Lösenordsskyddad: Min chef

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Publicerat i Barn | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Barna!

Kära nån, den här bloggen är så saligt insomnad. Men barna. Mina barn! De är ju så roliga att jag måste hinna skriva lite om dem. De fyller snart fem och vi pratar redan om vilket sorts kalas de ska ha. Deras första kalas för kompisar.

Gladys har just nu en kärleksfull och härlig period. Hon känns så harmonisk. Hon älskar att dansa, oerhört självmedveten så det går inte att titta på när hon gör det. Man får låtsas vara upptagen med något annat och snegla lite åt hennes håll. Men wow – det är Flashdance möter Michael Jackson. Var i hela friden har hon lärt sig dansa sådär?

Gladys har inte en sån välutvecklad motorik. Hon pysslar istället, eller leker rollekar med sina gosedjur. Hon är vår superempat – nära till alla känslor. Hon tar hand om, pysslar, oroar sig och vill har pussar och kramar hela dygnet.

De är så himla mysiga just nu. Kloka, roliga och har så mycket tankar kring livet, döden, förskolan, föräldrar, känslor, och relationer. Jag älskar dem så innerligt.

Popcorn

Jag har ju bytt jobb. Numera är jag chef för en enhet om ca 12 medarbetare. Jag lär mig mycket om mig själv på det här jobbet – en dyrköpt läxa är att jag tror att min hjärna kokar de flesta dagar när jag kommer hem. Det är som att alltid ha en gryta popcorn i skallen. Sitter jag vid mitt skrivbord, kommer medarbetare förbi för att fråga något, berätta något, skvallra lite eller bara säga hej. Trevligt och mysigt för det mesta, men jag skulle behöva stirra in i skärmen eller bara lyssna på nyheterna några minuter.

Om jag inte sitter vid mitt skrivbord, är jag på möten. Jag sitter på möten ca 80% av min arbetstid. Det är inte möten som jag kan sitta av, låta tankarna vandra och klottra lite i anteckningsboken. Nej, det är möten där jag hela tiden måste vara alert, reflektera, minnas vad som sades på ett annat möte, kläcka idéer, vara engagerad och närvarande.

När jag kommer hem är jag antingen uppskruvade som en duracell-kanin eller urlakad som en trasa. Jag förväntas prestera på topp hela tiden.

Jag inser att jag tidigare haft en bra balans i mitt arbetsliv. Stundom har jag arbetat fruktansvärt intensivt, haft massor av arbete att göra, men jag har också haft långa stunder av monotont skrivarbete, excelpillrande eller bara stunder för läsning. Jag behöver sannerligen variationen, jag orkar inte riktigt med att befinna mig i en popcorngryta.

Vet inte hur jag ska klara det här. Så länge allt är lugnt och skönt hemma, kanske jag orkar, men om K och jag grälar, huset går sönder, barnen blir sjuka, mamma mer galen, då känner jag hur jag vacklar. Går sönder.

Jag skriver inte det här för att klaga. Mitt jobb är roligt, utvecklande, spännande och i en jätteviktig bransch. Men jag har lärt mig av mig själv att jag behöver vila mellan ansträngningarna.

Idag är jag hemma. Sjuk, haft ont i halsen sedan i lördags och trodde i morse att jag höll på att få feber. Jag har tillbringat hela förmiddagen framför Marcella på Netflix med en stickning i händerna. Känner mig faktiskt ordentligt mycket piggare. Kanske var det helt enkelt ett sätt för kroppen att säga stopp? Vila!

I morgon ska jag till jobbet igen, men bara halvdag. Resten av dagen ska jag till förortskommunen och förhandla hyra för lokalen vi hyr för föräldrakooperativet och dess verksamhet. Jag vet verkligen hur jag sysselsätter mig själv 🙂