Härligt tjat

Onsdagar jobbar jag till 18:30. 17:30 ringer familjen och meddelar att de tycker jag ska komma hem. K längtar efter sällskap av vuxen, Gladys efter min mobiltelefon och Tintin.. äh hon käkade makaroner. Kärlek.

Annonser

Är det över?

*viskar*

Tintin har tre nätter i rad sovit mellan 20 och 06 – helt utan uppvak. För första gången på tre år har vi haft, inte bara en utan, TRE nätter helt utan uppvak.

Vår ”lilla” tjej. Vår duktiga storasyster som var lite för liten när hon föddes. Nu verkar hon ha växt ifatt sig själv. Talet förbättras för varje dag och hon växer på längden så det knakar. Mitt hjärta fylls av stolthet och jag längtar så efter hennes kärleksfulla pussar och kramar. Hon är en fantastiskt liten människa och jag älskar henne så innerligt.

Jämnställd familj?

Det var självklart redan från början att vi ville vara aktiva föräldrar. Båda ville vara hemma med barnen första åren och båda vill vabba, hämta och lämna på dagis och ha ett föräldraansvar. Så här har vi delat upp vår vardag – just nu.

Vi har delat upp veckan. K hämtar barnen måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag. Fredagar delar vi på. Då ingår att laga middag och sen lägga barnen. Rent teoretiskt har vi också ett VAB-ansvar för den dagen då ska vi hämtar barnen men i praktiken så kollar vi vem som har lättast att vara hemma. Den som inte är hemma måste ändå sluta tidigare för att plocka upp unge nr 2 på förskolan.

Vi delar också på en del uppgifter hemma, jag sköter tvätt för hela familjen. K ansvarar för städningen. Vi försöker dela på ansvaret för matinköp. Jag fixar oftast kläd- och apoteksinköp, men det beror bara på att jag jobbar inne i stan och K inte lämnar sin skola dagtid.

Vi är nog ganska jämnställda ur ett perspektiv. Vi tar åtminstone lika mycket föräldraansvar tycker jag. Sen tror jag att jag plockar mer hemma men konstigt nog tycker nog K detsamma. Jag tycker dessutom att hon är ganska slarvig. Irriterande nog tycker K att jag är slarvig. Märkligt. 😉

Vi har ju alltid turats om med nattvak. Vi sover kanske tre nätter i veckan tillsammans i dubbelsängen. Sen delar vi på nätterna, dvs att en får sova ostört i källaren. Vi blir ju fortfarande störda om nätterna – även om det blivit så oändligt mycket bättre. Vår älskade lilla Tintin har börjat sova riktigt gott om nätterna!

Bra helg!

Tack för all input på förra mejlet. Så skönt att höra hur ni andra har det, och hur ni gör.

Jag har haft en bra helg! Vi har mest hängt med andra människor, och jag har fått ägna mig åt min hobby några timmar på lördagen – ett syträff i södra förorten. Sen har vi haft Ks pappa med fru hemma hos oss på fika, för att direkt därefter bjuda mamma och hennes man på middag. Sen spelade vi Canasta till midnatt och jag och styvfar vann!!! Söndagen hann vi dels med en förmiddagsfika hos Ks syrra med familj och därefter var vi på kalas hos min bror med familj. Härligt skönt häng.

Jag är så tacksam för att våra föräldrar finns kvar. Nja förresten, min älskade ppa dog ju redan 1993, men jag är i sanning tacksam för att de finns. Det är klart att de är jobbiga och krävande på en del sätt, men ännu är de inte dementa eller sjuka. Det kan finnas bra år kvar! Och jag vill veta att jag tagit tillvara på den tiden, och att jag tar ansvar för de relationerna.

Sen på söndagskvällen. Jag och K i soffan. Hon fruktansvärt trött av planering inför sista två veckorna på gamla jobbet, jag bara trött. Men ändå, vi två i vår soffa i vårt hem med läckande tak och med våra barn sovande på övervåningen. Hennes hand i min. Tacksamhet. Jag älskar mitt liv.

Anger management

Det finns ju förstås fler sätt att göra den här mamman arg än det finns hårstrån på mitt huvud. Men de små rödhåriga huliganerna har förstås hittat alla de snabbaste sätten att göra den här ganska jämnglada mamman FRUKTANSVÄRT SKITFÖRBANNAD. Ett sätt är att alltid springa i rakt motsatt riktning när jag ropar på dem. Igår var Momma och Moffa (mina föräldrar) på middagsbesök och när de var dags att sätta sig vid bords får jag jaga ungarna runt huset för att sätta dem på sina platser. Jag lyfter upp Gladys och bär henne under armen och sätter henne ganska abrupt på sin plats vid bordet, sen börjar det eviga krånglet med maten ”tycker inte om det, tycker inte om det, tycker inte om det” och sen spottar hon ut maten rakt fram och den landar på min tallrik. Jag blir galen och ruskar till henne och säger (skriker) att nu räcker det. Hon skjuter demonstrativt ut stolen och går sin väg. Jag är så arg att jag bara är tacksam att hon försvinner ur synhåll. T o m min mor är tyst. Knäpptyst. Hon går inte till Gladys försvar och lägger sig heller inte i konflikten. (nu i efterhand undrar jag om det verkligen var min mamma som var på besök? Det var nog en poltergeist som tagit över hennes kropp. Jag borde ha anat oråd när båda barnen fick små paket och det var bilar i dem)

Nåväl, jag fortsätter att lägga upp min egen mat efter att ha sanerat tallriken och börjar inse att jag nog har en väldigt stor del i barnens trots. Min lilla Gladys är 2 år. Hon är inte manipulativ av elakhet, hon försöker ju lära sig hur världen fungerar. Och nu sitter min unge någonstans och är ledsen.

Jag söker upp henne. Hon sitter på golvet i lekrummet, lutad mot soffan och stirrar ner i golvet. Huvudet är nerböjt, armarna korsade över bröstet. Hon är arg och ledsen.
Hon vänder inte på huvudet när jag kommer in. Jag sätter mig på golvet bakom henne och säger att jag är en bajskorv. Ingen reaktion. Jag säger förlåt att jag blev så arg. Förlåt att jag skrek och ruskade till dig. Det var inte ok och jag ber om förlåtelse. Då vänder hon på huvudet och tittar på mig med arga, fast något förvånade ögon. Jag säger att jag jätteledsen att jag blev så arg, jag blir så arg när jag känner att du inte lyssnar på mig. Men jag blev alldeles för arg och jag vill gärna be om förlåtelse. Och så önskar jag att hon ska komma och äta middag med oss för vi saknar henne vid bordet. Vill hon det? Då tar hon min hand och kommer upp i min famn och kramar mig. En tyst kram. Och jag skäms. Fan, att jag kan bli så arg på dessa små. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dessa flickor. Kärleken är översvallande och jag skulle utan tvekan ställa mig i vägen för en eldsprutande drake eller en bandvagn för att rädda mina barn. Men ilskan då! Jag har heller aldrig blivit så arg tidigare. Eller också har jag det men inte kunnat sätta ord på det.

Den oändliga kärleken har jag hört talas om men den kokande ilskan – nej.

Vi pratar mycket om ilska jag och K. Vi har båda vuxit upp med väldigt arga mammor. Arga frustrerade mammor. En av oss har fått mer fysisk bestraffning än den andra. Men vi vill ju inte upprepa våra mödrars synder – såklart! Vi jobbar mycket med vår ilska. Men det är svårt. Hur gör ni andra med er ilska? Hur hanterar ni trots och ungar som faktiskt retar er till vansinne? Vill gärna ha feedback här.

Lungorna tillfrisknar

sakta men säkert. Potent penicillin har gjort sitt. Nu stannar jag hemma en dag till men på fredag ska jag jobba.

Jag är trött, sover säkert 12 timmar per dygn nu. Nätterna är bättre än på mycket länge, kanske beror det mest på att jag och K turas om att sova i källaren. Då får man åtminstone en ostörd natt ibland. Idag sov båda ungarna en timme på förskolan och voila – Gladys tjoade i två timmar innan hon somnade. Ändå hade vi senarelagt läggningen med över en halvtimme. GAAAAAH. Men jag tror att min ovilja att ha dessa läggningar handlar mycket om att Tintin inte sov på nätterna de första två åren. På något konstigt skruvat sätt vill jag att hon ska få revansch på John Blund, hon ska återerövra och knäcka insomnings- och sovkoden och sen för resten av sitt liv sova gott. Helst kunna somna i en vattenpöl – som jag brukar kalla min egen sovförmåga.
Men nu är det inte så. Ännu. Kanske blir det så senare i livet. Lilla Tintin. Gosigare och vackrare unge får man leta efter.

K avverkar sina två sista veckor på dödgrävarjobbet. Hon kom hem helt likblek i ansiktet och flämtade av utmattning. Nu har hon jobbat två intensiva timmar vid datorn och sen var hon tvungen att gå ut och skotta fram en liten gång till garageporten och postlådan. För det mäktar inte mina lungor med.. Men hon är helt slut. Jag oroar mig för henne. Men det är bara 11 arbetsdagar kvar och sen – tjohooooooo!! Måtte hon få roliga arbetskompisar. Måtte hon få stimulerande och roliga arbetsuppgifter. Måtte hon fylla på sin glädje och lust så hon orkar med sig själv och oss. Jag tror det kommer att bli bra. Riktigt bra t o m.

Nu ska jag sätta på en kopp te. Kanske kommer stickningen fram en stund också..

Förskola

Äntligen har barnens förskola fått ordning på personalsituationen. Hela höstterminen var fylld av vikarier, sjukdom, vaga besked, dåliga hämtningar och understimulerade ungar. Nu är bästa tanterna tillbaka, de där rekorderliga fyrabarnsmorsorna som kramar våra barn. Som lagar frukost och involverar ungarna i vardagen.

Sen har vi en härlig ny ung pedagog som tar ut en liten grupp ungar varje eftermiddag och leker/tränar färg/form/ord/språk. Hon har koll på hur ungarna har det. Bra rapporter vid hämtning!

Och sen – Mannen. Han som arbetat i över 10 år på förskolor i området. Han ser förfärlig ut. Jag skyggade när jag hälsade första gången för dels är hela han täckt av mörka tatueringar. Hans örsnibbar är uttänjda med någon sorts ringar. De är nu enorma. Dessutom har han en knapp under nederläppen som är fixerad in i munnen så han kan inte röra käken ordentligt. Läskig syn men wow vilka bra vibbar han ger. Mina döttrar är förtjusta. Mannen är musiker, spelar i band och tar med sig gitarren till förskolan ibland. Framförallt Gladys gillar honom mest. Hon följer honom som en liten kyckling följer sin mamma.

Gud vad jag låter gammal och trångsynt inser jag när jag läser detta. Ja. Kanske är jag det. Med kroppsprydnader i form av tatueringar eller piercingar är inte något jag gillar.

Vi väntar fortfarande på besked om plats i vår nya kommun. Vi har varit tvungna att skriva även barnen i vår förra kommun för att få behålla deras nuvarande platser, vilket i sin tur ledde till att de hamnar i ännu sämre läge i kön i nya kommunen. Garantiplats vill vi inte ha, för vi vet att förskolorna i vårt närområde är knökfulla. Alternativen finns på bilavstånd men ännu längre från stan vilket gör vardagslogistiken helt omöjlig. Dessutom vill vi framförallt för Tintins skull, bara ha ett byte.  Vi väntar tills vi får plats på närmaste förskolan och då byter vi. Hade vi bott kvar på gamla stället hade ungarna ändå fått byta avdelning till hösten så förändring hade det ändå blivit. 

Just nu kämpar vi och personalen på förskolan med vilan – hur länge osv. Vi har försökt korta ner den till 45 minuter men nu larmar pedagogerna att båda tjejerna behöver sova längre. De gråter av att bli väckta. Och så kan vi inte ha det. Men vi kan inte heller ha 2-timmarsläggningar varje kväll. Från imorgon får de sova 1 timme på förskolan och sen får vi kolla vad som händer på kvällen. Vi håller tummarna att det ska bli bättre för de små.

Nu har jag krypt ner i gästsängen i källaren. Två våningar ner från min älskade familj. Det borde vara tillräckligt för att min hosta inte ska väcka dem.

God natt.