Sista lämningen

på ”gamla” förskolan. Helt symptomatisk. Fyra personal på gården som tar emot barnen. Ett bekant ansikte för mig, en äldre kvinna som jobbar på småbarnsavdelningen. Hon är längst bort på gården, fullt upptagen med de minstas behov. Gladys är ledsen. Vill inte kliva ur vagnen. Vill inte gå in på gården. Vill inte släppa min hand. Vill inte att jag går. Tintin håller för ögonen. Vill inte titta på någon och vill inte bli sedd. Stora barnen på gården räddar situationen och med sin nyfikenhet lyckas de och jag få barnen på lekhumör. Efter en kvart ser jag barnen springa mot gungorna. När jag går säger jag till personalen att K hämtar barnen redan kl 15 idag och att barnens alla privata saker ska packas ner eftersom de slutar idag. Då blir det uppenbart att de inte vet vem K är, eller vilka mina barn är. De vet inte på vilken rad på barnlistan de ska skriva informationen så de måste fråga.

Herregud. Vilken dårskap. Stackars stackars de barn och föräldrar som måste vara kvar på denna förskola.

Två lämningar kvar

På torsdag börjar en ny inskolningsperiod. Ser så fram emot att träffa alla sexton små kompisar.

Min värsta arbetsbelastningspuckel har passerat. Plötsligt finns tid för lunch, träning och reflektion. Så välkommet och välbehövligt.

Tintin testar gränser – och vårt tålamod. Hennes sista ord innan sömnen är ofta ”nähä”. Hon vaknar ofta med orden ”ja vill inte” och mellan morgon och kväll är det mest gnäll eller vägran som händer.

Gladys kämpar på med sin krånglande mage. Inget svar på allergiutredningen ännu. Hon är oftast glad och hjälpsam men är oroväckande tyst på väg till förskolan. Hon som aldrig tvekat inför förskolan, lek och pedagoger har nu svåra separationer. Hon är ledsen när vi lämnar och blir ofta ledsen när vi hämtar. Då går liksom luften ur henne.

Men två dagar kvar.

Och så tänker jag just nu på våra barns donator. Jag hoppas de vill söka upp honom när de är vuxna. Jag hoppas de är nyfikna på sitt genetiska ursprung. Jag hoppas att han är en varm och empatisk person. Och jag hoppas att jag någongång får tacka honom för hans ovärdeliga gåva.

Nöjd

Vi är panka just nu. Dels har vi haft halva inkomster i sommar då vi tagit föräldraledigt under nästan två månader, men sen har vi också haft stora oväntade kostnader, bl a för bilen som havererade. Vi har ju också varit hemma extra med ungarna nu i augusti/september eftersom förskolan fungerat så erbarmligt dåligt.

Vi har verkligen dragit in på kostnaderna, men också sett över möjligheterna till fler intäkter. En sak jag ordnade, var att skicka iväg alla urvuxna barnkläder i storlek 44-86 på en klädbytesdag. Ytterkläder och skor gick till flyktingförläggningen i närheten, men alla andra kläder lämnades in. Och jag fick nästan 2 000 kronor för allt! Trots att varje klädesplagg bara kostade mellan 5-40 kronor. Så nöjd!

Det var lösningen på det akuta klädbehovet ungarna hade. I helgen åkte vi in till närmaste köpcenter och skulle köpa vinteroveraller, gummistövlar, regnkläder och vantar. Till vår lycka var det en kampanj på just de overaller vi redan innan valt, och fick därför bägge overallerna till halva priset. Pengarna för alla kläder har räckt till allt ungarna behövde – och lite till. Så skönt att slippa belasta mastercardkortet ännu mer. Nu kanske vi kan beta av korträkningen innan jul åtminstone.

Nu har vi gjort storkok i helgen. Lasagne, kikärtscurry, kycklinglåda. Lunchlåda till mammorna och förberedda middagar till stressiga vardagskvällar. Så nöjd!

Önskeläge och motsatsen

Jag brukar beskriva en optimal arbetssituation som att man jobbar operativt och effektivt ungefär 60 procent av sin tid (mest möten för mig), 20 procent är strategiskt arbete då jag vill sitta vid skrivbordet, formulera att-satser, bjuda in till nya konstellationer och tänka stort och svepande tillsammans med andra. Och sen 10 procent återhämtning och fria flytande tankar.

Sen ska det också finnas en periodisk oregelbundenhet i det hela för att det ska bli optimalt, dvs att vissa veckor är det 100 procent operativa möten och veckan därpå kan det bli 30 procent återhämtning. Men det är precis som det ska vara.

Den senaste månaden har det varit minst 100 procent operativt arbete, jag har inte en enda gång hunnit ifatt mejl eller hunnit sitta ner och prata med kollegor om annat än det som avhandlas på dagordningar.

Förrän denna vecka. Vi har en välsignad influensa som florerar på avdelningen vilket har gjort att några möten har blivit inställda och jag har fått luft! Jag har orkat skriva strategiska projektplaner, dagordningar, sammanställt ppt-presentationer till styrgrupper och hunnit gå på toaletten. 5 dagar av 5 har jag dessutom ätit lunch.

Effekter

Det har skett förändringar på vår nuvarande förskola. Scheman har stuvats om, pallar till toaletter har tagits fram, pottor står på givakt och beredda att användas. Jag tror tamesjutton jag såg pappershanddukar vid barnens handfat också häromdagen. Gladys rumpa har aldrig varit mer väldoftande och persikolen. Den är renare och mer insmord när vi hämtar henne än när vi lämnar ungarna på morgonen. Personalen tassar lite försiktigt runt mig i synnerhet men även K får en uppmärksam behandling. Vi kommer nog att benämnas ”de där besvärliga mammorna”.

Och så får det vara. Vi försökte göra något åt saken och barnen som kommer att gå där nu och i framtiden får det bättre tack vare att vi och våra barn tog smällen.

Vi får brev från ”nya” förskolan. De har gjort iordning platser i kapprummet till barnen och kompisarna hälsar att de längtar efter Tintin och Gladys. Det känns fint. Samtidigt så är det så att flickorna kommer att vinka hejdå till några riktigt fina kompisar de fått under de här veckorna på ”förfärliga” förskolan. Det känns tråkigt.

Ett försök

Morfarn, Ks pappa, erbjöd sig i somras att hämta flickorna på förskolan en eftermiddag i veckan. Han bor utomlands stora delar av vintern men när han är hemma vill han hjälpa till. Igår var premiärhämtning. Det gick….sådär. 

Gladys mötte honom med utsträckta armar och glädjetjut men lilla Tintin.. Hon höll för ögonen hela tiden. Vägrade att se på honom. Hela vägen hem höll hon ut och väl hemma fick hon ett stort känsloutbrott för att inte mammorna hade hämtat henne. Stackars Morfarn fick vagga och vyssa men hon ville inte låta sig tröstas. Efter en stund somnade hon. Platt på golvet! Sen, efter en lång stund av övertalning så gick hon med på att låtas sig kläs av och få middag. 

Jag jobbade sent igår och kom hem först vid läggningdags. Då ville snälla Morfarn läsa godnattsaga men se nähä. Icke sa Nicke. Tintin vägrade. Endast K fick röra böckerna. Moloken fick Morfarn åka hem. Stackarn, hans första hämtning blev tuff. Undrar om det blir några fler?

Måndag morgon

och den här helgen innebar sannerligen ingen avkoppling. Jag behöver lugn och ro, stillhet och möjlighet till egna tankar. Men lördag morse kom K ner som ett åskmoln från övervåningen. Stress och annat gjorde hennes sinne förmörkat och det präglade hela familjen. Fast jag hade rättan medicin (trodde jag ja..) För god matsäck packades, mandelkubb och bokstavskex, gott kaffe och favoritsaft. Underställ och överdragsbyxor för nu skulle vi ut i skogen! AAAAAAAAAAAAAAAAaaaaa den läkande naturen. Som jag behöver. Skogen på hösten, finns det något bättre. I och för sig har jag lärt mig att skogen i min storstad alltid är överbefolkad, nerskräpad och nästan aldrig innehåller vare sig svamp eller bär. Fast den här gången, en ny stor skog som vi aldrig varit inne i! Mina förhoppningar på själsbalsam var höga. Men lilla Tintin. Hon bestämde sig för att hennes lilla treårskropp var full av skogstvivel. Det var hemskt. Där fanns ingen tv. Där fanns ugglor (jättefarligt), där fanns ingen Bamse, där fanns ingenting som var positivt. Hon grät/gnällde varenda sekund av utflykten. Den lilla stund hon åt mandelkubb var hon lite tystare, men så fort hon tuggat ut sa hon ”gå hem till bilen”. Från det att vi lämnade hemmet till dess att vi återvände tog det exakt 60 minuter. Då tar det ca 20 att åka bil enkel resa och sen hann vi fika också. Ni förstår vilken fantastisk utflykt det var? Not.

Ja, helgen var jävligt trist faktiskt. Så det är rätt skönt att vara på jobbet. Ha lite ledigt från familjen om man säger så. Ibland är längtan det bästa.

Fast vet ni. Igår eftermiddag när jag var ganska less efter att ha burit flyttkartonger mellan rummen och varit och handlat och packat upp maten och tvättat och hängt tvätt och packat in rentvätt, då la jag mig i soffan och beordrade mina småttingar att mamman behövde kärlek. Då fick jag en pusshög som på beställning. Båda flickorna la sig på sin mamma och begravde henne i pussar och kramar. Så fantastiskt underbart. Och nu längtar jag hem! Till mina båda små.

Minsann

Fick minsann ett litet brev i inkorgen på kvällskvisten. Det är förskolechefens chef som ger sig till känna och beklagar det inträffade. Hon ska ”ta upp det med personalen på förskolan”.

Herregud, det hon ska göra är att ta tag i sin organisation! Det finns jättemånga omtänksamma, varma och välmenande personer som jobbar på förskolan. De har bara inte rätt förutsättningar att göra ett bra jobb. Jo, det finns ett stolpskott på vår avdelning men om alla andra får möjlighet att göra rätt så märks det mindre.

Jag svarade henne snabbt att hon inte alls ska prata med personalen utan se över sin organisation, sina rutiner för inskolning, sin schemaläggning och rutiner för information vid sjukfrånvaro.

Sen talade jag också om hur vår förra förskola lyckades hålla våra barn fria från sår i rumpan under de två år de gick där. Tvättkräm, skumgummilappar och bra salva. Samt att man byter blöja när ungen har bajsat. Inte rocket science. Det borde de kunna lista ut.

Men jag skrev också att jag uppskattar kontakten. Det känns bra.