Min tur nu

I så många år var det jag som satt kvar vid skrivbordet när alla andra sprang iväg för att hinna klart innan midsommar, hinna klart inför semestern. Jag som innan jag fick barn aldrig haft längre än tre veckors ledigt på sommaren. Under åren som singel med en klump i magen – oklart om jag hade några planer för ledigheten. Semester var ett utanförskap som jag hatade.

Nu är det jag som går först. Jag som är ledig längst. Jag som är hemma i sju veckor och därefter skolar in barn på förskola på halvtid i två veckor.

Min flock. Min fantastiska, efterlängtade familj och flock. Med er vill jag tillbringa min semester.

Annonser

Solokvist

Familjen är i Morfarns sommarstuga och jag arbetar min sista arbetsvecka innan jag tar semester. Ikväll ringde de på högtalartelefon och mina små längtar efter mig. ”När kommer du Mamma? Jag längta dig. Kolla Mamma va jag kan!” Jag blev tårögd och längtansfylld. Det är inte skönt att vara från dem. Det är skönt att få en kväll för sig själv i huset – ja. Men jag saknar mina små. Och K. Förstås.

En arbetsdag kvar.

Nedräkning

Om tre dagar går jag på MINST 7 veckors ledighet. Det känns så otroligt bra och är så väldigt välbehövligt. Jag har nog aldrig haft så hög arbetsbelastning i hela mitt arbetsliv, samtidigt som privatlivet är minst sagt – stressigt. Men det är kul också! Jag har nog världens roligaste jobb. Åtminstone vissa dagar 🙂

K och de små blekrumporna har redan gått på ledighet. I fredags vinkade Tintin och Gladys hejdå till alla kompisarna på gamla förskolan, nu stundar 7 lediga veckor och sen är det inskolning på nya förskolan i kvarteret där vi bor. Nervöst men logistiskt väldigt bra.

Idag har familjen varit på Skansen med mormor och på eftermiddagen kom mms om att blekrumporna hade hemmaspa (bad i plasthinkar på altanen ;-D ). Nu ska jag snart åka hem och fira kära hustrun som fyller 43 i morgon. För i morgon blir det inget firande, då reser familjen iväg till morfarns sommarställe i Sörmland. Jag kommer ner på midsommarafton. För då har jag gått på semester. SÅ JÄ*LA SKÖNT!

Familjerådgivning

Efter 90 minuter i ett samtal med vår terapeut så vill jag bara säga – Om ni hamnar hos kommunens upphandlade familjerådgivning och det inte känns bra. BYT!

Det finns fantastiska, underbara, kompetenta, smarta, erfarna personer som kan vara så otroligt hjälpande i att hitta i en trasslande relation. Det är inte värt att lägga ner energi och tid på någon som inte förstår, inte ser och hör vad ni säger. Gå till någon som ser er, hör er och som genomskådar all er bullshit och nystar vidare..  För det kan vara så .. Fucking fantastiskt ibland. Kärlek till er alla.

Mått på kärlek – eller brist därpå..

En fin vän som nyligen brutit upp från sin partner berättade att hon under en lång tid önskat att partnern skulle hitta någon annan. Så att hon slapp göra slut.  Det kändes som ett bra mått om det är över eller inte. Vet att jag i mitt första samboskap gick och önskade att Ärkearsel 1 skulle hitta någon annan. (vilket han gjorde också men glömde visst att meddela mig det).

Så – önskar jag att K hittade någon annan att älska och leva med? NEJ! Jag är livrädd att  hon ska träffa någon annan. Jag älskar henne och vill verkligen leva tillsammans med henne och våra barn. Och tjoho! Det ska jag också.

Kärlek

Ja, hur går det då för Regnbågsmamman och hennes K undrar ni säkert? Har de skickat in papperna om skilsmässa? Hatar de varandra? Ska barnen leva varannanveckasliv så som så många andra barn i Sverige?

Vi har lyckats bryta den negativa spiralen av bråk, irritation, frustration och ilska. Vi har träffat familjerådgivaren vid ett tillfälle och ska träffa henne en gång till innan semestern tar vid.

Det är ingen slump att det är tredje sommaren vi har inbokade samtal hos familjerådgivaren. Det är liksom då man kraschar, efter en lång vinter med trotsande barn, sömnbrist, renoveringar, heltidsarbete, vardag, snor, gnäll, tråkiga rutiner och allt som bara inte funkar. Vi har aldrig någon som kan komma och ge oss lite respit.

Ja jag vet att det är stor skillnad på att vara två närvarande föräldrar mot att vara singelförälder, jämfört så har vi eoner av egentid och möjlighet till utrymme. Men det är också stor skillnad mellan att vara två närvarande föräldrar och att vara två närvarande föräldrar som dessutom har två uppsättningar villiga och närvarande morföräldrar som kan stötta, delta och avlasta. För det finns inte.

Vi har bästa barnvakterna som kan i undantagsfall ta en kväll om vi ska fira bröllopsdag eller så, men mer än så finns inte. Vi lever varannandagsliv i vardagen, varannan dag hämtar vi barn och kokar makaroner, varannan dag jobbar vi till sent. Det är inte roligt. Och helgerna ägnar vi åt att försöka hålla huset och trädgården i beboeligt skick. Och ungarna roade, rastade och älskade. Det ska veckohandlas, städas, tvättas och fixas.

Nej, att ta in någon Nanny eller liknande funkar inte. K säger nej. Jag skulle önska att hon sa ja, åtminstone en kväll i veckan så att vi kunde får lite gemensam tid. Men hon vill inte. Och då får det vara så. Kanske har hon rätt. Eller också jag. Det får vi aldrig veta hörrni.

Jamen jobba deltid då? Nej, det är ju en vacker tanke men vare sig mitt eller Ks jobb lämpar sig för deltidsarbete. Det går liksom inte att stycka av en del av jobbet och ge till någon annan. Deadlines måste hållas. Det skulle sannolikt bara innebära att jag skulle få en hjärtinfarkt av stress och dessutom få en kännbart lägre lön. Då är det bättre att trolla med de resurser vi har. Jobba hemma en dag varannan vecka. Jobba undan på kvällarna när barnen somnat så vi kan gå hem lite tidigare på fredagen. Fortsätta avlöna en bra städare varannan vecka. Försöka handla så mycket mat som det går med hemleverans.

Men visst sliter det. Jag orkar inte ens sy. Min enda källa till återhämtning finns där bakom en stängd dörr, för jag orkar inte ens gå in i syrummet. Det gör mig så frustrerad och ledsen. Att jag är för trött att orka hämta energi. K pallrar sig iväg till sin träning och hon kommer tillbaka energifylld och mild i sinnet.

Så hur går det nu med kärleken? (förlåt min virriga text) Jo, den finns där. Begravd under läckande röranslutningar, nerfallande köksluckor och oklippt kantgräs. Vi kan och orkar prata med varandra nu. Vi kramas mer än på väldigt länge. Vi håller handen när vi promenerar. Jag längtar efter en semester med henne. Det känns bra. Och vi är nog båda gladare än på ganska länge.

Det finns hopp 🙂

Nu är det bara fyra dagar kvar till ungarna slutar på sin förskola och går på sommarledighet. Sen har de 7 veckor ledigt innan det är dags för inskolning på nya förskolan. Det känns viktigt och stort. Avslutning. Inskolning. Nya rutiner, nya vänner, ny personal.

3-årskontroll på BVC

Förra veckan var vi på BVC med våra barn. De skulle visa att de kunde bilda treordsmeningar, plocka fram rätt bild till rätt ord, mätas och vägas. Ungarna var blyga men visade sina talanger. De mättes och vägdes.

Tintin följer sin kurva, hon ligger på en låg kurva men växer stadigt som hon ska. Gladys – nej. Vår lilla fina unge växer inte som hon ska. På 18 månader har hon gått upp 1,1 kg och de sista 12 månaderna har hon inte gått upp ett gram. Hon väger exakt lika lite som hon gjorde när hon fyllde två. Oro oro oro oro.

Vår BVC-sköterska satte upp oss på en extra kontroll efter sommaren, men började redan prata om tillväxthormoner. En sak som blev tydlig var att det inte är kostrelaterat, för hon är välgödd i sin litenhet. Alltså, hon är inte utmärglad. Men liten. Nu hoppas vi på en tillväxtspurt i solskenet. Att när vi kommer tillbaka efter sommaren så har hon lagt på ett par centimeter på sin längd och en skostorlek. Och att hon är lite tyngre också. Vår älskade stora duktiga fina unge..