Hänger och slänger..

Gladys har varit skitjobbig i några dagar. Gnällig, purken, osamarbetsvillig. Allt som hon inte brukar vara. Men jösses vad hon trycker på mina knappar.

Idag fick vi förklaringen. Ungen är prickig som bara den, hon har fått vattkoppor. Tintin är fortfarande frisk, hoppas hon får prickar snabbt. Annars får vi vara hemma ända fram till jul med prickiga ungar.

Annonser

Ledsen

Idag sa Tintin mitt i sin lek; jag vill ha bara EN mamma. Efter en stund frågade jag henne sådär hur hon tänkte sig sin familj? Ville hon att det bara skulle vara hon, Gladys och en mamma? Eller var det något/någon mer som skulle ingå i familjen Regnbåge? Jo, bägge mammorna behövde tydligen ingå. 

Men det gnager i mig. Upplever hon sig annorlunda på något sätt pga sina mammor? Får hon frågor på förskolan? Ser hon pappor som hämtar sina barn och funderar hon över det? 

Älskade lilla barn. Du är oss så kär. Vilka tankar rör sig i ditt huvud? 

Rapport från novembergrå dal

jo det är trist. Livet alltså. Småkämpigt och motvalls och dessutom regnar det in genom taket. Igen.

Men igår fick jag följande låt skickad till mig i Spotify från K. Hon älskar mig. Det känns i hela kroppen och tamefan ända in i själen. Och jag älskar henne.

https://www.youtube.com/watch?v=S0aaYnOJTfA

Weary days by RURA
I‘m so lucky for your kind of love
I know I’ll always wanna keep you warm
Like a lifeboat on a sinking ship
Like a shelter from a raging storm
Oh, you’re making me a better man

All your love’s gonna set me free
Like the sand in the desert plains
Like the salt in the rolling sea

When these weary days, when these days are done
We’ll be in the sun
When these weary days, when these days are through
I’ll be working my way back to you

I’m so lucky for your kind of love
Got my back if I’m wrong or right
You’re the sun in the aching sky
You’re the warmth in the coldest night
You’re a women in every kind of way
You’re the best that a girl can be
Now the blue in the sky is clear for as far as the eye can see

When these weary days, when these days are done We’ll be in the sun When these weary days, when these days are through I’ll be working my way back to you

 

Beklagligt

Hemma och vabbar med båda barnen idag. Jag anmälde mig frivilligt då även jag känner mig vissen. Har ont i halsen.

Haft en jättefin dag med ungarna, de samarbetar så otroligt bra just nu. Både med varandra men också med mig! Vi har lagt ett jättesvårt pussel flera gånger idag, och de hjälps åt att hitta bitar som behövs. Även måltiderna funkar hyfsat nu. De hjälper oftast till att duka, äter ibland och dukar alltid av sina tallrikar.

Tintin har mest ägnat dagen åt att möblera om i lekrummet. Det har varit kojbyggen och tågtrafik och en massa annat. Gladys har hängt med mig. Efter mellis ville hon rita men när hon ville ha hjälp att rita en apa i sitt träd, började hon gråta när hon såg resultatet. Jag är verkligen inte vass på att rita. Och de förebrående ögonen hos barnet! *burr*

Begravningsbekymmer

Jo, vi var på Teater Tribunals monologmania i helgen. En klasskamrat till K uppträdde med sin monolog om bröstcancer, kvinnlighet, bröst, respekt och människovärde. Jag andades knappt under den 1:04 långa monologen. Trots att jag redan hört hennes berättelse vid vårt köksbord för en tid sedan, så grep hennes historia ett järngrepp om mitt ömma hjärta. Rädslan för mr C. Hon drabbades av två olika cancersorter i varsitt bröst vid samma tillfälle. Den ena den snällaste av alla ondsinta sorter, men den andra – den mest aggressiva av dem alla. Hon har idag firat två år utan återfall.(och utan bröst)

Men rädslan för mr C. Min rädsla för att lämna livet. Rädslan för förändring, att livet ska förändras utan att man kan påverka. Att mina barn ska få växa upp utan mig. Jag är livrädd.

Häromnatten vaknade jag och såg en liten flicka ligga på golvet bredvid min säng. Det var lilla Tintin som inte hade orkat, kunnat väcka mig för att bli upplyft i höga kontinentalsängen. Och hon vågade inte gå in till sig för krokodilerna hade gett sig av på barnfotsjakt. (sånt händer ibland)
Så där låg hon, vår förstfödda. På ett kallt trägolv och försökte sova. Jag lyfte upp henne i sängen och så låg hon på min arm under täcket och såg på mig i det skumma mörkret. När jag efter någon timme vaknade till, låg hon fortfarande och såg på mig. ”mamma, jag älska dig” och så fick jag en puss, rakt på munnen. Denna underbara, vanvettiga kärlek!
Och jag älskar henne. Så innerligt och vanvettigt. Lilla vackra Tintin.

De långsvansade eländena trivs i våra köksskåp. Nej, de bor BAKOM våra köksskåp, de har ännu inte lyckats gnaga sig in i skafferiet. Men de är i sopskåpet om nätterna och vi hör dom i socklarna. Vi matar dem med kaviar, salami och de verkar trivas. De manövrerar rått-, och musfällorna galant.
Fast i går hade K laddat fällorna med kaviar, inlindad i parmaskinka. Och voila – i morse skedde begravning av en liten bedårande söt mus som skrämt mig om nätterna.

Hoppas fällorna får stå laddade men i fred i fortsättningen.

Huset

2011 på hösten köpte vi ett fantastisk vackert radhus i en förort strax söder om Stockholm. Redan maj 2012, när flickorna kom in i vår familj började vi inse att vi behövde hitta ett annat boende. Det var vackert men opraktiskt. Rummen för få och för små, köket vägg i vägg med barnens sovrum och dessutom – föreningens ekonomi började visa oroväckande symptom. Vi bestämde oss för att köpa nytt och större.

2014 köpte vi vårt hus i en kranskommun från Stockholm, bara 8 minuter längre ut i grönskan från radhuset. För ca 300 000 kronor mellanskillnad kunde vi få ett hus som var nästan dubbelt så stort som vårt radhus. Plus nästan 100 kvm biutrymme i källare, vind och garage.

De som bott i huset innan hade lagt ner ganska mycket energi på att renovera huset inför försäljning och tyvärr önskar jag att de låtit bli. För allt är så slarvigt gjort eller illa planerat att det behöver göras om. Det nylagda taket har vi redan reparerat då det började regna in på julafton. Huset har en nästan helöppen planlösning i bägge planen, det finns inga dörrar. Det ger ett härligt ljus och möjlighet till samvaro.
Men samtidigt – vi behöver fler rum. De förra ägarna var två personer och behövde nog aldrig stänga om sig. Barnen delar idag sovrum och pga snedtak och garderobsvägg är rummet svårmöblerat. De sover fortfarande i sina spjälsängar (med sidan borttagen) men när de ska få större sängar funkar inte längre deras rum.

Och sen det här med hur förra ägarna renoverat. De har alltid alltid alltid valt billigaste möjliga lösning. Trallskruv var tydligen för dyrt så istället har de skruvat hela altanen med någon billig skruv som nu både rostar och går sönder. Elinstallationer har svärfar gjort (pensionerad elektriker) men när vi försökte sätta upp taklampa i köket fick vi hela kroken i handen. För takkroken var bara uppskruvad i en gipsskiva. Badrumsskåpen är inte iskruvade med rätt skruv, så nu har de både pajat kakel och badrumsskåpen är på väg ner från väggen. När de satt gips i tak och vägg har de struntat i förstärkning, så alla väggar och tak har spruckit i fogarna. Istället för vettiga trösklar och socklar, har de kapat till överblivet parkettgolv och använt det istället. I köket har de istället för att sätta kakel bakom diskbänk satt glasskivor med träramar. Men de har återigen använt märkliga skruvar och inte satt plugg så de har både förstört ramar, men också skivorna som sitter bakom på väggen. De har heller inte använd silikon, så allt vatten som spolas rinner lätt ner bakom skåpen.
Så allt som är gjort, måste göras om. Vi får med andra ord betala allt två gånger.
Det är väldigt tröttsamt.

Vi har rannsakat oss själva, var det verkligen rätt att köpa hus när vi har så små barn. Vi hinner ju inte med det! Och nej, det var inte det smartaste valet. Men så länge huset funkat så var det ändå ok. Men nu har det börjat strula. Först som sagt, takläckage. Och sen fick vi råttor som klättrade på syrenen, svingade sig upp på taket och klättrade in på vinden. Rassel rassel. En dag när råttan klättrade ner för trädet och gav sig ut på matjakt, sågade vi ner syrenen. Problem solved.

Nu när saneringsfirman är på plats och river så dök återigen en råtta upp. Men det gav sig av via avloppen och nu är det avloppet pluggat. Problem solved. TRODDE VI JA!

För igår kväll insåg vi – vi har råttor i vårt kök. I våra köksskåp tillika skafferi. Det finns ingen tvekan om saken och plötsligt blev vår öppna planlösning ett STORT problem. Vi barrikaderade köksskåpen med en skänk så inga luckor går att öppna, men vi behövde ju sova säkert! Så vi drog helt sonika in vår bäddmadrass till barnens sovrum och stängde dörren in dit. Så när flickorna vaknade i morse låg mammorna och snarkade på deras golv. Konstigt.

Och vi ska inte bo kvar i vårt hus. När vi ska flytta – kanske först om tre år när barnen slutar förskolan. Eller tidigare om vi hittar ett annat boende som innebär mindre bekymmer och mindre skötsel. Vi har aldrig pratat om hyresrätt så ofta som vi gjort sedan vi flyttade till huset. Men det blev inte så bra för oss. Det vi drömde om, de anledningar vi hade till att köpa huset – de uppfylls inte. Vi hinner inte utnyttja de fördelar vi önskade. Mitt älskade syrum står oanvänt. Jag hinner inte. Och det skulle behöva byggas om till kök. Så vi är på väg. Så småningom. På väg. Men först. DÖ RÅTTJÄVEL – DÖ!

Trångboddhet

Vi har ett stort hus. Men just nu känns det lite trångt för nere i källaren har två snubbar mer eller mindre flyttat in. De sanerar källaren från asbest och ev mögel och har därför plastat in hela halva huset.

Den ena snubben, en kopia av Markoolios tolkning av Karlsson på Taket, ringer i tid och otid och berättar allt som händer där ner. Och kallar mig ”lilla fröken” på bredaste dalmål. Ni som känner mig vet att jag varken är typen för ”liten” eller ”fröken”. Jag låter mig roas. Men nu verkar asbesten vara bortriven så nu ska bara väggbeklädnader och golv brytas upp och slängas. TJOHO.

Jo just ja, våra misstankar besannades när bastun revs ut. Vi hade hyresgäster som bosatt sig i såväl rör och bakom lav. Långsvansade äckelhyresgäster. Nästa vecka kommer Nomor och avhyser dem. Tills dess hoppas vi att Karlsson på taket håller alla dörrar stängda där nere.