Att dö en smula

Jag vänjer mig aldrig. Facebook, i all sin direkthet, är ett minfält. Ena sekunden lägger vänner ut bilder på sin döda son, andra sekunden lägger någon ut en text om barn som far illa. Lilla Alan Kurdi låg död på standen. Den bilden fastnade för alltid på min näthinna.
Nu florerar en text om fyraåriga flickor som säljs av sina föräldrar och sen arbetar på bordell. Det är så vidrigt så jag faktiskt dör en smula av att ta in informationen. Illustrationen till texten är två små flickor som står och håller varandra i handen och ser in i kameran.

I de här ögonblicken hatar jag män. Jag hatar hatar män som förgriper sig på dessa barn. Som köper barn, stjäl barn, som skändar dessa barn.

Annonser

Trött söndagkväll

Har haft en sån fin helg. Jag är så lyckligt lottad att jag får leva med K. Hon har gått från Fantastisk till Amazing. Hon är klok, reflekterande, snäll och förståndig. Och så gillar hon mig! Dessutom har jag mina andra rödtoppar som jag får tillbringa mina helger med. Mina morgonpigga ungar, som ömsom fnittrar sig rödvarma tillsammans, ömsom slåss så att stickor och strån flyger.

Vi har varit på supermysig tvillingträff på Södermalm, det var genuint supertrevligt. Roliga nya bekanta, gärna mer såna dejter tack!

Sen middag med en kollega från Ks jobb, fix i huset, barnkalas, städning på föräldrakooperativet, styrelsearbete och ikväll middag för Ks mor med make och så Ks syster med familj. Roligt, högljutt och gott.

Nu är jag helt slut. Orkar inte vara uppe, har lagt mig i dubbelsängen och väntar på sällskap. Ska man inte hämta kraft på helgen? Jag känner mig tröttare än jag gjorde i fredags.

En glass i Friggesund

Äh, när jag ändå inte kan komma till ro och har en stund över för mig själv (läs, är uppe och nattslarvar) så kan jag ta ett ämne till.

Känner ni till Friggesund? Det är en tätort i Hudiksvalls kommun och ligger i Hälsingland. En bit utanför Delsbo.522 personer bor i Friggesund enligt sista mätningen.

Ärligt – det är en sån liten håla som har en konsumaffär i centrum. Och inget mer. Där hamnade vi på vägen hem från badstranden en onsdag mitt i sommaren. Ungarna skulle få glass hade vi lovat och plötsligt var vi i Friggesund. Vi köpte glass på ovan nämnda konsumaffär och gick och satte oss bland hyreshusen i närheten.

Både jag och K fick lätt ångest av miljön. 2 låghus, ca 20 lägenheter i varje. Två våningar, alla hade små balkonger. Mellan husen fanns en välskött lekplats. Två gungor, en liten klätterställning. Men ångest. Små lägenheter. Små liv. Småstad. Där satt vi och njöt av glassen och såg våra barn klättra på gungställningen.

Vi började prata om vilka som bodde i husen. Varför kändes det så hemskt att tänka sig i ett liv i Friggesund? Vi satt där och började känna efter, varför var det så hemskt att bo där? Jag tänkte på att jag bodde i en av lägenheterna på bottenvåningen. En liten tvåa. En välskött balkong med massor av blommande växter. En bekväm stol som jag kunde sitta i och läsa en bok i efter jobbet. Kanske hade jag ett ganska svalt sovrum att sova i? Skönt. Kanske kunde jag sitta vid köksbordet och se på TV samtidigt som jag åt middag? Var jag bekant med grannarna? Brukade vi dricka kaffe tillsammans ibland?

För många av oss är det omständigheter och slumpen som båda är ansvariga för var vi bor. Att jag bor i Stockholm och inte Göteborg beror helt enkelt på att 1994 kände jag 2 personer i Stockholm, men bara 1 i Göteborg. Jag valde Stockholm för att jag kände en person mer där.

Men tänk om jag var född i Friggesund? Om jag var ett lyckligt barn som ville stanna kvar i min hemby (vägrar faktiskt använda tätort för en plats där det bor 500 personer). Ja. Det är inte sämre. Lycka består inte i hyr mycket pengar man tjänar, eller hur stort hus du äger. Lycka består av trivsel. Lugn. Tillfredsställelse. Att få tillbringa tid med de du älskar.
Medan jag och K satt där och pratade om livet i Friggesund, började det hända något i oss båda. Ångesten över platsen försvann. Ångesten hade ju aldrig med platsen att göra förstås. Den hade med oss att göra. Med våra förväntningar, med våra rädslor att göra. Kanske är vi rädda att bli ensamma. Kanske är vi rädda att bli bortglömda. Men det var så fint där vid lekplatsen. Det var ombonat. Välstädat. Någon som trivdes där hade planterat vackra perenner utanför sin uteplats. Någon hade bytt till sommargardiner i sitt köksfönster. Nu vårdar vi minnet av vår glass i Friggesund. Vi lärde oss något. Om man släpper in en rädsla in i hjärtat och tittar på den, kan man bli förvånad.

 

Tack för fin respons hörni!

Det var ju kul, flera kommentarer på förra inlägget minsann. Tack!

Det mest angelägna inlägget jag vill skriva är nog ändå om boken nedan. Jag har ännu inte läst ut den men jag tror den kommer att förändra mitt liv. Den har redan gjort att jag kan börja sätta fingret och på vad som skaver i mitt liv. Och jag kan börja uttala den där längtan jag har – efter något annat. Läs boken. Låna den på biblioteket. Och även om den bygger på principen att konsumtion inte är vägen till lycka – så om du inte kan vara utan den – köp den. Jag lånade den först på bibiotek (ÄLSKAR BIBLIOTEK!) men eftersom K blev lika eld och lågor som jag över boken, köpte vi också ett exemplar. Nu läser vi kapitel för kapitel tillsammans.

Nu blir jag lite rädd. Tänk om den helt ballar ut i slutet? Jag har bara läst de första tre kapitlen och den är hittills fantastisk. Men så sitter jag här och berättar om en bok som ni ska läsa – och så har jag inte läst ut den?! Äh, jag chansar. LÄS DEN! Och sen kan ni gärna kommentera vad ni tyckte. bokbild.php

Tvillingpyssel

Både jag och K nojade en del när vi fick veta att vi skulle få tvillingar. Hur säkerställer man att de behandlas rättvist, individuellt och får sitt eget utrymme i livet?  Våra tjejer är väldigt olika i sin personlighet och även till utseende, det underlättar en del. Men de delar som sagt sovrum, lekrum, föräldrar, en del kläder och födelsedag.
En del saker kan vi påverka – kläder har de både gemensamma (bulkkläder, dvs enfärgade tröjor, mysbyxor, strumpor osv) men också individuella. De har olika storlek på fötterna, så skomässigt sker ingen sammanblandning. Ytterkläder har de ofta likadana, men de är märkta med varsin unges namn och GUDNÅDE den förälder som råkar sträcka fram fel unges jacka till utsträckt arm.

Födelsedagar – ja, för mammorna är det rätt praktiskt att ha släktkalas en gång istället för vid två olika tillfällen. Dessutom har våra barn den goda smaken att fylla år på vårkanten, då vi ofta faktiskt kan vara utomhus.

Men för deras skull har vi också infört speciella namnsdagsrutiner. Gladys har sin namnsdag i början av september  och Tintin har sin på vintern. Ingen släkt bjuds in, men mammorna bakar tårta, det sjungs på morgonen och det ges paket. Egna paket, ofta något som ungen gått och suktat över länge. I år kommer Gladys att få ett Pippi-nattlinne, en DocMcStuffins-väska och två figurer till det efterlängtade Pippihuset (som mammorna inte har råd att köpa just nu, men kanske kan övertala Tomten att ta med sig).

Jag har så många blogginlägg jag vill skriva. Har så himla lite tid.
Men jag vill skriva om sommarens elände med mamma. Mitt nya jobb. Familjens flytt till Skåne. En glasstund i Friggesund. En känsla av tillhörighet. Om en bok jag läst, som  sannolikt är en av mina fem mest betydelsefulla böcker. Om Skåne. Om kärleken till K. Om min perennrabatt. Om längtan. Om syskonförsök. Om vännerna.

Ge inte upp, mina fem trogna läsare. Det kanske kommer mer.