köksbordet kryper hon upp på stolen bakom mig eller K, smeker håret och kramas bakifrån.

Tintin kramas och pussas när man lyfter upp henne. Hon tycker om ansikten, tycker om att klappa ansikten, att pussas, att kelas näsa mot nästa. Häromnatten hittade hon inte nappen – började sucka och så småningom kom ”mamma, mamma, mamma, nappen, nappen, nappen” att eka genom huset. Jag gick in och kunde ge henne en ny napp. Då hör man en liten sömnig sovande röst som säger ”Tack mammma”. Så artig kl 02.45!

Vi har börjat introducera flytten. Att vi ska ha ett nytt hemma. Vi har börjat packa även deras rum. Hemmet blir mer och mer avskavt och tomt. I köket ekar det nu när alla böcker, tavlor och mattor är nerpackade, inslagna, ihoprullade. Undrar hur det upplevs att allt förändras? Hur tar våra små tvååringar det hela egentligen?

Vi är stressade. Vi är lite oroliga inför flytten. Men samtidigt – jag har aldrig varit mer lycklig i mitt liv. Jag och K är nära. Vi har tankat kärlek och närhet i sommar, med varandra och med barnen. Jag känner mig påfylld. Min själ är hel och jag har allt. Mina döttrar sover tryggt i sina nytvättade pyjamasar. Jag ska snart gå och lägga mig och förhoppningsvis sova en hel natt.

Annonser

Insomnia hell

Idag var vi på besök i vårt nya hem. Det var tömt och ostädat. Ganska slitet. Vi ser potentialen men också de dåliga valen. Slarvet. Sånt som är dyrt och besvärligt att göra om.

Vi har också äntligen börjat packa. Flyttlasset går om fyra dagar så det är dags. Men både K och jag oroar oss. För allt som behöver fixas. För allt som vi behöver fatta beslut om.

Så nu ligger jag vaken sedan någon timme och kan inte somna om! Stress. Hjärtklappning. Oro.

Underbara uttryck

jag måste skriva ner det eftersom det är på väg bort.

Tintin har använt ordet ”tabotijkoje” som ersättning för Ta av skorna. Det är oemotståndligt det uttrycket. Hon säger det med sin mjukaste, vackraste fina röst. Min älskade unge.

Hon använder också ordet Mamma väldigt flitigt just nu. Vid köksbordet låter det så här:
ja åsså mjök!
– jaha gumman, vill du också ha mjölk?
tack mamma. gott mjök.
-Varsågod hjärtat.
Tack mamma! gott i munnen mamma. Mamma åssa ha mjök?
– Nej tack, mamma är mätt.
Mamma mätt i magen. Gott mjök.

Ny förfärlig taktik

De senaste två kvällarna har jag tagit läggningen av Tintin. Två kvällar med en ganska övertrött unge som gör ALLT för att slippa sova.
Hon har försökt komma till ro i dubbelsängen, nära nära men det fyar i hennes lilla kropp (Fyar är småländska för att det kryper i kroppen. Utmärkt uttryck).
Båda kvällarna har jag verkligen ansträngt mig att vara den vuxna ledsagaren. Jag har varit lugn, vänlig, snäll, tydlig och omtänksam i mitt hjärta. Jag har tänkt ”mitt jobb är att visa vad jag vill och hur jag inte vill att det ska vara – med kärlek”. Jag tror att vår Tintin behöver väldigt handfast hjälp, så nu har jag erbjudit det. Och det är förfärligt men effektivt. Så här har jag gjort:

Sedvanlig nattning, dvs läsning av flera böcker och sen lite lugn sång. Sen pussar och godnatthälsningar. Gladys is over and out. Tintins flipprande börjar. Knacka i väggen, kasta mjukdjuren på golvet, slå sig i huvet, prata högt. Jag erbjuder henne att somna i sin säng och hon blir glad och trippar iväg. Men det har blivit ännu mer aktivitet när hon kryper ner i sin säng. Hon slår i spjälorna, sjunger högt och kastar ut sängkläderna från sängen. Så då har jag sagt: Tintin, eftersom du inte kan somna i din egen säng utan bara busar så får du inte sova här. Du får sova i mammornas säng. Och så har jag burit tillbaka ungen till vår säng. Hon blir jätteledsen men jag är vänlig och lugn och upprepar samma sak: Eftersom du busar och inte kommer till ro så får du sova i mammornas säng. . När vi kommer till vår säng lägger jag mig nära barnet och stryker henne lätt över håret. Om hon far runt som en iller, lägger jag henne i min famn och håller hennes händer i mina och håller henne stilla. Ja, jag håller fast henne. Jag viskar i hennes öra att jag vill att hon ska sova och att jag älskar henne. Jag sjunger en mjuk vaggvisa men hon blir jättearg och jätteledsen och skriker ganska högt. Men jag återuppepar det hela, dvs jag viskar att jag vill att hon ska sova, att hon behöver vila och att jag älskar henne. Jag är mild och varm i rösten. I går skrek hon i högan sky MAMMA KKKKKKKKKKKKKKKKK, MAMMA KKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKKK. Som om att K skulle komma och rädda henne. Vilket hon alltså förstås inte gjorde fastän hon stod på andra sidan dörren. Men jag håller henne bara ca 30 sekunder så det är inte någon lång fasthållning vi talar om. Det är bara ett sätt att vara tydlig. Det här är svårt att skriva om, det är svårt att beskriva så det blir riktigt. Men jag gör henne inte illa, jag försöker bara få henne att vara i stillhet så länge att hon känner hur trött hon är.

Vad som har hänt är att barnet blir förtvivlat ledsen. Jag har tröstat, pussat, kramat och viskat fina ord. Och när jag släppt hennes händer (i går höll jag bara en gång) så har hon kastat sig ner i sängen, gråtit förtvivlat, blivit upplyft av mig, lugnad och så har hon somnat. Det känns förfärligt att göra henne ledsen men hon behöver sin sömn! Och jag vill henne bara väl.

Någon som vill ge mig feedback på detta? Vore tacksam för det.

Rättvisa

Ibland verkar det nog som om Gladys är vårt ”lätta” barn och Tintin är en krångelunge. Jag vill säga att så är inte fallet. Tintin är en superempatisk och varm liten tjej. Hon kommer gärna och kryper upp i knät efter middagen, lägger huvudet på sne och frågar ”e du mätt i magen nu mamma?” När man lyfter upp henne för att byta på henne eller klä henne så ger hon en alltid en kram och ofta en puss. Hon är snäll mot alla djur och älskar sin syster över allt annat. Men hon har problem med att somna och det är kämpigt för oss alla.

Gladys har en välsignad sömn och ett jäkla humör. Hon är inte alls lika självständig som sin syster och ägnar stor del av sin dag åt att be om att bli buren, sitta i knä eller bara sabotera syrrans självständiga lek.

Ibland leker de bra ihop. Vissa mornar hör man Tintins fnitter och Gladys pärlande skratt när de leker någon avancerad tvååringslek i sitt rum. Underbart.

The mystery of the Fant

Fanten försvann ju. Och förblev försvunnen trots att vi kollade bakom alla element, i alla örngott, alla sängkläder, bakom soffan, under madrasser, i alla köksskåp, i frysen och i underskåpet till ugnen. Vi köpte en ny sovkompis, en nästankopia till Gladys Apa och den accepterades nästan till fullo. Så i fredags byter jag Gladys morgonblöja och låter blicken fara över barnrummet och de två sängarna som står där. Vem är det som ligger på Gladys kudde bredvid nappen om inte ….. FANTIS! Nej, vi tror inte Gladys hållt den gömd under den här tiden, de brukar inte stjäla varandras gosedjur. De brukar tvärtom vara snabba att leta upp varandras om någon är ledsen.

Men det är ett mysterium. Var har Fanten varit?

Gladys nya giv!

Just ja! Jag skulle ju berätta om Gladys!
Hon reagerar inte bra på att komma tillbaka till förskolan. Hon är trött, arg, vrång. Det är så mycket ilska i den fina lilla kroppen. I går när vi skulle sova började Tintin snurra redan under sagostunden. Jag blev (förstås) arg (bad mama) och frågade om hon istället för att mysa med oss ville gå och sova i sin egen säng. Då säger Gladys att hon också vill sova i egen säng! Vår gnälliga, klängiga tjej som inte ens äter middag om hon inte får sitta i mitt eller Ks knä – vill sova i egen säng! Stort. Sagt och gjort, sagostunden avslutades och barnen bäddades ner i sina sängar. Jag vek ihop mig på den turkosa Klippansoffan i barnrummet. Sen sjöng vi Blinka lilla stjärna och sen var det over and out för Gladys. Min duktiga stora tjej! Att hon inte vaknade när Tintin håller på som värst är ett under men jag är tacksam för hennes djupa sömn.