Terapi

Efter en jobbig dag bl a besök på kirurgen inför galloperation så självmedicinerar jag med pannkaksstekning. Så skönt att få vara själv framför spisen och steka lagg efter lagg..  

 

Skärtorsdag

och jag är på jobbet några timmar innan familjen sammanstrålar hemma hos svärmor för påsklunch.

Jag har varit på Södersjukhuset och gjort en ultraljudsundersökning av hela buken, framförallt gallblåsa och lever med anledning av mitt akutbesök för någon vecka sedan. Nästa vecka ska jag och K träffa en läkare för kirurgbedömning och prata om ev fynd som röntgenläkaren såg idag. Känner mig både orolig och lugn samtidigt. Jag har inte ont, inga besvär just nu. Men det är så ångestframkallande att befinna på mig på sjukhuset igen, återigen som patient. Det gick ju bra att vara där när flickorna föddes. Då var ju alla friska. Men mina år som patient på Södersjukhuset har märkt mig. Södersjukhuset är en plats för ångest.

Och samtidigt, jag vill inte vara någon annanstans när jag är sjuk. Där finns historien, där finns all samlad information om mig som patient.

K följer med mig nästa vecka. Vi fattar beslut om ev operation tillsammans.

BLÄ

Läget?

Ja, hur står det till med familjen egentligen?
Jovars, jag är ganska frisk! Känner inte ens av gallan. Har förstås ont i mina sönderskrapade knän och handflator, men ändå – pigg!

K mår fortfarande tjyvens, hon jobbar vissa dagar. Vissa dagar jobbar hon halvtid. Hon sover inte längre sittande och hennes nässelutslag blossar fortfarande upp på såväl ut- som insidan av kroppen. Hon har fått astma och väser när hon anstränger sig. 3-5 veckor skulle det ta för kroppen att återhämta sig från de anafylaktiska reaktionerna. Men också goda nyheter, labsvaren säger att levern mår bra och klådan beror inte på någon överbelastning. Puh!

Och igår kom äntligen lille Pi. Bästa barnvakternas lille son. Två veckor försenad, stor och underbart efterlängtad. Gladys bröt ihop när hon förstod att vi inte omedelbart kunde åka och hälsa på dem på sjukhuset. Tintin bröt ihop när hon förstod att Pi hade snopp. ”INTE KILLE, VILL HA TJEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ”.

Gladys styrde upp det hela hörde jag.. ”Mä Tintin, bäbisen kan va både tjej och kille. Det kan vara så. Den kan bli tjej. Sen.”

Älsklingar. Så stora och så kloka.

Brådska

Ska hoppa ur bilen vid ett övergångsställe, ska försöka hinna med en buss. 

Snubblar på ryggsäckens remmar, faller ner på gatan, slår sönder knän och byxor men blir åtminstone inte påkörd. Lilla Gladys som sitter i bilen och ser allt blir förtvivlat ledsen. Skitmorgon. 

Övertrumfad!

Ja, jag trodde nog vi hade nått max på dramat. Men vi har lyckats övertrumfa oss själva. K har lyckats bli allergisk av allergitabletter! Så hon får jättesvåra anafylaktiska reaktioner när hon tar viss allergimedicin mot sin penicillinallergi. Hängde ni med där?

Ja, och själv lyckades jag få vad jag trodde en hjärtinfarkt i bilen på vägen hem från biblioteket i lördags. Lyckades ta mig hem med två barn  och kollapsade i hallen. K fick ringa ambulans och fullt pådrag. Det blev morfin, akutEKG och transport till Södersjukhuset. Det var lyckligtvis inget fel på hjärtat (förutom att jag var sjuk visade alla prover tvärtom att jag är väldigt frisk) men däremot har jag både ett par grustag och några raukar i min gallblåsa. Jag hade fått ett ordentligt gallstensanfall.

Men herregud liksom.

Jag har tyvärr redan gjort två stora bukoperationer med medföljande svåra sammanväxtningar, så det är inte så lätt att operera min gallblåsa. Men jag har ändå begärt att få en remiss till kirurg för bedömning. Jag tänker såhär: bättre att få en operation medan jag är ung-ish och faktiskt väldigt frisk, än att vid 72 års ålder behöva akutopereras med ev komplicerande sjukdomar som dykt upp. Och att operation kan ske planerat, genomtänkt istället för akut med en läkare som inte sovit på 56 timmar.

Ja. Det är fan inte lätt.

Drama

Ja ni. Vi har vår beskärda del av drama i vår familj.

Som ni vet har vi ju varit sjuka en del här hemma. Och jag fick bihåleinflammation efter influensan, K fick en böld i käken. Jag lyckades undslippa penicillin men K var tvungen att käka en kur.

I onsdags vid middagstid, på nionde dagen med penicillin, började K känna sig lite konstig. Hon fick ett tryck över bröstet och samtidigt kändes det som om hon fick en miljon löss på öronen, för det började klia. När jag kom hem vid sjutiden på kvällen, var hon desperat av klådan och försvann in i duschen så fort jag kunde avlösa henne vid nattningen. När hon väl är inne i duschen, hör jag henne ropa på mig med panik i rösten. Hon är helt täckt av bubbliga blemmor på större delen av kroppen. Framförallt vid ljumskar och på underarmar har hon fullt av ödem eller liknande. Jag har hört och sett hur nässelutslag yttrar sig och detta var något helt annat.

Vi ringer 1177, de frågar 10 olika sorters frågor om andning mm, men säger att K inte behöver åka in men däremot sluta med penicillinet och ta antihistamin. Vilket hon gör. Hon blir supertrött – och somnar för natten.

När hon vaknar på morgonen går det inte att avgöra var näsan sitter i ansiktet. Hela hennes ansikte är så svullet att hon är helt deformerad. Ögonen är smala springor och läpparna står rakt ut, som ankläppar på väg att spricka. Hon har svår värk i händer och leder.
Jag skjutsar henne till vår Husläkarmottagning, som också har akutbehandling för bl a allergier. Hon får högdos kortison och antihistamin och det börjar vända. Hjärtat och lungor kollas – allt ok. Jag skjutsar hem henne och far till jobbet.

Torsdagen funkar ganska bra, jag hämtar barnen och K sover mest. Svullnaden i ansiktet har gett sig nästan helt och hon överväger t o m att gå till jobbet. Men på fredag morgon mår hon tjyvens, har värk och tryck över axlar. Hon stannar hemma. Sover och sover och sover. Ringer vid lunch och mår inte bra. Jag tvingar henne att ringa doktorn och berätta om alla sina symptom och doktorn ger K mer kortison på recept. När jag möter upp K vid förskolan för att hämta hem flickorna är hon uppsvullen i hela kroppen igen och ankläpparna börjar komma tillbaka. Hon har fått enorm klåda i händerna. Och gråter för hon känner sig så sjuk.

Nu har hon ätit två doser kortison och det har lättat något. Igen. Men faran är inte över. På måndag ska K tillbaka för vidare utredning. Barnen är skakade av sin mamma som har så ont och gråter. Dessutom ser hon lite annorlunda ut än vanligt. Det är verkligen otäckt.