Söndag är vilodag?

Knappast.
Vi har sedan i fredags eftermiddag kämpat med lackfärgen för att få lister, rums- och garderobsdörrar klara för att kunna flytta in allt bohag som trängs i hall och kök. I vår hall står alla verktyg som behövs får att få barnrummet klart, två stegar, en trappstege, två verktygslådor och oändligt antal målarburkar. Dessutom tillkommer alla möbler om ska stå i barnrummet, dvs en gigantisk fåtölj, spjälsängar och stora svarta soppåsar fyllda med ärvda barnkläder (lån från syskon).

Jag har lyckats förhandla till mig två löften från K i helgen.
1 – när vi ska göra om i köket ska vi riva alla gamla köksskåp och ersätta dem med nya. I o f s i 50-tals stil, men jag ska få något nytt i detta gamla hus. Otroligt skönt.

2. Jag har fått ett löfte om att nästa gång vi ska göra om här hemma ska vi ta hit avlönade hantverkare. Min älskade hustru är händig och utbildad hantverkare, men om någon månad kommer hon dessutom vara tvåbarnsmor och jag vill att hon ska ägna sig åt att vara hustru och mor och inte flänga omkring längs golv och tak och svära och vara frustrerad.

Jag skriver dessa överenskommelser i min blogg så att världen kan se för nästa gång något ska göras vet jag att K kommer att protestera – ”äh, det går ju så fort” ”äh, det där fixar jag på en kvart” , ”äh, det blir dyrt att ta in någon för det där lilla”.  Men efter tre veckors totalt kaos här hemma är hon faktiskt lite medgörlig och gick med på det hela. Ja, jag är en dålig människa som utnyttjar en snart höggravid kvinnas utmattning och medgörlighet, men så får det bli.

Nu ska jag laga lunch till min lilla hustru, och kanske kan vi sitta på altantrappan och njuta av vårluften medan lackfärgen torkar?

ha en skön söndag!

Annonser

Glädje

Har en glädje i kroppen som gör att det är svårt att sitta stilla.

* jag är lycklig! Genuint lycklig. Jag är lyckligt gift, har ett liv som jag älskar och det blir bara bättre och bättre och bättre och bättre

* det kom ett väldigt efterlängtat plus i vänskapskretsen idag. Alla tummar hålls för fortsatt lycka.

* det ljusnar ute, det börjar kännas att våren kommer

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ

Försäkringar, pengar och annat trivialt

Ja, nu börjar verkligheten hinna ifatt oss. K kommer att bli sjukskriven från och med någon vecka framöver, sannolikt på heltid ända fram till förlossningen. ”överhängande risk för förtida börd” kommer det stå på läkarintyget. Vila och sängläge är ordinationen. Hon är helt slut.

Och då börjar vi som har ett ganska nytt, men gammalt och inte särskilt dyrt hus kolla lite på vad som händer med vår ekonomi.

1. Februariresan till Thailand som vi bokade i augusti – ja långt före tvillingarna ens fanns som tanke. Hur blir det med den? Det finns läkarintyg att det är farligt för såväl K som bäbisarna att åka. Vi har avbeställningsskydd. Får vi tillbaka pengarna när pga sjukdom avbokar den? NEJ, det gäller inte graviditetsrelaterade sjukdomar.

2. Sjukskrivningen då, kommer Försäkringskassan godta sjukskrivningen? JA, det kommer de att göra. Puh.

3. Det extra låneskyddet vi tecknade hos SEB när vi köpte huset, det som gör att vi får 2 500 kronor netto varje månad om någon av oss blir sjukskriven. NEJ, det gäller inte graviditetsrelaterade sjukdomar.

BLÄ. Försäkringar är verkligen bra att ha, ända tills man ska utnyttja dem. Eller hur?

Om kärleken

För en tid sedan fick jag följande frågor i kommentarsfältet: ”Hur kommer du vidare från att hon lämnade dig? Hur lämnade hon dig? Hur vågar du lita på henne, hur gör du dom stunder när du inte gör det, när du stannar därför att du vill och måste lita på henne, men vet att historien visar något nu som inte visades förut – en tendens att lämna. Eller tänker du har man lämnat och kommit tillbaka så vet man bättre, så är man säkrare? Hur tänker du?”

Jag tror frågeställaren är seriös och faktiskt undrar hur det kommer sig och frågorna i sig fick mig att fundera vidare på detta svåra- och viktiga – nämligen kärleken.

När K och jag träffades för drygt tre år sedan, var vi båda relativt nyskilda/separerade från långa relationer. När jag träffade henne var det som att komma hem, hon var allt jag någonsin längtat efter och mer därtill. Vi hade många gemensamma värderingar och båda längtade vi efter en familj, vad det kunde innebära. Jag hade ju redan tidigare genomgått massor av försök att få biologiska barn och kommit till vägs ände, jag kan inte bli biologisk mor. Och kanske hade jag åtminstone delvis kommit till ro med tanken att inte få barn. Men när K frågade mig – vill du ha barn med mig – svarade jag JA så fort att jag ögonfransarna fladdrade. För det ville jag! För det vill jag!

När K och jag träffades var det som om Gud sagt ”nu har ni kämpat tappert i uppförsbackar och i lera, nu får ni er belöning i form av varandra och allt blir nu möjligt.” Och så tänkte vi!

Jag älskar och älskade verkligen K, men det var också en oändlig kraft i att allt var möjligt! Jag älskade tanken på oss och vår framtid. På allt som skulle ske! Så försökte vi skaffa barn, och på femte resan ner till Danmark blev K gravid. 10 dagar innan vårt bröllop konstaterades ett missed abortion och jag blev förutom förkrossad och förtvivlad även förvånad. Men hörru Gud, nu skulle ju belöningen komma!? Och sakta men säkert maldes alla förväntningar ner. Efter två missfall och allt annat elände som drabbade oss insåg jag att det där med barn nog kanske inte skulle ske. Och att min kärlek till K var det viktigast i mitt liv. Det var ett uppvaknande för mig, dvs att hon var det viktigaste för mig, inte som mor till mina barn utan just min fru. Mitt allt.

K fick hantera alla hormonella svängningar av IVF-behandlingar och graviditeter som gick åt pipan och sakta men säkert gick hon sönder. Ner i nattsvarta hålet. Ungefär samtidigt som jag tror jag började ge upp tanken på barn och acceptera att vi kunde få det bra tillsammans ändå – började K inse att drömmarna vi byggt vårt liv på var illusioner. Hägringar.

K flyttade ut och kom så hem en dag och berättade att hon ville skiljas. Det måste få ett slut, hörde jag henne säga.

Veckorna gick och vi försökte hitta ett sätt att avsluta vårt äktenskap på ett värdigt sätt.  Vi letade lägenheter, vi delade upp ägodelar.  Det fanns inte längre några förväntningar kvar. Och då hände det, mitt i all hopplöshet fanns just hoppet. Där fanns ju hon och jag. Och kärleken. Helt plötsligt fanns det plats för kärleken. 

Som en annan klok bloggläsare sa, ibland måste man slå i botten för att kunna ta sats till ytan igen.

K och jag har ett bättre äktenskap än någonsin. Det beror inte bara på graviditeten utan på att vi faktiskt har bytt fokus. Naturligtvis har familjeterapi och många många många många timmars samtal oss emellan hjälpt oss framåt, men vi fokuserar väldigt mycket på här och nu. Inte så mycket på sen och i framtiden. Nu när Ks mage börjar bli stor är det ibland svårt att hålla fokus och jag drömmer ofta om en majmorgon på uteplatsen med två små älskade ungar som sällskap. Men det är undantaget.

Om jag har förlåtit K för att hon lämnade mig? Ja, herregud ja. Jag tycker t o m att det var bra att hon gjorde det. Det gjorde att allt äntligen kom på sin spets, att vi var tvungna att fatta en massa svåra och nödvändiga beslut.
Om jag litar på K?  Ja, det gör jag. Hon kanske lämnar mig någon mer gång och då ska hon göra det. Jag får lita på hennes goda omdöme att hon gör det av skäl som känns rätt för henne. Hon är den klokaste person jag vet – efter mig själv vill säga – och hon har ju valt mig inte bara en gång utan två!

Jag har haft ett ganska turbulent liv, med några svåra relationer och stora förluster bakom mig. Något jag lärt mig av livet är att förändringar är av godo och det är genom att  hanterar svårigheter och förändringar som man växer som människa. Jag ser fram emot mitt liv. Det ska bli spännande att möta en ny dag i morgon och nästa dag och nästa dag. Och förhoppningsvis är jag lyckligt gift även då.

Kärt återseende, eller?

Minns ni idioten? Igår träffades några kollegor för att ta ett glas vin, käka middag och umgås tillsammans. Idioten följde med och trots att vi satt på varsin ände av det stora bordet hörde jag hur hon ondgjorde sig över att homosexuella skaffade barn. ”om det inte funkar biologiskt så ska man inte ha barn” var hennes argument. ”det är synd om barnen”, ”onaturligt”, ”blodslinje” osv var fragment som studsade över bordsytan. Ju mer vin hon drack, desto högljuddare blev hon. Vidrig liten människa. VIDRIG!

Nej, hon vet inte att vi ska få barn i vår. Nej, jag tänker inte berätta för henne. Fast hon skulle inte bry sig om hon kränker mig. Hon satt och berättade för min kollega hur bra hon tyckte det var att hans mamma från Somalia inte fick visum till Sverige för ”då stannar de bara kvar och belastar oss skattebetalare”. Hon säger det rakt i ansiktet på min underbara kollega. Som kom hit till Sverige som ensamkommande barn när han var 16. Hans modiga mamma hade anlitat människosmugglare för att få ut honom ur landet innan han blev tvångsrekryterad av militären. Hans modiga mamma som redan hade förlorat make och sin andra son i kriget.  Min underbara kollega mötte min blick medan idioten orerade utan att koppla på hjärnan. Blicken sa ”händer det här? Händer det på riktigt?” Och när sedan fick en stund för oss själva orkade han nästan inte kommentera vad hon sagt. Han bara muttrade: ”hur vågar hon?”
Vi var naturligtvis många som bemötte hennes idioti, men hon bara fortsätter och när hon får för många svar på tal brukar hon marschera ut ur rummet och muttra att hon minsann har rätt till en åsikt.

Ja ni. Så har jag det på jobbet. 450 underbara kollegor och en och annan idiot.

Vi finns överallt

I går var jag och klippte mig. Samtalet mellan mig och min frisör har alltid varit personligt, hon gifte sig med sin man ungefär samtidigt som vi gjorde och det var naturligt att diskutera allt ifrån inbjudningar, ev bröllopsfest, middag, gäster osv. Jag har alltid varit lite rädd för att gå till henne, för jag var övertygad att hon en dag skulle ha en lite bulle på magen. Sådär lite passande ett år efter bröllopet. Men bulan har uteblivit. Och det var hon som drog upp det.. Hon och hennes man har kämpat i över ett år. Det går bara inte. Och nu när de börjar berätta om sina problem så visar det sig att stora delar av deras umgänge och familj också har fertilitetsproblem.  Å plötsligt skäms jag för att jag gruvat mig för att gå dit. Jag önskar just då inget högre än att hon ska få bli gravid eller få ett adoptionsbesked. Systerskap. Medkänsla. Vi finns överallt.

Det blev en lång klipptid i går. Men en kort frisyr.  

🙂

Måndagsblues

Frost på bilrutan i morse. Min älskade vinterjacka utrangerades i våras, och jag måste ut och shoppa. Ryggont. Kallt i kontorslandskapet. BLÄK.

K var ledsen i morse igen – känner inga symptom.. Det gör mig ledsen och orolig och jag märker att jag vässar öronen när hon går på toa. Orolig.. Å andra sidan har det varit så varje morgon i en vecka nu, att symptomen är borta men återvänder på eftermiddagen. Men jag blir inte lugn förrän hon ringer och klagar på illamåendet.

Oroliga tider!

Vi har ägnat helgen åt att packa källarförråd och stora delar av arbetsrummet. Så otroligt skönt att börja få ner sakerna i flyttkartonger. Vi ska flytta till vårt hus! Äntligen ska vi få ett gemensamt hem, något vi flyttar in i tillsammans. Å vad fint det ska bli. ❤