Så fort allt förändras

Pratade med en vän om hur frustrerad jag är över att jag inte kommer till intervju och hur jag vill ha en plan för vår flytt till nya orten. Hen kom med ett bra råd, att faktiskt ringa upp den arbetsgivare jag helst vill ha och sälja in mig. Och som av en slump så råkar det vara så att en av de vänner jag har i andra staden, tidigare jobbade på den arbetsplatsen. Så jag hörde av mig – hallå hallå, tänk på mig när du pratar med dina förra kollegor och vad heter chefen som jag ska ringa?

Hon var väldigt positiv, skulle säkerligen ge mig fina kontakter men.. hon var sjuk. På tre veckor hade hon gått från nyanställd i superform till radikalopererad cancerpatient. I bästa fall utan spridning men redan i slutet på den här veckan skulle hon få veta om hon behövde cellgifter och/eller strålning.

Det här med medelålderskris. Det handlar om dödsångest. Våra vänner blir sjuka. Vänner dör. Vi/jag inser hur lite tid jag har och hur mycket av den tiden jag tillbringar med att göra saker jag antingen inte tycker om att göra, eller gör dem för någon annans skull. Jag har definitivt en medelålderskris.

Jag vill ha en hund. Jag vill ha nära relationer med min närmsta familj. Jag vill ha nära relationer med mina vänner. Jag vill läsa mer. Jag vill resa mer och konsumera mindre. Jag vill äga färre saker. Jag vill leva och ha kul.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s