Sjuk

är verkligen sjuk i stress. Det hjälper inte att jag är hemma och jobbar för allt stressar mig. Tvätt, renovering, barnen, disken, syrummet, semesterplanering. Jag har helt tappat förmågan till att vara här och nu, jag befinner
mig överallt i framtiden och aldrig här. Samtidigt är jag också handlingsförlamad och ställer in de mesta aktiviteter som jag kan ställa in för de att ha dom inbokade stressar mig.

Idag jobbar jag hemma. Skjutsade mina barn till förskolan och sen skulle jag hem och jobba. Bara det att jag förmådde inte att kliva ur bilen. Tanken på allt jag behöver göra gjorde mig oförmögen att röra mig. Trycket över bröstet gör det omöjligt att andas och det brusar i öronen.

Jag ringde min vän för att ställa in vår lunchdejt men kloka Busmamman frågade mig istället vad det var för saker jag hade att göra idag. Och i vilken ordning. Och då kunde jag få hjälp att navigera framåt i denna känslomässiga röra. Torka källargolv. Duscha. Läsa 300 sidor text (nästan omöjligt att fokusera men jag kämpar), göra kaffe till hantverkare, skriva ett mejl, äta lunch med Busmamman, ha ett telefonmöte, skriva konsekvensutredning av ovan lästa text. Förbereda en middag för två vänner som kommer på middag i kväll. (naturligtvis vill jag inget hellre än ställa in den middagen också då den stressar mig till vansinne, men jag tänker inte göra det för jag behöver träffa snällingar)

Jag har roliga uppgifter på gång på jobbet just nu. Men kombinationen av ombyggnation, förmycket möten inbokade på jobbet, ingen tid för återhämtning, treårsilska, stök och oordning hemma, och en del outtalade krav från projekt som jag deltar i (som jag får gissa mig till ) gör att jag känner tyngd. Och jag känner mig arg. Och irriterad. Och stressad. Kanske är det så att nu när allt ordnat sig för K så kan jag äntligen släppa ut allt.

Kanske ska jag göra som jag gjorde idag, strukturera upp mina dagar ännu mer än jag gör idag? Konkretisera mina arbetsuppgifter och dela upp tiden mellan möten i halvtimmar med olika arbetsuppgifter? Jag tror att det kan vara en stressreduktion, att veta att jag har inplanerad tid att göra det jag behöver göra. Jag kan t o m boka in tid för reflektion och för tanketid. Mitt jobb är ju ofta att ta ställning till olika alternativ, och jag behöver ofta låta tanken flöda fritt för att se konsekvenserna.

Det känns bra när jag tänker så. Att strukturera ännu mer. Stressreduktion.

Åtgärd

Jag gick hem kvart i tre idag, promenerade en lång sträcka och hämtade barnen en stund tidigt. Torsdag och fredag jobbar jag hemifrån.  Ska meditera ikväll och försöka få in min meditationsrutin igen. Om symptomen kvarstår nästa vecka söker jag hjälp.

Orolig

Har ett tryck över bröstet. Stressen gör mig sjuk. Just nu är det för mycket på alla håll, barnens utvecklingsfaser är minst sagt utmanande. I söndags när K och jag var på IKEA för att hämta lite inspiration till vår tvättstuga blev vi lite oense om huruvida en speciell ho vi gillade skulle limmas underifrån eller inte. Då säger hon någon fackterm för inkopplingen av kranen och jag blir totalt blank i hjärnan. Jag hör inte längre vad hon säger, det börjar susa i öronen och synfältet blir en liten tunnel. Vi redde förstås ut det men jag får liknande symtom flera gånger om dagen numera. Idag senast när jag skulle spänna fast en gallskrikande Gladys i bilbarnstolen. Hon var så förbannad över att hon inte fick starta bilen med nyckeln.  Nu sitter jag på bussen och försöker andas lugnt och stilla. Känna hur luften går via mina näsborrar ner i lungorna och sedan ut genom min mun i ett kontrollerat flöde. Vi får se vart det här tar vägen.  😦

Helgfirande

En härlig obokad helg har passerat. Eftersom inte mamma kom ner över helgen, blev allt obokat, ledigt, flexibelt. Underbart. K och jag firade 5-årig bröllopsdag i fredags, med presenter, blommor och champagne! Fy fan vad vi är bra! Så fina år. Tre hus har vi köpt under tiden, två flyttar, tre graviditeter och födsel av två friska barn har vi hunnit med.

Vi har plockat hemma, åkt på byggvaruhus och kollat klinkers, kakel och bänkar till tvättstugan, vi har fikat på längden och tvären, vi har hängt med sköna människor och vi har haft massor av treårsviljor att tampas med. Och i söndags så tränade hela familjen yoga! Det var så roligt att jag idag har träningsvärk i magen. Gladys visar sig ha en fallenhet för yoga, hon gillade de flesta rörelserna och fixar hunden hur lätt som helst. Tintin hon tyckte det var roligt att klättra på K medan hon gjorde övningarna, eller dra ner byxorna på sin mamma – speciellt i hundens position. Så otroligt roligt att se på.. Vi skrattade så mycket att vi fick lägga ner övningarna. Men det gav mersmak – speciellt när jag såg på Gladys koncentrerade ansikte.

Psykisk ohälsa

Det är så lätt att glömma att min mamma har en psykisk belastning. Hon kan inte längre tolka människors ord som just ord utan läser in andra tolkningar. Ofta blir hon rädd, läser in en massa betydelser..

Som just den här veckan. K och jag har sedan länge planerat att åka iväg på en övernattning då vi firar femårig bröllopsdag i morgon. Svärmor var tillfrågad men drog sig ur. Och eftersom mamma är i Stockholm ungefär en helg i månaden, så frågade jag henne om inte hon kunde komma ner den här helgen. Visst! Så var planen. Men det visade sig vara väldigt svårt med platser, både på tåg och flyg. Hon aviserade att det kunde bli svårt för flera veckor sedan. Fine.

MEN – nu kom äntligen hantverkarna igång med rivningen av det gamla garaget a k a Nya tvättstugan och vi måste ägna delar av helgen åt att köpa in kakel, klinkers, färg, puts och diskbänkar. Utan barn. Så i måndags slängde jag iväg ett sms till mamma – ”har du lyckats få tag i biljett mamma?”.
Fick svar – nej, det verkar inte gå.
Jag svarade ”fan”. End of story. Trodde jag.

I går kväll ringde jag för att berätta att ungarna var friska, att jag ätit god semla och att hantverkarna skulle börja riva. Men hon var jättekonstig i telefon – skum och avvisande. Jag är ganska van vid att hon surar ihop för någon detalj (att jag aldrig ringer, att jag inte svarar, att jag inte berättat att min bror ska resa till Kanarieöarna, osv.. ) men den här gången anade jag inte vad det kunde vara..

Så i morse, redan vid halv åtta ringer hon. Hon har inte sovit på flera nätter. Berättar att hon nog förstår att jag inte är arg på henne. Arg? frågar jag, varför skulle jag vara arg? Jo, mitt Fan i slutet på smsväxlingen hade hon tolkat som om jag var vansinnigt arg på henne. I går när jag ringde för att snacka semla mm vågade hon nästan inte svara för hon var så rädd.

Jag förklarade att jag hade behövt hennes hjälp, men att det får ordna sig. Jag förklarade (igen) att om jag skulle vara arg på henne så skulle jag berätta det för henne.

Jag vägrar ha dåligt samvete för att jag valde att bryta kontakten med henne för 3,5 år sedan. Då behövde jag verkligen slippa hennes nojor, humörsvängningar och obefintliga impulskontroll. Men visst, jag inser att det spädde på hennes ångest.

Jag får bli bättre på att minnas att hon faktiskt har ett funktionshinder.

Efter en tuff dag

Står på hållplatsen och väntar på bussen. Det är en arbetsdag som varat i nästan 11 timmar och jag är trött och stressad. Letar efter busskortet och hittar i fickan en påminnelse om vilka som väntar och längtar efter mig därhemma 

image

Bilen var inte klar när Morfar skulle hämta barn på förskolan. Istället fick K ta ledigt, återigen hämta barn på förskola och med pulka få hem två trötta barn. Morfar stannade kvar och gav dem korv och makaroner medan K åkte tillbaka till jobbet. 

När jag kom tillbaka till Stockholm efter min dagstripp till Uppsala, så kunde jag faktiskt åka och hämta vår igamla bil på verkstaden. Tjoho! Så tacksam att  bilen faktiskt funkar. 

På gränsen

Om ni är i min ålder så minns ni kanske det programmet. På Gränsen – en erotisk ubåt. Söndagkvällar vid 23-tiden. Fredrik Grundel och en ung Lotta Bromé. Jag och min dåvarande sambo Ärkearsel nr 1 satt ofta i bilen vid den tiden. Vi körde mellan två orter i mellansveriges inland på helgerna och På gränsen förgyllde vår tid.
Så ung jag var. Nu skulle nog jag tycka progammet var banalt och med genusperspektiv väldigt förlegat. Men då. Så rätt!

Men det var inte det jag skulle skriva om. Vi balanserar båda på gränsen för vad vi orkar med just nu. K har EN dag kvar på nuvarande jobbet som lärare. I morgon måste alla prov vara rättade. Alla elevers arbetsuppgifter, beting och liknande ska vara införda i dokumentationsmallar och vara betygssatta. Ks efterträdare har influensa sedan en vecka så hon har inte kunnat få en bra överlämning. K sover dåligt. Går på knäna.

Då väljer som sagt bilen att krångla. Just nu i värsta snökaoset börjar det lysa en massa varningslampor i vår bil. Bilen som bara måste fungera. Vi tar oss knappt till förskolan i den andra kommunen utan vår bil.

Idag lämnades den in på verkstaden och i eftermiddags fick vi veta att felet är så svårt att de behåller bilen över natten. (Intensivvårdsavdelning för gamla skrothögar?)

Så vid 15-tiden idag ringer K och ber mig komma till förskolan (jag jobbar egentligen till 19 på onsdagar) Hon måste på något sätt få hem två barn utan bil och utan vagn. Ja för eftersom vi lämnade in bilen bl a för att laga låset på bagageluckan så hade vi prydligt parkerat vagnen hemma i garaget.

Jag reser mig rakt upp på sammanträdet jag sitter i när hon ringer och ilar mot utgången. Snökaos i Storstockholm, det tar mig 55 minuter att nå förorten och jag ser min familj stappla fram i oplogad terräng. Det går inte bra. Ungarna är för trötta, det är för långt och vi har en lång väg att gå mellan busshållplatsen och vårt hus. Det blir inte bra. Dessutom har både jag och K välfyllda ryggsäckar – hon med prov som ska rättas, jag med dator och annat som ska med till Uppsala i morgon. Jag ska ju gudbevars på konferens! Och så dessa två trötta ungar.

Vi inser – det kommer inte att gå. K får i uppdrag att kapa en taxi, stjäla en vagn, köpa en pulka eller fånga en vit häst eller vad som helst som får oss hem. Jag sätter mig i en snödriva med mina tappra hjältar. Vi tittar på brandbilar som åker förbi, vi räknar hundar och kollar på alla dessa bilar som sladdar omkring.

Och så småningom kommer K – hon hittade en alldeles utmärkt pulka i förortens järnaffären och vips är hemfärden bara en spännande utflykt för familjen. Vi åker pulka, buss, byter buss, åker pulka och en timme efter avresa från förskola är vi hemma.

Nu måste barnen komma till förskolan i morgon bitti också, men det ordnar sig. Det kommer att ske antingen via pulka eller med hjälp av vagn. K får lösa det själv då jag åker iväg mot Upplands slätter tidigt på morgonen.

Och sen ska Morfar hämta barnen på förskolan för att jag hinner inte hem i tid. Och kan ni inte hålla ett tumme eller två att bilen faktiskt är hel och hämtad då? För det måste stackars K också hinna med. Någongång under hennes överfyllda sista arbetsdag måste hon gå och hämta vår förhoppningsvis reparerade bil. Puh. Det är nästan så att jag önskar att en av ungarna vaknar med feber i morgon så att vi bara kan stoppa galenskaperna. Bara stanna hemma och hinna ifatt. Fast nej, jag vill att barnen ska vakna friska och att bilen blir hel och välfungerande igen. Det blir ju bra. Redan på fredag vet jag att det blir bra. För då ni. Då har vi barnvakt.

Det blev lite bättre

Avbokade eftermiddagens möten och åkte ut till förorten och mötte upp K och småttingarna. Med gemensamma krafter fick vi på barnen kläder, i dem mellanmål och K lyckades med sina magiska fingrar låsa upp bagageluckan och få ut tvillingvagnen. Sen åkte vi t-bana till Östermalm och gick på barnens första tandundersökning. Tintin visade modigt upp sina tänder och tandläkare Emil fick t o m stoppa in ett finger i munnen för att titta om alla tänder tittat fram (19 av 20 var framme). Gladys höll munnen stängd – utom när hon skrek i högan sky. För säkerhetsskull höll hon dessutom bägge händerna för munnen och skakade flitigt på huvudet så att Emil verkligen skulle förstå att här undersöks minsann inga tänder.

Nu vet vi att alla hennes tänder faktiskt har kommit fram, men vi hoppas ändå att nästa besök ska gå lättare.

Å andra sidan, herregud så många gånger jag velat lägga mig ner på golvet och bara skrika ”JAG VILL INTE!” när det är dags för behandling hos tandläkare. Fast numera brukar jag vara väldigt påverkad av Stesolid innan jag sätter mig i tandläkarstolen.

Sen åkte jag och ungarna hem till huset och käkade fläskpannkaka och kollade barntv. K åkte på sitt sista föräldramöte. Det blev en lugn kväll för mig och flickorna. De somnade ovaggade redan efter en timme i sängkammaren, så upplevelsen av t-bana och tandläkare var nog påfrestande.

Jo just ja! När jag hämtade barnen på förskolan berättade personalen att Tintin återhämtat sig väldigt snabbt så snart jag försvunnit ur synhåll. Hon hade varit på ett strålande humör hela dagen och när jag hämtade henne var hon glad och kvittrande och inte vare sig avståndstagande eller klängig. Det kändes bra. Min älskling.

Jävla skitmorgon

Tintin är trött och vill inte vakna. Efter en halvtimmes lock och pock får hon upp ögonen och låter sig bäras ner till köket. Barnen ska till tandläkaren på eftermiddagen vilket innebär mycket logistiska anpassningar. Vagnen ska med till förskolan för att ungarna ska åka t-bana in till stan. Det är viktigt och upphetsande tycker både Gladys och Tintin. I allt packande och fixande på morgonen så försvinner Tintin iväg och gömmer sig. Skrik och gap ‘kom nu vi måste åka!’ ‘FÖRIHELVETE TINTIN KOOOOM NU’ Till slut brinner det i mitt huvud och jag bär en skrikande unge nerför trappan och jag klär på henne ytterkläder medan snoret och tårarna rinner. Bilköer. Avåkningar på väg till förskolan. Massor av plogbilar. Väl framme bryter ungen ihop igen. Jag blir sittande på golvet med henne i famnen i tjugo minuter. Mycket puss och kram och napp och bästa pedagogtantens famn. Ändå ser jag en nästan hysteriskt ledsen unge som försöker kasta sig mot mig genom fönsterrutan. Mamman gråter. Ska lasta ur tvillingvagnen ur bilen. Bagageluckan går inte att låsa upp. Helt kört. Ägnar ytterligare en kvart åt det jävla låset som bara öppnar sig till hälften. Dvs så pass att bilens varningssystem larmar att luckan är öppen men ändå helt omöjlig att öppna. Skickar frustrerade mess till K som är hemma och tar emot hantverkare som ska fixa vårt läckande tak. Får råd som att ‘hålla in knappen länge och sen släppa’ och andra tips som inte funkar och jag förstås redan provat. Lämnar förskolan med tvillingvagnen fortfarande inlåst i bilen. Jag gråter när jag pulsar i snön på oplogad gångbana mot t-banan. Längtar så efter Tintin. Hjärtat värker. Kommer till jobbet på ett apdåligt humör och över en timme sent. Fan.

Det kan bara bli bättre.