Värsta dagen

På fredag får vi ett käckt mejl från förskolan om att på måndag ska barnen på utflykt. Ryggsäck med sittunderlag och vattenflaska måste finnas. K och jag bestämmer att jag ska åka iväg med barnen och de får välja varsin ryggsäck på lokala sportaffären. Det första vi ser när vi närmar oss väskhyllan, är den underbara Minikånken. kånken

Tintin blir helt kär i den lila, Gladys vill ha en klarblå. Jag vill köpa en av varje färg tills jag tittar på prislappen. 699 kronor per styck! Det finns ingen möjlighet att köpa så dyra ryggsäckar, inte en chans. Inte ens om jag fått två till samma pris hade jag köpt dem.
Men att då förmedla det till en liten Tintin att hon måste avstå blev svårt. Det blev sparkar på golvet. Det blev arga skrik. Jag satte mig ner och berättade att vi skulle gå och köpa sittunderlag och att vi skulle skriva upp en lila ryggsäck på önskelistan – men Tintin var arg. Jag vänder mig bort för att ta fram två sittunderlag och när Gladys och jag går mot kassan är Tintin borta. Puts väck. Ungen har en knallorange jacka men hon fanns ingenstans. Full panik utbryter. Hela affären inklusive omklädningsrum och lager genomsöks. Jag börjar gå ut i köpcentrumet och ropa på henne. Gladys är ledsen. Jätteledsen för att Tintin är borta. I tio minuter letar alla henne. Till slut hittar en av expediterna henne, inkrupen i en klädställning långt in i affären. Knäpp tyst och med butter min drar jag ut henne därifrån. Jag brister ut i storgråt när jag inser att det är min unge. Jag har sett alla förfärliga scenarier, men här är hon – min arga besvikna men mycket varma och underbara unge. Hon är här. Jag gråter och gråter och gråter och är så lättad. Tintin ropar på K, som är hemma och inte vet något om vare sig lila ryggsäckar eller försvunna barn. Gladys känner sig lite vilse. Men jag tar båda barnen i famnen och bär dem till bilen. Tintin är ledsen hela dagen.Men vi lyckas ändå prata lite om det som hänt i affären. Att det är ok att bli arg och ledsen. Att det är ok att skrika.Men att man måste svara när mamma ropar, att man inte får försvinna.

Jag tror inte en sekund att detta var sista gången hon gjorde detta. Det var ju en väldigt lyckad strategi för att få mamma ledsen och orolig. Jäkla älskade unge.

Annonser

I väntans tid

Våra bästa barnvakter har gått in i vecka 40 nu. De är idag 39+2. Och snart så kommer lilla/lille Pi och världen blir lite vackrare. K och barnen bakade hallongrottor till dem frös in. Och sen fixade hon lasagne och frös in i lagom stora förpackningar. För det är lite stökigt i de blivande mammornas liv, en av dem håller på att förlora sin pappa och då hinner de inte förbereda så mycket inför första tiden hemma. Så K och jag ska se till att matlådorna finns där på plats. Så att de har möjlighet att ta det lite lugnt i början.

Å vad vi längtar efter lilla Pi.

Sån härlig söndag

Ja, inläggen kommer lite huller om buller. Men för en gångs skull har jag både tid och lust att skriva, och då blir det så.

Vi var lediga i helgen. Inga måsten. Familjen var lite halvhängiga, VAB både fredag och måndag visade det sig. Och jag hade en envis bihåleinflammation sedan influensan, och K har fått en svår inflammation i käken. Men lediga.

Lördagen var vi hemma, men söndagen då skulle vi till barnens kusiner och käka frukost. Mumsfilibabba. Klockan 8.30 samlades vi på andra sidan stan för fattiga riddare, juice, kaffe och härligt sällskap. Sen gick vill till lekparken tillsammans, och helt plötsligt blev vi hungriga av all lek. Då blev det hämtpizza till alla. Tjoho – också supermysigt. Sen samlades alla fyra kusiner i soffan, ipads och mobiltelefoner och så film på det.
Mammorna och svägerskan satt i köket och pratade om Viktiga Ting. Kvalitetstid. Sen kom svärföräldrar och ingifta svärföräldrar på eftermiddagskaffe med medhavd tårta – ojojojoj vi stannar visst en stund till. 🙂 Barnen blev så glada av att träffa sin morfar och han blev så glad av att träffa dem. Det var så befriande att inte behöva avbryta lek. Att kunna fortsätta, förlänga, improvisera -stanna för att vi ville. Inte åka hem och fixa, inte åka hem och måsta en massa saker. Bara njuta av ledig tid tillsammans. Så underbart och så ovanligt. Tyvärr.

 

Oro

Vi flyttade ju flickorna från en synnerligen hemsk kommunal förskola på vår gata, till ett underbart litet föräldrakooperativ någon kilometer bort. Det är 18 barn och fyra pedagoger och det är himmelriket. Priset man får betala för himmelriket är jourtjänst 1-2 gånger i månaden och städning lika ofta. Samt att en i varje familj får delta i styrelsearbete under minst två år.

Jag är nyinvald som kassör, en roll jag känner mig bekväm i. Men det är oro i kooperativet. Utvecklingen följer samhället i övrigt, folk jobbar mer, huspriserna stiger och då jobbar folk ännu mer. De har inte tid eller råd att engagera sig i barnens förskola. De vill lämna tidigt och hämta sent och absolut inte vara aktiva, städa eller rycka in när barnens förskolepedagoger är sjuka eller vårdar barn. Vi har jättesvårt att hitta nya familjer som vill börja i vår förskola – trots ett enormt tryck på den kommunala verksamheten.

Jag avskyr städningen. Att åka till förskolan kvällstid, efter en full arbetsdag och efter barnens läggning för att städa under ca 1,5 timme är öken. Men jag gör det ändå gärna för att mina barn har det så underbart på dagen. De blomstrar. Trivs. Jourandet funkar fint för vår familj. Vi kan ta en föräldradag om någon pedagog är sjuk och så får vi umgås med barnen en extradag. Det funkar, våra arbetsgivare är väldigt förstående.

Men nej, det verkar vara svårt med föräldrakooperativ. Det finns inte utrymme i våra livspussel längre. Vi har snart inte tid med något annat än att jobba, jobba, jobba, jobba.

”Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig ska dö och så dör hon utan att någonsin ha levt.”
Dalai Lama

Bröllopsdag!

IMG_0773

Vi struntade i att jag hade bihåleinflammation, att K hade en inflammation i käken, att Gladys hade feber och att Tintin var matt och trött – vi firade ändå! Tjoho vad vi har det bra. Barnen ritade vackra teckningar åt oss på bröllopsdagen, och satt fastkilade på våra  ben när vi hade hemmadisco i köket. Det var den vackraste och bästa av bröllopsdagar och jag kommer att minnas den 6e bröllopsdagen som synnerligen lycklig och underbar.