Vi är visst trångbodda hemma hos oss

Rubriken är missledande. Det handlar inte om boendeyta.
Jag vill berätta om den gången för mer än 10 år sedan. Jag kom hem från jobbet. Jag sparkade av mig skorna och sprang in på toa för att justera vätskebalansen. Lyfter locket – hittar en fimp som låg där och flöt. Har hittills inte lyckats hitta en trolig förklaring till detta. Enligt säkra källor torde det vara omöjligt för en fimp att så att säga flyta uppåt i systemet.

I går hittade jag ett klädesplagg som låg på bänken i källaren. Ett plagg som någon ganska tydligt lagt vid tvättmaskinen för att tvättas eller liknande. Problemet är bara att vare sig jag eller K äger plagget. Eller ens har sett plagget förut. Eller förstår hur det tagit sig in i källaren på egen hand.

Nej, barnen kommer inte åt utrymmet själva. Skumt. Kanske t o m lite läskigt ska jag medge.

Konferens

Idag har jag varit på konferens med jobbet. En lärakännavarandra-konferens med bra föreläsare och roliga grupparbeten. Faktiskt! Bl a pratade Dagny Karlsson, världens äldsta  bloggare för oss. Hon är 104 år gammal och väldigt rolig. Pigg och kry och kunde ge perspektiv på livet. Hennes blogg hittar du här.

Ledig måndagkväll – not

Ja, hann precis hem från jobbet för att hinna säga godnatt till barnen. Låg för all del i soffan en kvart och kollade när de lekte med tågbanan med K, det var härligt och fint men jag var så trött. Och sen när barnen gick upp för att sova, åkte jag iväg till förskolan för att a) kolla jourutfallet för föräldrarna b) lämna utdrag ur belastningsregistret c) kolla städinventarier – har vi skurmedel så det räcker? Sen iväg till styrelsemötet. Det kostar på att ha sina barn på föräldrakooperativ. Vi har städning ca var 3 vecka, jourarbete dagtid ca 3 dagar per termin och så detta styrelsearbete. Jag lägger ca 10 timmar i månaden på styrelsearbetet, jag la minst det dubbla under våren när vi hade problem i personalgruppen.
Så det är rena semester egentligen – eller?
Det är verkligen galet.
Jag jobbar ca 45 timmar i veckan. Jag reser ca 2,5 timmar varje dag till och från jobbet och så det här med föräldrakooperativet, vilket slit! Men jag gör det 10000 gånger hellre än sitter i någon bostadsrättförenings styrelse som jag gjorde i vårt förra boende. Herregud så mycket tid jag la på den. Minst 5 timmars styrelsemöte varannan vecka, dessutom en förfärlig massa tid i administrativt arbete under veckorna. Det var nog det värsta jag gjort i min ideella karriär. Tack och lov att det är över.

Det bästa med att sitta i föräldrakooperativets styrelse är att jag kan påverka mina barns förskoletid. Jag kan välja vilken pedagog vi anställer, vilken mat vi servera och en massa andra bra saker. Otroligt priviligerad.

 

Lösenord

Jag tror jag behöver lösenordsskydda inläggen om min mammas historia. Jag drömde att hon läste vad jag skrev, och det blev en mardröm. Ni som vill får gärna läsa – men jag vill hålla koll på vilka. Så mejla mig på regnbagsmamman@gmail.com så får ni lösenord.
Kram

Har egentligen inte tid men..

sitter hemma vid köksbordet och jobbar som en idiot. Sedan jag bytte tjänst (är nu enhetschef tillika centralbyråkrat) har jag otroligt mycket att göra. Hade lika mycket att göra förut, men nu känns det som det är viktigare saker jag gör. Jag ska anställa medarbetare – det känns otroligt viktigt. Och roligt. Men svårt.

Men det jag vill säga är att jag också får tid att lyssna på mig själv. När jag skriver hör jag min egen röst. Den som faktiskt inte hörs i vardagens brus och skval. När jag skriver känner jag också det som finns i mitt hjärta. Min kärlek till min mamma. För så är det, jag älskar min mamma. Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka göra livet lätt för henne. Jag har ägnat större delen av mitt liv åt att få hennes godkännande. Hennes kärlek har jag haft, även om hon varit rätt oförmögen att visa det. Men jag har vetat att hon älskar mig.
Jag minns min mammas händer. Hennes stora varma mjuka händer. Vi har stora händer i min släkt. Jag var så fascinerad över hennes långa fingrar, ganska långa naglar. Ibland med nagellack och alltid misskötta.

Jag saknar min mamma. Jag har nog alltid saknat min mamma. Kanske inte när jag var lill-liten, för då var hon nog närvarande både fysiskt och mentalt. Men inte sen. Jag ser att hon har så lätt för små barn. Hon kan kommunicera med små barn. Visa kärlek och leka. Men sen när barnen inte längre behöver henne, när de börjar frigöra sig vid 8-9 år, då hänger hon inte med längre. Har sett det med mig och brorsan. Med mina yngre kusiner. Nu kommer brorsans dotter snart fylla 8 och då får vi se vad som händer.. När mamma blir förbiåkt.

Det är svårt att älska någon och sakna någon som är som ett svart hål. Som suger upp all energi och materia i sin närhet. Det är svårt att vara stark nog för att behålla sin egen identitet som dotter. Jag är inte min mamma. Jag är inte samma sak. Jag behöver inte det hon behöver och jag finns inte för hennes skull. Men jag älskar henne.

Hjärtevän

Idag har någon refererat till mig som sin bästis. Det var oerhört länge sedan jag hade en bästis. Jag tror det var i högstadiet, eller var det i mellanstadiet?  Jag blev så glad att jag fick en tår i ögat och lite hjärtbubbel. Och känslan är så ömsesidig. En fin vän – så viktigt i livet.

Återigen en helg har passerat

Klockan är nu 20.20 och K konstaterade lite förtvivlat – Helgen kom och gick och vi hinner inte fira helg förrän söndag kväll kl 21!

Så jävla bedrövligt är det – och ändå inte. Men lite sant är det. Det är hela tiden så mycket som måste göras (så mycket som vi lägger på våra göralistor). Vilket leder till frustration galore eftersom vi inte hinner det vi åsatt oss, och inte heller hinner göra något annat vettigt som skulle ge oss en känsla av ledighet. Samtidigt bär det mig emot att skriva SKALL-listor på saker som vi vill hinna med en helg. Vi måste nog förändra något i grunden – och jag tror vi är något på spåret.

Men istället ska jag berätta om en kamrat till Gladys. På vår förskola så har en liten flicka börjat (Stina)- två månader yngre än Gladys och Tintin. Det känns jätteroligt med ett femte barn som är född 2012. Tidigare var de fyra barn, två pojkar som var födda i början av året, och så våra flickor. Det var alltför enkelt att de delade upp sig sinsemellan. Med ett femte barn så förändras dynamiken. Stina talar inte. Hon kan, men väljer att avstå. Det gör att inskolningen pågår i flera veckor, kanske månader för att hon ska känna sig trygg nog att kommunicera med tecken eller småord.
Förra veckan berättade en av pedagogerna att Gladys och Stina hade suttit och lekt tågbana tillsammans och Stina hade plötsligt och obekymrat börjat prata med Gladys. Bara sådär. Och såfort de är i enrum, eller med Stinas mamma, så bubblar flickorna av ord och skratt.
Stinas mamma mejlade mig i fredags och frågade om vi kunde tänka oss att komma förbi en stund på lördagen, jag och Gladys. Eftersom det är en känslig situation föreslog hon att bara Gladys och jag skulle komma förbi, Tintin och K fick komma en annan gång. Så vi åkte dit ett par timmar. Jag hade fått förhållningsorder, inga direkta frågor till Stina och helst ingen ögonkontakt. Så jag hängde med Stinas föräldrar och syskon ett par timmar, medan flickorna lekte järnet i Stinas rum. Det hade varit jätteroligt vittnade Gladys i bilen hem.
Stinas mamma frågade om vi ville komma förbi nästa helg igen och leka, och jag tror det kommer att bli så framöver. Vi får se. Gladys måste ju vilja åka och leka, det måste ju vara på hennes villkor oavsett hur bra Stina mår av hennes sällskap.

Vad har vi då gjort i helgen? Flickorna har gått på dansskola. De tillbringar 40 minuter varje lördag på en dansstudio där de varvar första position med raketen och andra lekar. Rolig träning. Vi har varit ute i trädgården och röjt lite inför vintern. Kanske hinner vi få bort stubbeländet och så gräs där istället innan frosten, i värsta fall får den stå en vinter till. Men vi är på god väg! Vi har träffat lille Kalle, bästa barnvakternas lille son som fyllde 6 månader häromdagen. Lille fine Kalle, som vi träffar alldeles för sällan. Vännerna bor på andra sidan stan, det gör det svårt och omständligt att hinna träffas. Nu berättade de dessutom att de funderar på att flytta från Stockholm. Långt, långt härifrån är de påväg och jag förstår dem. Här har de stress och restid. Dit de flyttar har de närhet, barnvakt och utrymme. Men det blir bedrövligt tomt. Lille Kalle känns som en bonuskusin. En kär, älskad liten en. Och vännerna är de enda i hela världen som jag skulle anförtro våra barn åt. De som skulle ta hand om våra barn om vi skulle försvinna, både jag och K. Nu kommer de sannolikt att flytta mer än 100 mil härifrån.

Jag har haft en fin helg. Jag har sovit massor. Kramat mina barn. Ätit god mat och pussat på min fru. Ändå känner jag mig sorgsen. Kanske är det den jävla vinterns antågande som gör mig låg. Kanske är det fördelningen av lust och plikt som är alltför skev. Kanske är det insikten att de enda potentiella barnvakterna faktiskt flyttar ifrån oss. Att det är så jäkla tröstlöst att aldrig någonsin kunna göra något tillsammans med sin fru på tumanhand?