Den här veckan jobbar förskolan med materialet ”Stopp – min kropp” som handlar om att ha rätt till sin kropp. Att säga nej och markera sina gränser. BRA!
Idag var det trafikkaos i stan och jag var nästan en halvtimme sen för hämtning. Barnen var sist kvar på förskolan och de var trötta, trötta, trötta. Gladys grät i baksätet, nästan hela vägen hem. Det var för att Tintin tagit hela filten/andades/solen sken/gick i moln/jag körde för fort/sakta. Tintin var arg när vi kom hem och skulle absolut inte äta någonting. Jag kramade, kelade, lirkade, serverade pannkakor, lirkade mer, förhandlade och tillslut så kom de upp på övervåningen. Dags för sängen. Tintin vägrade klä på sig nattlinne, pyjamas eller annat. Hon skulle inte heller släppa in mig i rummet, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna läsa godnattsaga. Hit hade jag klarat det. Ingen ilska, bara bekräftande, lugnt bemötande. Men när Tintin vägrar borsta tänderna och vägrar kliva upp från golvet för att just borsta tänderna brinner det till. Jag lyfter upp ungen och säger väldigt tydligt – att just borsta tänderna är icke förhandlingsbart. Jag kommer att borsta tänderna på dig oavsett hur du gör.
Och den trötta, arga, ledsna ungen ger upp. Låter mig borsta hennes tänder. Och jag skäms redan då.
Vi har haft en diskussion jag och K om det här, vad är förhandlingsbart och inte när det gäller barnets önskan/föräldraansvar. Och vi var överens om att det typ läkemedelsintag och vaccinationer är så viktiga att där kan ett tvång vara motiverat. Tandborstning är viktig, kan leda till smärtsamma ingrepp längre fram om man slarvar, men att slippa borsta tänderna en kväll borde vara varje unges rätt. Även om man ätit pannkaka med socker på till middag.
Jag skäms. Det blev inte bra. Och hur fasen förklarar jag det här för Tintin, när hon lär sig på förskolan att man faktiskt får säga nej?
Regnbågsmammans liv och leverne 