Kvällsbestyr

Ja läse en saga fö dig Gladys”  

 

Annonser

7 år

I lördags var det 7 år sedan jag och K blev ett par. Det känns å ena sidan som om det var 100 år sedan vi träffades, å andra sidan har tiden gått så fruktansvärt fort. Vi har hunnit med så mycket.

Vi har flyttat två gånger. Köpt tre hus. Rest 3 gånger till Thailand. Begravt en hund. Förlovat oss. Gift oss. Blivit gravida tre gånger, fått två missfall. Gjort slut. Grälat. Försonats. Älskat. Fött/fått två barn.

Vi drack champagne. Det är vi verkligen värda.

Plötsligt

Mitt i vardagens stress. Promenerar till förskolan från affären och upptäcker fina stråk i min nya kranskommun. Möts av glada barn och deras glada kompisar. Hämtningen blir ett intensivt umgänge med 12 frågvisa och bubblande barn. Kommer hem till ett välstädat hem (tack städfirman) och får ungarna att gnaska lite morot i väntan på ugnspannkakan. Stilla samtal med tisdagströtta småttingar. Och jag känner stor tacksamhet. Och lycka. 

Krångel krångel

Lilla Tintin.

Hon har verkligen gått loss med saxen. (Personalen hävdar att det är ett enda klipp med papperssax som gett henne sin frisyr) Jag tror dem, men jäklar vad hon lyckades med sitt klippande. Googla Chelsea haircut så får ni en uppfattning om hur hon ser ut. Kort kort på hjässan och lockigt runt ansikte.

Och nu är nattmaran tillbaka. Hon drömmer och vaknar ledsen. Hon är svårtröstad. Det är inte nattskräck (säger K eftersom hon har genomlidit två år med nattskräck med bonusbarnen i förra äktenskapet) Hon har en massa knasigheter för sig. Tintin alltså – inte K. Hon river sig inuti öronen så det blöder ordentligt. Hon river sig själv i ansiktet (framförallt på näsan). Och så drar hon sig i håret. Små testar. Jag oroar mig för min lilla älskade unge. I bästa fall är det en sen reaktion på förra förskolan, något som pyser ut nu när det är tryggt och säkert igen. Det kan också vara en reaktion på förändringen – att det återigen är en ny förskola. Hon är ju lite känslig för förändringar vår Tintin.

Personalen på förskolan säger att hon är glad på dagarna, men i morse när jag lämnade henne var hon verkligen inte glad. Jag fick sitta länge med en ledsen tjej innan hon gick med på att bli lämnad och kunde tänka sig att vinka i fönstret.

Älskade älskade barn.

Den franska yngen, del 2

Vi var ju hos barnläkare för ett tag sedan för att försöka hitta anledning till att Gladys inte växer. Det beror inte på sköldkörtelsjukdom eller glutenintolerans i allafall. Det var bra nyheter. Hon har trots allt lagt på sig några centimeter, men det börjar bli riktigt stor skillnad mellan henne och syrran. Och hennes tillväxtkurva har planat ut på ett oroväckande sätt. Men som sagt, nu fokuserar vi på det positiva.

Den franska yngen

Tintin och Gladys sitter i varsin saccosäck och kollar tv. De har pyjamaser på och tänderna är borstade. K har varit ute med soporna och stannar till i dörröppningen för att borsta bort lite löv som fastnat. Då hör vi Gladys ropa: ”Mamma – stäng dörren! Annars jag fryser om mina gylliga små fötter. Och om mina gylliga händer!”

Från det ena till det andra

Gladys har delat ut smockor, tjuvnyp och bett hela sista månaden. Hon har varit en riktig pest. Stackars Tintin har blåmärken och bitmärken på märkliga ställen på kroppen.
I morse såg jag Gladys glida ner bredvid Tintin i saccosäcken och mamma-alarmet gick på – var det dags igen? Men nä. Gladys la armen om Tintins axlar och viskade ”Tintin ida ere freda och de bli mys med popcorn. I morrn ska vi träffa Kråkan och Bråkan (barnens kusiner, mina brorsbarn) och på söndag ska vi träffa Moster och Gurkan och lilla M (barnens kusiner, Ks systerbarn). Sen satt de där på samma saccosäck med huvuden mot varandra. Sams. Nära. Och glada.