Klar

Vi har ingen gran. Inget pepparkakshus. Inga julkort är skickade och vårt evakueringsboende är inte utflyttat och städat. 

Men julklappsinköpen är klara! Åtminstone mina. Det innebär att jag kan vara hemma och lata mig ikväll. Kanske slökolla TV. Kanske sy på presenten till bästa barnvakternas lilla unge som kommer snart. Bara vara jag. I stillhet. 

Bästa julklappen

Idag var jag och Gladys på extra tillväxtkontroll. Som jag skrivit tidigare har hon slutat växa. Tidigare låg hon på lägsta BVCkurvan tills hon för ett år sedan började plana ut. Utredning för diverse hormonbrister och födoämnesallergier gjordes. Frisk men växer inte. Idag så konstaterades att hon åter är tillbaka på sin kurva! Vilken lättnad. Hon väger bara 13 kg och är bara 93 lång men hon växer! Hurra för Gladys! 

One of these days..

Å jösses.

I natt sov jag och barnen i vår evakueringslägenhet medan K åkte hem till byggdamm och städade. Jag sov som en kratta. Lider just nu av stress och hjärtklappning och för all del ångest. Hade så svårt att somna.

Vid 3-snåret klättrade Gladys upp i bäddsoffan och krävde att Barnkanalen skulle sättas på. Mamman tog fram sitt veto och bäddade ner ungen i sitt starka sömniga famntag. Så sov vi fram till kvart över sex. KVART ÖVER SEX!! BRÅTTOM BRÅTTOM. Barnen ville prata istället för att äta macka och det tog en evig tid att få dem klädda.

Men så småningom hade jag hunnit duscha, sminka mig, klä barnen och nu höll de på att få på sig skor och vinterjacka. Jag skulle bara spreja på mig leave-in-balsamet och reda ut håret innan vi gick ut genom ytterdörren. Jag sprejar och sprejar och lyfter kammen mot håret och ser mig samtidigt i spegeln. Det är något märkligt som händer med mitt hår. Det blir som vita stora fläckar på håret. Det är torrare än  någonsin och känns som svinto. Vadihe**..

Så tittar jag på sprejen – det är inget leave in-balsam, det är Gladys sprej mot kliande vattkoppor jag använt! Herregud! Så det var bara att börja om. Barnen fick ta av sig jackorna, låna mobiltelefonen och kolla barnprogram medan jag fick tvätta håret. Igen.

Blä. Men idag var det åtminstone ingen unge som kräktes i overallen. Det var ju ett plus förstås.

Momma på dejt

Ja, så började hon ju då dejta Momma. Alltså hon träffade dessa angelägna herrar nere på stan, antagligen på gågatan mitt i centrum. En del fick nobben direkt – de flesta var för fula och gamla. Vi fick be Momma ställa sig framför spegeln vid ett tillfälle och påminna henne om att även hon var lite ålderstigen. Det hade hon nämligen glömt bort!

Så småningom började hon träffa Börje. Börje hade varit änkling i mer än 20 år och flyttade mer eller mindre in hos Momma efter en tid. Han var alltid där hemma.

Min mamma var inte förtjust. Hon avskydde Börje, antagligen blev hon frustrerad över att inte vara oumbärlig för att hjälpa förvirrade Momma. För även om Börje var rätt trist, så var det nog tack vare honom som Momma trots allt kunde bo kvar hemma i så pass många år.

Nu går jag händelserna i förväg.

I allfall, Momma var på dejt och träffade Börje. Börje slutade att åka hem efter en tid. Momma bad min mor att köpa en större säng, då hon bara hade en 80-säng. Mamma vägrade. Som sagt – hon avskydde Börje.
Så när jag kom hem en helg bad Momma mig hjälpa henne att beställa en ny säng, en ordentlig dubbelsäng. För det funkade ju inte med en smal 80-säng. Men frågade jag, var sover Börje då?
”tja.. när vi är klara brukar han gå och lägga sig på kökssoffan.”

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA – inte sånt man förväntar sig att höra av sin lätt dementa 75-åriga mormor.

Å Momma – igen

Jag har säkert berättat den här historian, men jag måste göra det igen. För den är så – frejdig!

Min mormor fick saker gjorda. En handlingens kvinna. Hon kände sig rätt ensam sen Moffa dött, hon var lite virrig men saknade sällskap.
Hon och Mamma bodde i samma kvarter, men en bit bort från varandra.
En dag kom hon inrusande till Mamma och bad om hjälp. Det ringer så mycket karlar hem till mig och jag förstår inte vad de vill! – sa Momma. Så Mamma knallade med Momma hem till lägenheten och mycket riktigt, det ringde på telefonen. Det visade sig att lilla mormor satt in en kontaktannons i lokalbladet. ”ekonomiskt oberoende änka söker manligt sällskap”. Men sen när männen började ringa, mindes hon inte att hon satt in annonsen.

Det där formuleringen med ekonomiskt oberoende hade hon fått av sin sex år äldre syster och betydde för Momma – jag är ingen löneslav, jag har gått i pension. Fast det förstod ju inte de som läste annonsen.

Lilla Momma. Vad du ställde till det.

Och snart ska jag berätta vad som hände när hon träffade en av gubbarna. Men inte nu, för nu ska jag åka hem till familjen.

Å Momma!

Det är något med jul. Jag har så fina minnen från mina jular i Norrländska hemstaden. Så länge Pappa levde så träffades alla hemma hos oss. Moster med stor familj, Farmor, Momma och Moffa (mormor och morfar) och så gammelMomma (Mommas gamla dementa mamma). Alla fick plats i beiga plyschsoffan i vardagsrummet. Kaffe och 19 sorters kakor. Mandelformar med grädde och hjortronsylt. Christer Sjögren på CD-spelaren. Bästa sortens samvaro.

När Pappa dött så var det bara Momma som kom. Farmor dog strax före Pappa och Moffa hamnade efter sin sista stroke på ett vårdhem och kunde inte längre sitta upp. GammelMomma blev för orolig de senaste åren. Så länge Momma fanns där på julen fanns trevnaden. Hon var den konstanta. Den som hade nära till skratt. Den som bakade papperstunna pepparkakor och tog med sig till oss barn. Den som fuskade friskt i kortspel och alltid alltid la pussel med mig och brorsan om vi bad om det.

När Momma började bli dement hade jag flyttat från hemstaden. Jag hörde om förfallet och märkte det mer och mer när jag ringde henne. Hon tappade sina förmågor ganska snabbt, och snart fanns inget val än att flytta henne till ett vårdhem. Hennes odiagnosticerade bröstcancer blev till slut diagnosticerad när metastaserna började växa på skalpen. Stackars Momma, hon var så besvärad av knölarna.

I över två år levde hon med sin cancer fastän de trodde det skulle gå på någon månad.

Det är henne jag saknar idag. Min fina Momma. Med sina hårda mjuka händer. Sina värkande, handarbetande, diskhänder som alltid doftade Atrix handkräm. Momma med sin trivsel och enkla livsglädje. Göra rätt för sig. Var sak på sin plats och sen att göra det lite mysigt.

Borde ha köpt en trisslott

I söndags var familjen Regnbåge på Hundmässan i Älvsjö. Det var säkert en miljard hundar där, både mammor och ungar var entusiastiska.

Entusiasmen hos barnen sjönk ju längre tiden gick och efter 3 timmar var barnen trötta. Trots mutor med varmkorv och lekrum så var humöret inte på topp. Vi avslutade vistelsen på mässan med att kolla på hundparaden, en jättetrevlig parad med utklädda hundägare och alla raser som representeras på mässan. KUL! När vi reste oss för att ta oss mot utgången märkte vi att Tintin sparkat av sig skorna och nu bara hade en sko kvar på golvet. Den andra kängan låg någonstans under läktaren. Panik!

K gick på toaletten med ungarna och jag sprang till servicecenter för att försöka få hjälp att få fram skon. Det var ju kallt ute och dessutom hade barnen luciafirande utomhus kl 7 dagen efter. Mardröm!

Jag möttes av häxan Surtant som började läxa upp mig för att jag ställde till det så  och de kunde absolut inte bistå något utan möjligen kunde jag i SLUTET AV VECKAN FÅ komma till SKKs kansli för att titta i Upphittat-lådan. Det var ju AVSPÄRRAT och av säkerhetsskäl kunde jag inte ens få låna en pinne och försöka fiska upp skon. Och dessutom var det ju JÄTTEMÄRKLIGT att vi inte kunde låna ett par skor av ett par kompisar, vad var vi för märkliga människor egentligen? Hon hann med att förebrå mig för att jag var en sån slarvig mamma också som inte höll ordning vare sig mitt barn eller mitt barns skor. Jag var väldigt nära att börja gråta nu ska jag erkänna.

Jag sökte upp min familj på toa och berättade vad som hänt. Fast inte allt för K har fått en ny färg på sitt bälte i kickboxning och jag ville ju inte att hon skulle öva sina nyvunna kunskaper på häxan Surtant. 🙂

Medan K började klä barnen gick jag återigen till servicedisken för att kolla när de skulle städa ur lokalerna, tänkte att jag kanske kunde snabba upp hittandet av skon så den slapp skickas till SKKs kansli utan bara lämnas ut till ägaren. Häxan var bortflugen men däremot fanns en underbart empatisk och snäll person där som absolut förstod mitt dilemma och som bad mig skriva ner mitt telefonnummer på en lapp så skulle hon ringa ikväll när de packat ihop. Fanns skon där så kunde jag få komma och hämta upp den.

Lättad över att det fanns snällingar i världen packade vi ihop och började röra oss mot bilen hem. Tintins fot hade fått en mammavante på sig. Tokigt!

Plötsligt ringde telefonen – en okänd röst frågade om vi lämnat lokalen eller om vi kunde vända om och hämta en blå barnsko i storlek 26? För den underbara människan i servicecenter hade på eget bevåg tagit (häxans?) kvast och petat fram skon. Jag överöste henne med kramar och glädjetårar och evig tacksamhet. Hon löste med god vilja så många problem för oss.

Och på kvällen fick jag en tvättid i den gemensamma tvättstugan där vi bor just nu. Högsta vinsten!

 

Vansinne

Jag är inte förtjust i jul. Det blir alltid för mycket stress, för mycket måsten, för mycket släkt, för lite vila. Jag avskyr stress! Jag vill vara ute i god tid, hinna ställa om från arbete till ledighet, hinna varva ner, hinna närvara.

I år lyckades K med två dagars varsel klämma in en treveckors husrenovering som färdigställs tidigast på fredag den 18e december. Söndag kl 15 har vi kalas hemma hos oss. Och tre dagar senare är det julafton.

Däremellan ska det byggstädas, städas, återställas, julfixas, julpyntas, lagas mat, handlas och familjen ska återvända hem från sitt evakueringsboende.

Jag tänker sluta klaga på stress. Det här är bara vansinne.