Onödigt

Det mest onödiga jag vet är tandvärk. Förutom att det inte går att bortse från helvetet så är det dyrt, smärtsamt och vidrigt att åtgärda.

Nu har jag ett ordentligt problem i överkäken, jag vet det. Men jag kan inte förmå mig att boka tid. Jag vet att så fort jag lyfter luren försvinner 2.500 kronor från kontot.

BLÄ för tandläkare. BLÄ för tandvärk.

 

Annonser

Olika sorts bekymmer

Förra veckan blev jag bjuden på lunch av en kollega. Hon ville prata lite privat, sa hon. Ofta brukar det betyda att jag ska läsa hennes jobbansökningar när hon söker nytt jobb. Hon vill ofta kolla marknaden som hon säger. 🙂

Men den här gången gällde det något annat. Min kollega är född och uppvuxen i Teheran och har bott i Sverige i ca 20 år. För en tid sedan var min kollega på besök i Teheran och blev då kontaktad av sin barndomsvän. Han är nu ca 40 år och homosexuell. Han har hela tiden levt sitt liv i hemlighet, i långa perioder utan partner men ibland har han  haft sällskap en tid. Nu hade ryktet börjat spridas och han blev mer och mer utsatt för trakasserier av grannar och folk i omgivningarna. Han behöver hjälp.

Min kollega som verkligen tycker om sin vän, försöker hjälpa honom. Han behöver komma ut från Iran. Han har en bra utbildning, god ekonomi och goda språkkunskaper. Men hans problem är att just nu är det ingen som tar emot honom. Sverige har gett honom avslag på hans besöksvisumsansökan. Han har sökt till andra europeiska länder, men de har också sagt nej.

Idag har jag suttit och pratat med erfarna personer som jobbat länge med HBTQ-människor på flykt från bl a Iran och det är inga uppmuntrande historier jag får höra. Nej, det är svårt. Ja, ofta är det bara flyktingsmugglare som kan hjälpa dig ur landet.
Nej, du har inte så många val.

Nu försöker jag och min kollega hitta ett land som tar emot honom. Kanske Canada?
Montreal ska vara en bra gay-stad har jag hört. (såg inte så mycket av det när jag var där 2008 – men allt var ju också snötäckt då). Hoppas han hittar sin plats på jorden.

 

 

Knöl och bök

Vi misslyckas helt med all sorts potträning. Förrförra sommaren, alltså sommaren 2014, var ungarna intresserade av pottan. De fyllde den med vatten och använde den som pall. Vi var också i begrepp att flytta, flyttkartonger stod överallt. Vi lät ungarna gå utan blöjor och det kom både kiss och bajs överallt – utom på pottan. 

Förra sommaren – sommaren 2015. Potträningen funkar ganska bra! Kissandet går finfint och bara ett fåtal olyckor. Det regnar hela sommaren = lite tid att springa barrumpad i trädgården. Men när inskolningen börjar, funkar det inte längre att påminna om kissning på pottan. För det finns inga pottor på förskolan! Och bara stora toaletter. Och personalen visar sig vara helt ointresserad av att hjälpa barnen med toabesök. 

Så ff Gladys ger upp. Får panik när vi inte sätter på blöjan på lördagsmorgonen. Vill inte kissa på pottan ens om hon får låna en mobiltelefon att spela spel på. 

Nu går de på en liten fin förskola där personalen är lyhörd och gärna hjälper de små med toabestyr. Tintin går ofta på toa, hon drar ner blöjan, kissar och drar sen upp blöjan igen. Men Gladys? Nope. Inte alls. Vill inte använda potta eller toa. Vill bara ha blöja. Vi har pratat med personalen på förskolan, vad kan vi göra nu? Vänta säger de. Vänta och framförallt tjata inte. 

Men ungarna fyller alltså snart fyra och är inte blöjfria. 

Fast det kommer väl en sommar snart igen. Tredje sommaren gillt? 

Berätta, finns det någon mer som har äldre blöjbarn? Ge oss hopp. 

Något pågår

lilla Gladys är ledsen. Hon har svår separationsångest från K. Längtar efter henne på kvällarna när K tränar eller jobbar sent. Gråter när vi släpper av K på busshållplatsen på väg till dagis. Lilla älsklingen. Det var länge sedan förra fasen. De kommer och går. Ibland är det Tintin, ibland Gladys. Olika mamma, olika gånger. 

Fina minnen 2

I går var jag föräldraledig och tillbringade dagen på barnens förskola. Vi hade planerat in ett studiebesök på förortens stora brandstation. Vilken grej! Barnen fick åka brandbil, prova hjälmar, lyssna på sirener och käka lunch på golvet i brandmännens gympasal. Vilken heldag! Jag är så stolt över mina flickor. De lyssnade noga på brandmännens berättelse, vågade ställa frågor, prova hjälmar och samtidigt vara försiktiga i en ny miljö. Mina fina barn!

Fina minnen

Påskhelgen var både dyster och härlig. K var fortfarande medtagen efter sin potenta allergi och ville inte göra något. ”bara vara hemma och fixa i trädgården”- var hennes melodi. Efter 1,5 timmar i trädgården ville jag skrika av tristess. Jag vill packa väskan och resa, jag vill göra utflykter, se nya saker, vidga mina vyer och framförallt – slippa vardagen!

Men vi var hemma de första dagarna, hela familjen var trött och det var bra att hinna tvätta undan tvätthögar, diska upp och röja i syrummet. Antar jag.
Vi hann också träffa det nya lilla tillskottet PI, bästa barnvakternas nyfödde son som var så perfekt och underbar på alla möjliga sätt. ❤

Men på söndagen var även K med på noterna, vi behövde göra något! Annandagen var vi hemma hos Ks chef som bor med höns, får och familj på en bondgård på Upplandsslätten. Vi fick krama veckogamla lamm, mata några av dem med flaska, jaga bort höns från fikabrödet, leka kurragömma bland bodar och stall och bara vara ute i naturen. Så himla underbart! Alla njöt av varandra, solen, djuren och livet!

Nu håller vi på att grovplanera sommarledigheten så att den inte blir allför vardagsliknande. Även om solen skiner blir det för trist att sitta hemma och glo.